Bröd och skådespel

Nu är det fotbolls-VM i Ryssland, och Sverige är med. Statstelevisionen svämmar över med uppmaningar att se matcherna på TV och engagera oss. Denna uppmaning kommer ett valår när SVT inte klarar att hantera valfrågorna. De enda politiska frågor de känner sig trygga med är kritiken att VM hamnade i Ryssland hos den vedervärdige Putin.

SVT-journalisternas världsbild får inte rubbas och den ska tydligen tvingas på folket. På den tid då Tipstjänst skötte hasardspelen i Sverige var det ett uttalat mål från sossarna att de skulle främja fotbollen. För det ansågs vara den riktiga arbetarsporten, en kollektiv ansträngning som förädlar både kropp och själ.

Är det en återväckt sådan drömtillvaro vi får skåda nu? Framställ det som en nationell medborgerlig plikt att titta på fotboll istället för att diskutera migration och integration (ingen säger ens assimilation längre). Dröm om ett folkhemskt Sverige som i kollektiv gemenskap anstränger sig för att mäta sig med de stora. Dröm om 1958. Tänk inte på valfrågorna, rösta på sossarna, som du alltid gjort!

Brödet får du fixa själv via ett besök på den lokala pizzerian.

Publicerat i Aktuella övriga ämnen | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 9 kommentarer

Livegna undersåtar

Det är vad 90 år av socialdemokratisk politik har gjort med svenska folket. När den inte genomförts av sossarna själva har den istället fortsatt administrerats av sossarna C, sossarna L(fp), sossarna KD och inte minst sossarna M. Av partiprogrammet att döma är även sossarna SD redo att bedriva samma politik, om de skulle få makt.

Låt mig förklara. Enligt FN konventionen om de mänskliga rättigheterna ska varje individ ha rätt att lämna sitt land och även komma tillbaka. För att kunna lämna sitt land behöver man pengar. Men svenskarnas pengar är ständigt för lite värda och svenskarnas sparade kapital aldrig tillräckligt. Statens politik gröper hela tiden ur penningvärdet via avsiktlig inflation. Att emigrera kostar för mycket. Sparpengarna räcker för de flesta precis till en kortare utlandssemester.

Med denna inhemska inflation och penningvärdesförsämring utbjuder de svenska arbetarnas parti (SAP) de av svenska arbetare producerade varorna till underpris på världsmarknaden. Man säger att det gynnar exportindustrin, vilket är sant. Men det förvandlar också alla medborgare utom de stora aktieägarna och företagsledarna till löneslavar.

För att dölja denna undersåtefiering hänvisas alla anställda och alla småföretagare till det heliga kollektivavtalet. Löneutvecklingen inom kollektivavtalet sätts alltid så att erhållen lön efter skatt inte kompenserar fullt ut för inflationen. Moroten dinglar ständigt precis utom räckhåll framför nosen på åsnan.

Staten säger sig oroas över svenskarnas skuldsättning. Men den skuldsättningen är egentligen en önskad konsekvens av den förda politiken. Hög personlig skuldsättning bidrar påtagligt till livegenskapen. Statens oro över våra skulder är därför inget annat än spel för gallerierna.

Skulle kollektivavtalet, penningpolitik och räntepolitik inte fungera, kan återstående undersåtefiering regleras via skatterna. Denna politiskt skapade fattigdom medför att den som vill flytta utomlands i de flesta fall saknar det (spar-)kapital som krävs. Vill man som pensionär flytta utanför EU går man miste om en del av pensionen. Men vem skulle vilja flytta från välfärdslandet Sverige? Här är man ju i princip fri att göra vad man vill, utom att klaga på systemet.

Den som vill flytta gör klokt i att låta sina föräldrar bekosta ens universitetsutbildning, så att man slipper studieskulder. Man bör också välja en utbildning som är internationellt attraktiv, läkare, tandläkare, ingenjör, är några av de säkraste. Komplettera med rätt språkkunskaper för destinationslandet. Sedan ska man flytta redan som ung, innan man fastnat i den svenska skuldfällan.

Publicerat i Frihet | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 13 kommentarer

Sprickor i fasaden

EUs energiministrar är oense om målen för förnyelsebar energi. När de träffades nyligen för att diskutera målen för 2030 sa Tysklands energiminister, Peter Altmeier, att Tyskland visst kan tänka sig 15% förnyelsbar energi men att det kommer att kosta tyska folket 25 miljarder euro. Sätter man målet över 30%, fortsatte Altmeier, kommer det att kosta minst det dubbla och Tyskland kommer inte att tåla det.

Lika fullt sätter sig parlamentariker och representanter för medlemsstaterna och förhandlar om målen. Med vilket mandat då, kan man fråga?   Från Sverige deltog Fredik Federley (C). Vid midnatt den 13 juni gick tolkarna avtalsmässigt hem till sig och lämnade parlamentariker och representanter att förhandla med eller utan språkförbistring. Då fortsatte man med nattmangling. Klockan 03.30 enades man om att sätta målet till 32% förnyelsebart år 2030. Den 14 juni kl. 03.38 tog de en gruppbild.

Ett gäng människor med overifierat mandat, oklar gemensam språkförståelse, förhandlar utifrån en gissning om en klimatförändring om godtyckliga mål för en energiomställning där den ledande nationen gjort klart att allt över 15% är ekonomiskt oansvarigt. Lika fullt enas man om målet 32% och de är ense om att det är en bra kompromiss! Hur oansvariga kan våra politiker bli och ändå stå ut med sig själva?

Med sådan dårskap bland politikerna är det inte konstigt att till exempel solcellsindustrin med kringserviceföretag ser en chans att begära särbehandling som tullfrihet för kinesiska paneler och och subventioner för installationerna, liksom vad gäller nätavgifter med mera. De fabulerar friskt om den samhällsekonomiska nyttan.

 

Publicerat i Klimatbluffen | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 17 kommentarer

Fight the good fight

På HBO går en fiktionserie som heter The Good Fight och handlar om en advokatfirma i Chicago med mestadels svarta ägare och anställda. Namnet är avsiktligt valt som en referens till den konservative Judge Andrew Napolitano som är juridisk expert på Fox TV-kanal. Han avslutar alltid sina kommentarer med orden ”fight the good fight”.

Den här TV-serien är tydligt vänster och dryper av PK-ism. Man hånar och smutskastar oupphörligt Donald Trump, även med rena lögner om honom. För att ge illusionen av lite balans så tar man ibland upp teman som nödtorftigt illustreras även med vänstermänniskor som begår brott eller uppvisar dålig moral.

Feminism och white privilege är klara budskap. De illustreras med sexism, rasism och polisbrutalitet. När man tittar med ögon som inte ställer upp på den typen av budskap blir effekten dock ofta den motsatta. Jag tycker att vänsterbudskapet väcker olust och avsmak. De visar precis varför jag inte sympatiserar med vänsterretorik och demagogi. Men sådan reflektion gör förmodligen inte vänstersympatisörer som ser serien.

Samtidigt, i det konstanta flödet av otidigheter mot Trump, delar de ut hårda smällar mot demokraterna. De gör det naturligtvis för att ge sken av något slags balans. Men man kan inte värja sig för tanken att de faktiskt ogillar båda sidor. Som om åskådarna till en fotbollsmatch gillar reglerna (systemet) men ogillar dels spelarna, dels och kanske mest, hur de spelar på fel sätt inom det regelverk som finns. Ser man det så, blir TV-serien en något skev men humoristisk spark i ändalykten på de politiker och partier som ockuperat det demokratiska systemet, mot väljarnas vilja.

Man skulle nog kunna säga detsamma om svenska folkets åsikter om årets riksdagsval. Systemet är någorlunda användbart, borde kunna vara. Men spelarna och hur de spelar spelet, lämnar oerhört mycket övrigt att önska.

Likadant verkar väljarna i UK, Italien, Frankrike, Tyskland och Österriken tycka. Systemet har korrumperat sig självt. De nationella mediehusen har undan för undan, antingen förstört politiska karriärer som de inte gillar, eller sett till att stoppa alla användbara politiker i mediehusens ficka.

Vi måste alltså göra något för att bryta sönder och sätta ihop systemet på nytt. ungefär som när man bryter osten för att kunna tappa av vasslan och och därefter sätta osten i rätt form. Konstruktiv destruktion. Hur gör vi det? Hur ger vi makten, folkets makt, folkets röst, tillbaka till folket? Vi ser till att ta tillbaka makten!

Publicerat i Aktuella övriga ämnen | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 20 kommentarer

Kommunal utpressning

I Vellinge kommun har kommunen försökt ställa villkor som verkar hämtade från en maffiafilm. Makarna Dahlström sökte bygglov på sin mark, men fick som motkrav att ge bort en del av den. Det ville de inte, utan tog hjälp av Centrum för Rättvisa. Nu går saken till domstol. Det ska bli spännande att se hur det går. Kan den svenska rättsstaten skydda dess medborgare från godtycklig expropriation av deras egendom?

Det finns exempel på att liknande fasoner tillämpas i andra kommuner. En prejudicerande dom i Dahlströms favör skulle hjälpa mycket. Att din kommun gillar läget på din mark ska inte kunna innebära att du tvingas gilla läget att bli av med den till kommunen. Du kanske trodde att man var trygg som markägare i en moderatledd kommun som Vellinge? Uppenbarligen inte!

 

Publicerat i Äganderätt | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 9 kommentarer

Kommissionen vill förbjuda all plast

I brist på döda sälar får man marknadsföra plast. Miljöpartiet riskerar att trilla ur riksdagen. De kom in första gången i ett rus av miljöskräck när det dog sälar på västkusten. De visade sig dö av ett valpsjukevirus som förekommer naturligt i miljön. Inte människans fel alltså. Men MP drog en vinstlott på okunskapen.

Nu kämpar MP för att hitta en ny miljöfråga, gärna med anknytning till sol- och badsemester vid våra kuster, för att skrämma upp okunniga väljare hela sommaren fram till valet. Plasten kan bli deras biljett för att än en gång ta plats i kammaren. SVT bidrar villigt genom att visa rörliga bilder på dykare som simmar i plastavfall. Men som vanligt är det inte vi som skapar de problem MP på sina höga hästar pekar ut oss som skyldiga till.

Det senaste halvåret har det bedrivits en intensiv internationell kampanj mot plaster i alla dess former, mest mot engångsplaster. Inte minst sensationsblaskan Daily Mail har skrivit skräckartiklar om plasten, ofta flera om dagen. Då har det också kommit med artiklar med nyktrare perspektiv. Till exempel att 95% av all plast i haven kommer från 10 floder, 8 i Asien och 2 i Afrika.

Artikelförfattarna kan dock inte förstå var plasten i floderna kommer ifrån, än mindre eftersom västvärldens floder inte översvämmas plast. Vi använder ju mer plast än de fattiga länderna. Ledtråd: Kan det bero på vår omsorg om den egna miljön, hantering, återanvändning, teknologi och ekonomi att genomföra våra målsättningar?

Det är inte vi som är syndarna alltså. USA, som är den största västliga förorenaren bidrar med mindre än 1% av plasten i världshaven. Europa med mindre och Sverige med nästan omätbar andel.  Det är inte vi som är problemet och därför får vi svårt att bidra med lösningen. Det är en flerfasetterad fråga om moral, teknologi och ekonomi. Vi tar hand om våra plaster på ett föredömligt sätt. Det mesta går till energiåtervinning.

De länder som tillåter utsläpp och dumpning av plast måste förmås att sluta med det. Men den saken ordnas inte i svenska riksdagsval och inte genom att vi via tvång slutar använda plast. EU-kommissionens ambition att förbjuda plast i unionen är bara ytterligare ett exempel på att politikerna där inte litar på det folk som inte har valt dem.

Publicerat i Miljö | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 9 kommentarer

Ruists halva sanning

Dagens gästskribent är Åke Sundström

Sanningen sparkar, brukar jag påstå.  Det gäller både klimatnojan och mycket annat, som nu i den äntligen uppflammande migrationsdebatten. I maktens korridorer har det väckt förvåning  (snarare bestörtning:  hur vågade dom!) att ESO och deras analytiker Joakim Ruist i en offentlig utredning, ESO: 2018:3, torpederat det mångåriga förnekandet av den kravlösa migrationspolitikens höga kostnader. Nu fastslås att det handlar om hela 74 000 kronor per invandrad person och år.
Men även den utsagan innebär ett partiellt förtigande, troligen som följd av tveksamhet på högre nivå inom ESO (vi har sett sådant förr). Ruist själv hade säkert velat lägga till, att den relevanta summan i själva verket är 4,3 miljoner kronor (74000 x 58 år).  Ett oerhört belopp, motsvarande vad en LO-arbetare tjänar ihop, netto, under cirka halva sitt drygt 40-åriga yrkesliv.
 
ESO och Ruist nöjer sig också med att beskriva kostnaden för den offentliga sektorn (staten, kommunerna och socialförsäkringssystemet).  Mer korrekt hade varit att beräkna förlusten för hela samhället (AB Sverige).  Den är betydligt högre, om än svårare att precisera och mäta, t ex i form av privata förluster på grund av invandrarrelaterad brottslighet. I en samhällsekonomisk bedömning ingår också att beakta icke-pekuniära för- och nackdelar, faktorer som trygghet, trivsel, subjektivt välbefinnande, graden av medinflytande mm. Även Ruist avstår från att nämna den avgörande demokratiska aspekten: att en politik som strider mot väljarmajoritetens åsikter aldrig går att försvara, ens med positiva ekonomiska argument.  
 
Nu räcker det nog i alla fall med ESO:s halva sanning, för att uppvaknandet bland väljarna och i pressen skall leda till politiska konsekvenser.  Det tackar vi för.  Att vänsterekonomer har invändningar lär inte hjälpa den här gången, i synnerhet som de så uppenbart har fel i sak: inte förstår (eller låtsas förstå) hur man gör beräkningar av detta slag. Ändå menar jag att det i första hand är Allianspartierna som har anledning att skämmas, eftersom de av ideologiska skäl borde ha satt ner sina fötter betydligt tidigare än vänsterblocket. Det politiska ansvaret vilar särskilt tungt på Fredrik Reinfeldt och hans bunkergäng.
Publicerat i Aktuella övriga ämnen, Gästlistan | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 17 kommentarer

Samling mot Norra Kärr

Nu verkar det som den lokala politiken har beslutat sig att kraftsamla mot gruvprojektet i Norra Kärr på Vätterns östra sida. Den väsentliga argumentationen mot gruvprojektet går hittills ut på att försvara Vättern som vattentäkt. Lokaliseringen av gruvan till en vattendelare och placeringen av gruvavfallet på samma sätt upprör.

Argumentet att gruvbrytningen efter sällsynta jordartsmetaller ger en stor volym icke önskvärt uran, verkar än så länge inte ge något eko. Uran är kommersiellt säljbart, men med nuvarande globalt återhållsamma kärnkraftspolitik är priserna låga. Vill man komma åt uran i Sverige är det enklare att utvinna den ur redan befintliga slagghögar.

Oroande är lagen om förbud mot uranutvinning i Sverige. Den skulle göra det antingen tvingande att anrika uranet för att sedan lägga det i deponi, eller att lägga uranet obehandlat i gruvans avfallsdeponi. Ingendera lösning känns optimal.

Kan de lokala politikerna stå emot eller påverka besluten på riksnivå, där beslut om brytning eller ej tas?

Publicerat i Miljö | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Nya Zeelands förvandling

Detta är ett utdrag ur den pdf jag presenterade i veckan om Brexit Inflection Point, alltså brytpunkten för brexit. Författarna avser både att det finns en brytpunkt där brexit blir lönsamt för UK och att brexit i sig utgör en brytpunkt.

Utdraget nedan är en ett exempel på vad frihandel kan åstadkomma och ett argument från brexitföreträdarna. Exemplet är autentiskt och att det redovisas så av en före detta nyzeeländsk handelsminister gör det svårt att tänka bort dess relevans. Relevansen skulle också gälla vid ett svenskt utträde, swexit.

Som jämförelse kan nämnas att inom EU diskuteras huruvida det omfattande jordbruksstödet kan tillåtas få en nationell prägel eller inte. Minskning av subventionerna är inte tänkbart. Det skulle ju äventyra EUs existensberättigande. Raison d’être, som det heter på franska, vilket är ett lämpligt uttryck med tanke på att just Frankrike är den största mottagaren av stödet och dess ivrigaste försvarare.

There is no binary choice between trade with others versus trade with the EU. Outside the Customs Union, supply chains will re-orient, which is not possible as long as the CET is maintained. This capacity of supply chains to move is what creates the economic benefits: to be made more efficient, more of them will flow through the UK because of its better regulatory environment— if we can create it and have it recognised by trading partners. New Zealand’s former trade minister Sir Lockwood Smith has described how the re-orientation of New Zealand’s dairy supply chain is a classic example—even though New Zealand lacks an EU FTA, it controls its tariffs and domestic regulation.

When the UK joined the EEC, over half of New Zealand’s dairy exports were destined for British shores. To compensate for reduced exports, “We thought you
 had to protect emerging industries, so we ended up in a vicious cycle of tariffs and import licencing… and within a decade we had done huge damage to the New Zealand economy [which became] so dislocated from the marketplace that we started turning frozen sheep-meat into fertiliser—thousands of tonnes of it. We had a wine lake in New Zealand.

”In 1985, a new Government simply eliminated those subsidies and started opening up our economy to the international marketplace [using] a global trade strategy based on the four pillars”, despite predictions it would drive down wages and regulatory standards.

“The New Zealand sheep industry [was] once so protected [that] the subsidies got up to 90%. Those subsidies were wiped that same year, in 1985. Today we produce a similar weight of lamb from less than half the number of sheep.

It requires 23% less land and has led to a 19% reduction in greenhouse-gas emissions… 33 years later a lamb is now cut into 42 different cuts, plus by-products, and marketed across 100 different countries around the world. The productivity has improved 107%”. This has been possible because New Zealand has had control over its regulations: “That is the value of unilateral liberalisation.”

Meanwhile, producing just 3% of the world’s milk, New Zealand cannot grow its economy with its own milk alone, so must add value to other countries’.
 For example, one New Zealand-Netherlands joint venture exports lactose, a by-product of Dutch cheese production; another joint venture in the UK turns this into galacto-oligosaccharide and produces whey, two vital ingredients of infant milk formula and other milk products; these are shipped to New Zealand and sold in products around the world. “We produce only 3% of the world’s milk, yet we control over a third of all international trade in dairy products”. The most important pillar of all is therefore the multilateral pillar at the WTO.

Publicerat i Aktuella övriga ämnen | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 18 kommentarer

Sagolandet Demokraturien

Dagens gästskribent är Sten-Arne Persson

Travesti på George Orwells ”Djurfarmen” (hösten 1989)

I detta land rådde egentligen diktatur, fast man kallade det demokrati. Grundläggande principer i medborgarnas inbillade rättigheter var, att man hade valfrihet, samtidigt som alla skulle ha lika av allt. Detta yttrade sig främst i, att man vart tredje år hade val till stormyglet. Alla partier var i huvudsak lika. Toppskikten i partierna utsåg sig själva som representanter för partiet vid så kallade nomineringar.

Kreaturen, ja så kallades medborgarna faktiskt, ansågs inte kunna skilja partierna åt på annat sätt än att partierna fick var sin färg. Sedan fördes heta valdebatter om vilken färg som var vackrast. För att få ett högt valdeltagande, så att myten om demokratin kunde upprätthållas, gjorde man täta opinionsundersökningar, varefter informationen till kreaturen anpassades på så sätt att man fick två jämnstarka färgblock. Även om ingen av kreaturen egentligen tyckte om sin egen färg, så gick man ändå till renmärkningen, som valet kallades, för att rösta mot något som man uppfattade som ännu fulare.

Kreaturen var indelade i fack, eller flockar som man kallade dem i Demokreaturien. De ”likaste” i varje flock, byktvättarna, utsågs till förmyndare för de andra i politiska frågor och lönefrågor. För att hålla ordning i flockarna höll man mycket styvt på solidariteten. I Demokreaturien hade ordet solidaritet en helt annan betydelse än i våra ordböcker, det betydde närmast ”säg inte vad du tycker utan håll tyst”

Trix
Nomenklaturan i Demokreaturien hade en hel arsenal av trix för att upprätthålla skendemokratin. De olika flockarnas byktvättare använde nästan enbart lobbying som kommunikation med landets överste byktvättare (regeringen). På så sätt kunde byktvättarna alltid påstå att de gjort allt som gått att göra, trots att de egentligen inte hade gjort någonting.

Det ligger ju i sakens natur, att man inte kunde redogöra för klövkreaturen (väljarna), hur fjäsket hade gått till. Det enda beviset klövkreaturen fick, var att storleken på representationskontot hade ökat markant, samt någon liten alibiskrivelse till berört departement. Någon egentlig möjlighet till kontroll, från klövkreaturens sida, av att byktvättarna arbetade enligt demokratiskt fattade beslut fanns således inte.

När byktvättarna någon gång redogjorde för sin verksamhet, talade man oftast i gåtor. De kunde t.ex. ha en stor massmediakampanj, där man kort och gott påstod att flocken hade ”bytt spår”, utan att ens antyda var det gamla och det nya spåret gick. De visste att klövkreaturen inte tordes ställa en så enfaldig fråga, som ”var går spåret”. Hade någon frågat så hade byktvättarna bara tyst tittat på klövkreaturet som om denne varit något som katten släpat in.

Skendemokrati
För att skendemokratin inte skulle upptäckas av kreaturen var man slug nog att se till att alla kreatur som hade förmåga att tänka självständigt, inte fick tid och ro till detta. Man byggde motionsspår och motionshallar, arrangerade den ena tävlingen stolligare än den andra, allt för att hålla kreaturen sysselsatta. Man byggde till och med pompösa badhus, precis som romarna lär ha gjort före romarrikets fall.

Det verkliga genidraget gjorde byktvättarna när de införde dubbelt arbete till alla, eller som man oftast förkortar det ”DATA”. På så sätt måste alla kor (kvinnor) ut och dubbelarbeta. Eftersom korna var slugare än tjurarna (männen), var det ju en uppenbar säkerhetsrisk, att ha dem att gå hemma hos kalvarna (förvärvshindren), där de kunde konspirera i lugn och ro.

Byktvättarna lade så stora skattebördor på kreaturen att korna tvingades lämna kalvarna till kalvis för att kunna försörja familjen. För att ytterligare försvaga familjen infördes skatte- och socialregler som gjorde det lönsamt att skiljas.

Sexuell trohet förlöjligades av byktvättarna. En enorm kurs- och konferensverksamhet ordnades på långt avstånd hemmet, inte sällan i anslutning till en kreatursmarknad med livlig kohandel. På demokraturiska kallades dessa kurser för skackelhoppskurser.

Byktvättarnas strategi lyckades, och skilsmässorna ökade lavinartat. Kreaturens trygghet försvann mer och mer, och kraften att protestera försvann hos de vuxna kreaturen, ”likgiltarna, som ungtjurarna kallade dem. Ungtjurarna som växt upp i de här splittrade familjerna, blev emellertid ett stort problem för byktvättarna i Demokreaturien. De blev så farliga, så att byktvättarna inte kände sig säkra längre.

Värstingarna
Byktvättarna beslöt därför i första steget att de så kallade värstingarna skulle kastreras, eftersom det gav en lugnare individ, som man kallade stut. De kunde därefter inlemmas i produktionen. Detta tyckte även kreaturen, eftersom värstingarna oftast terroriserade dem. Vanliga kreatur hade inget skydd, eftersom ordningsmakten bara var avsedd att skydda byktvättarna och deras institutioner.

Resultatet
Kastreringarna blev mycket lyckade, varför byktvättarna övertygade korna, som var i majoritet, om att alla tjurar borde kastreras så att korna skulle få kofrid. Först skulle dock sperma tas från de bästa exemplaren i tillräcklig mängd, så att korna kunde bli befruktade om de så önskade. Det var en enkel sak att välja ut de bästa spermadonatorerna, eftersom alla behövliga data för urvalet fanns i dataterminalen som kallades ”Emil”, kreaturen var ju registrerade där sedan födseln. Sedan de så kallade kosakskorna hade fått majoritet i stormyglet, och man hittat säkra metoder att, i ett tidigt skede av graviditeten, fastställa fostrets kön, beslöt stormyglet att endast de tjurkalvar som hade de bästa arvsanlagen skulle få födas, för att säkerställa släktet. Beslutet var givetvis tillkommet av strikt ekonomiska skäl, som vid alla andra beslut i Demokreaturien. Ekonomi där betydde inte hushållning som det står i våra ordböcker, utan rovdrift, vilket är viktigt att påpeka.

En del experter lär ha påstått att Demokreaturien har existerat, men att kreaturen skulle ha avlidit av livsleda och jämlikhet, sedan alla individer blivit lila i färgen genom genmanipulationer och så kallad kloning. Vi har väl tur som bor i Sverige i alla fall?

SAP

 

Egna kommentarer till sagan om Demokreaturien

Ovanstående saga skrevs hösten 1989, när LRF och regeringen propagerade som värst för det så kallade ”spårbytet”.  Våren 2005 i nyhetsrapporteringen får vi höra av rön från USA att det inte är några problem med konsumtion av mjölk och kött från klonade djur. Här i Sverige skall allt ses i ett genusperspektiv. Nu när kosakskorna håller på att bilda ett feministiskt parti medan vår avkomma packas in på ”kalvvis” med ekonomiskt tvång”, ser vi ut att närma oss den utplåning som drabbade Demokreaturiens befolkning. År 2003 fick samkönade par rätt att adoptera barn och från 2005 kan två kvinnor få hjälp av sjukvården att skaffa barn genom insemination. Ska vi bara titta på?

Närkes Kil 2005-04-22 Sten-Arne Persson

 

Idag 8 år senare kan konstateras att våra skolor och universitet under lång tid bakåt har invaderats av genuspedagoger och genuscoacher och allt vad de kallar sig. De tycks anse att könet bara är en social konstruktion som inte har något med gener att göra. Till att börja med skall våra universitet genuscertifieras. All vetenskap skall med andra ord silas genom ett genusfilter så att alla akademiker blir jämställda på alla plan. För ytterligare information hänvisas till Tanja Bergkvists utmärkta blogg på området här är länken dit.  http://tanjabergkvist.wordpress.com/2011/06/08/glad-nationaldag-och-intervju-pa-jyllandspostens-blogg-mm/

Sagan har publicerats i Skånska Dagbladet 1989-10-02 I Nerikes Allehanda 1989-10-19 under signaturen SAP, liksom i Örebro-Kuriren under 1990-04-07. Jag brukar underteckna mina alster med mitt namn, men den här gången blev frestelsen för svår att underteckna med mina initialer SAP = Socialdemokratiska arbetarpartiet för att sätta myror i huvudet på läsarna.

1991-08-02 har den publicerats i Gotlands Allehanda.

Vad jag kan minnas har ingen kommenterat sagan i någon av tidningarna.

Ett speciellt minne har jag dock av sagan.
Jag åkte till Stockholm på skattekurs per tåg en morgon. Jag hade med mig en bunt kopior av publiceringen i NA. När jag i god tid klev på tåget i Örebro var jag alldeles ensam i min vagn, och fick en ljus ide. Jag lade ner en kopia i tidningsfacken på stolarna lite här och där för att se om någon skulle reagera. När vi kom till Hallsberg klev det på ett stort gäng som skulle på kurs. Jag fick för mig att det var LO-folk, men jag är inte säker. I vart fall hade några börjat läsa och plötsligt var det en i gänget som högt och inlevelsefullt började läsa för hela vagnen, och jag riktigt såg hur öronen spetsades omkring mig. Kanske trodde han att sagan var godkänd då den var undertecknad med SAP. Jag röjde inte att det var jag som lagt ut betet. Det var onekligen mer än jag hade hoppats på och ett roligt minne.

När man åker tåg idag skulle det inte fungerat lika bra på grund av våra elektroniska hjälpmedel, telefoner och datorer. När jag förra året åkte tåg till och från Göteborg fanns det ingen att prata med trots att tåget var fullsatt. I stort sett alla knappade på sina telefoner eller datorer.  Tidigare när jag åkt tåg har jag nästan alltid träffat intressanta människor att prata med. Mycket beroende av att när man åker tåg har man ofta inte med sig den vardagliga mobben, vilket innebär att man törs säga vad man tycker utan att de blir dålig stämning.

2013-07-31

Sten-Arne Persson

 

Publicerat i Frihet, Gästlistan | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer