Karriärismen 7

Förhållandet mellan arbetarklass, karriärism och klassresa är inte oproblematiskt. Hur många gånger har man inte hört arbetarungar som gjort karriär hävda att de fortfarande är arbetarklass i själ och hjärta?

Kan de verkligen vara det? Har de gjort karriär så innebär det ju rent definitionsmässigt att de anammat karriärismens ideal. Klassperspektivet i proletär mening delar in världen i två klasser, över- och underklass. Där arbetarklassen antas vara underklassen och klasskampen går ut på att antingen vända ordningen upp och ner (kommunism) eller att nivellera klasserna (socialism).
Gör man klassresan så är man således antingen inte längre arbetarklass eller så är man en klassförrädare. Denna diskussion hörde väl mest 70-talet till och fick inget egentligt svar.
Men en aspekt som aldrig ens nådde diskussionsstadiet gäller dem som gjorde den omvända klassresan. De som av kall eller intresse inte gjorde karriär, utan valde att leva ett liv som gav själslig tillfredställelse genom kombinationen av jobb och fritid. Utan tanke på prestige eller karriär.
Genom presumtionen av karriärism har dessa människor kommit att betraktas med misstänksamhet eller avsky i såväl över- som underklass. Presumtionen av karriärism är alltså förhärskande inom alla samhällsklasser. Det proletära klassperspektivet förefaller i ljuset av detta resonemang endast vara kosmetika. Avsett att dölja det faktum att de ivrigast agiterande proletärerna inte egentligen vill rädda arbetarklassen. De vill egentligen göra egen karriär och därigenom fjärma sig från den underklass de säger sig representera.

Det här inlägget postades i Karriärismen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.