I SvD har man just nu en artikelserie som kallas Projekt pojke. I stora stycken är den bra och framför allt är frågan nödvändig att lyfta fram. Men de svar man fått till redaktionen och väljer att publicera visar att perspektivet är med flickor och kvinnor som mall. Det är pojkarna som ÄR problemet, inte pojkarna som HAR problem med den miljö och de krav de utsätts för.
Gertrud Åström, regeringens jämställdhetsutredare, anser att om pojkarna inte gör som regeringen har tänkt att de ska, då måste man gå in med genus-propaganda och få dem att ändra sig. Antagandet att pojkar snällt ska göra det man säger till dem gäller. Men när har det någonsin i historien varit så enkelt?
Pojkar måste, mer eller mindre per definition, gå igenom en period av markering och avståndstagande från såväl vuxenvärlden, som barn- och flickvärlden. Det är så pojkar blir män. Det är så pojkar kvalificerar sig för att konkurrera om kvinnorna och konkurrera om positioner och därigenom kvalificera sig för att bli fäder.
Visst, det finns alltid några som kan hantera den processen samtidigt som de presterar bra i skolan. Men eftersom skolprestationerna är det enda officiellt accepterade måttet på mognad och utveckling så kommer definitionsmässigt ett tillräckligt stort antal pojkar att prestera så dåligt i skolan att genomsnittet för pojkar blir sämre än genomsnittet för flickor. Det är inbyggt i systemet.
Ett av grundproblemen är att vårt samhälle bara har ett perspektiv på livet. Det är akademisk karriär. Det är inget fel på det, för dem som vill ha det. Men det passar inte alla och det blir fullständigt fel när man dömer ut och rent av sätter krokben för dem som framhärdar i att ha andra personliga mål med sitt liv än en akademisk karriär.
Här framskymtar också den sociala ingenjörskonstens totalitära ådra. Medborgarna är statens egendom och de ska producera så mycket mervärde (skatteunderlag) som möjligt, så att byråkratin och statseliten kan göda sig själv.
RSS – inlägg