Är det inte fult att lura barn längre?

Barn uppmanas i skolan att delta i teckningstävlingar där temat är miljöförstörelse. Man ger dem facit till den propaganda man vill att de ska reproducera. Den som bäst illustrerar en katastrof får beröm. Det är inte utbildning, det är indoktrinering, flumskola.
Kulturamaskolan får besök av FN:s generalsekreterare och förklarar hur ingående de utbildats i kultur och miljöfrågor. Men det enda de gör är att redovisa hur väl indoktrineringen om en förestående katastrof lyckats. Vilket ger alibi till att extrema tvångsåtgärder (innebärande svåra umbäranden) måste tillgripas globalt mot all världens folk. Annars drabbas mänskligheten (allt folk) av svåra umbäranden.
Inte ens när naturikonen David Attenborough säger att det är ingen fara för naturen, så besinnar man sig. Lärarna varnar barnen för övertro på internet, uppmanar till sträng källkritik. Men hur är det med lärarnas egen källkritik? Hur säker kan man vara på att lärarnas kunskaper är korrekta? Hur säker kan man vara säker på inte de svepts med av propagandistisk glöd, nu som då?

Med klimathotet har äntligen alla vuxna med existentiell ångest fått ett mål med mening att kämpa för. Skit samma att det är ett falsarium byggt på spekulationer och dolda maktambitioner. Då tar man barnen som gisslan och föser dem framför sig för att påverka opinion, företag och inte minst politiker.
Situationen är värre än när kommunismen grasserade bland unga idealister. Då fanns det misslyckade och varnande exempel att peka på. Då var inte hela världen indragen i samma hysteri. Idag finns ingen fristad, ingen plats för opposition mot miljöfundamentalismen. Det innebär en verklig fara.
Vad kommer de lurade barnen att säga när falsariet och sveket avslöjas? När klimatförändringar inte resulterar i svåra umbäranden, men de framtvingade politiska besluten gör det?

Det här inlägget postades i Klimatbluffen och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.