Det finns en viktig strid om immaterialrätt som börjar närma sig sitt avgörande. I många tusen år tillhörde allt tankegods och alla uppfinningar dem som brukade dem. Blott ära tillföll upphovsmannen.
För cirka hundratalet år sedan började man kunna monopolisera sina kreationer. Märkligt nog inträffade detta ungefär samtidigt som den spirande liberalismen och kapitalismen insåg att verksamhetsmonopol var förkastligt och staterna började förbjuda sådana styggelser. Man kan ana en trade-off här. Kohandel med monopolisterna alltså.
Med tilltagande byråkrati och juridiska spetsfundigheter har immaterialrätten slutligen närmat sig vägs ände. Samhället får allt svårare att leva upp till frihetliga ideal så länge man hyllar en absurd immaterialrätt. Allt fler inser detta. Nu även ett fåtal moderata politiker.
Med ett lättfattligt exempel vill jag därför visa det tokiga med immaterialrätt. Antag att vi vill upprätthålla immaterialrätten rakt över alla samhällssektorer. Då skulle en politisk idé endast få brukas och marknadsföras av den person eller det parti som först lanserat den. Såvida de inte uttryckligen gett sitt samtycke till att även andra får tycka som de. Men det gör de naturligtvis inte. För partier vill ha makt. De vill att folket ska köpa hela paketet av färdigtuggat partigods.
Vill man ha arbetarpolitik, så måste man rösta på det första arbetarpartiet. Några andra som driver sådana frågor får inte finnas. Vill man ha miljöpolitik, tvingas man rösta på miljöpartiet och acceptera alla negativa bieffekter deras andra förslag har. Vill man ha, ja, vad då? från moderaterna, så tvingas man rösta på dem och acceptera de i övrigt negativa delarna ur deras program.
Nu funkar det ju inte riktigt så i praktiken. För politiker stjäl som korpar, idéer alltså, och väljare. Kan de stjäla något från andra partier så gör de det. Politiker borde alltså vara de sista att försvara immaterialrätt.
Det kanske de blir också. Som en illustration till hur otakt de är med verklighetsutvecklingen.
RSS – inlägg