Gökungarna

Sossar och moderater brakar då och då samman om sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Det finns brister på båda sidor. Ibland till och med samma brister. Kombinationen av hur svensk arbetsmarknad är reglerad och hur samhällets allmänna ansvar för sjukförsäkring är ordnat gör dagens konflikt mer eller mindre given.
Svensk arbetsmarknad är mycket lite reglerad i lag. Det mesta finns reglerat i avtal mellan arbetsmarknadens två stora parter, fack och arbetsgivare. Lite grovt översatt kan man säga att det är avtalat mellan sossar och moderater. Detta gjordes till övervägande del innan de allmänna sjukvårdsreformerna genomfördes politiskt.
Denna ordning har flera konsekvenser. Den ena är att avtalen inte omfattar hela arbetsmarknaden, vilket en lagstiftad reglering hade gjort, bör göra eller sannolikt hade gjort. Redan där är alltså en del människor lämnade efter eller i utanförskap, beroende på vilket ordval man vill använda. Utanför detta system har inte bara de arbetslösa varit, av uppenbara skäl. Utanför har också småföretagare, studerande, barnlediga (huvudsakligen kvinnor), och inte minst sjuka och handikappade.

En annan konsekvens är att när arbetsmarknadens parter träffade sina grundläggande avtal kunde de inte veta och knappast förutse vilka politiska beslut som skulle komma avseende sjukförsäkringar.
Detta betyder i sin förlängning att två besläktade system, fack-arbetsgivare respektive sossar-moderater som den politiska majoriteten, båda har att förhålla sig till personer, individer, medborgare, kunder, anställda, som utgör en ekononmisk risk. Därmed är grunden lagd till ett fult spel, syftande till att lyfta över ansvaret till den andra sidan. Alltså inte till vänster- eller högersidan, utan från den politiska till den avtalsstyrda sidan, eller omvänt.

Avtalssidan har länge i tysthet och med den politiska sidans goda minne skyfflat över riskpersoner till den politiska sidan. Därmed har företagen kunnat upprätthålla sina vinster, facken har konsoliderat arbetsmarknad och lönenivåer för de lättplacerade. Båda kan sägas ha stärkt sina respektive monopolställningar på svensk arbetsmarkand.
Men för snart 20 år sedan gjorde den politiska sidan en kraftig ansträngning och markering att den inte ensam vill betala detta. Man skapade arbetsgivaransvar för de första sjukdagarna. Som alla förstår kan ingen, oavsett man är lång- eller korttidssjukskriven, bli det utan att först passera Gå, nämligen de första arbetsgivarersatta sjukpenningdagarna. Därmed var grunden lagd för det som kommit att eskalera till dagens konflikt.

Därutöver har sjuka och skadade människor hanterats av olika system på olika nivåer, stat, landsting och kommuner. Ingen har rätt till sin egen kropp i Sverige. Besluten om vårdgivning är helt överlämnad till professionen. Personliga önskemål, individuella skillnader i yrke och hemförhållande tillåter inte patienten att påverka vårdbesluten. Det finns indikationer på att vård därför bedrivits på ett diskriminerande sätt som inte ger alla medborgare/patienter samma möjligheter att utifrån sin skada eller sjukdom återkomma till arbete.
Försäkringskassan som betalat mellanskillnaden mellan suboptimal vård och återgång till arbete har inte heller haft rätt att bestämma eller beställa adekvat restituerande eller aktiverande vård.

Under tiden som någon går sjukskriven och utanför arbetsmarknaden pågår en konstant positionering mellan arbetsmarkandens parter. Nya behörighets- och licenskrav införs för den ena arbetsuppgiften efter den andra. Allt för att stärka de avtalande parternas makt och ekonomi. Den som står utanför halkar ständigt efter i en konstant förlust av behörighet. En konstruerad och avtalad bortsortering av medmänniskor som bedömts vara ekonomiskt riskabla eller ovälkomna konkurrenter i kartellverksamheten.

Staten har inte heller underlättat för den enskilde att uppdatera sin behörighet under bortovaro. Dels har studieförbud rått under tid med ersättning från Försäkringskassan. Dels så meddelas inte skatteavdrag för den som på egen hand uppdaterar eller utökar sin behörighet i avsikt att möjliggöra en återkomst till arbetsmarknaden. Arbetsmarknadens parter har beslutat att en sådan åtgärd skall beslutas och bekostas av arbetsgivaren. Staten har utan att syna konsekvenserna för sina åtaganden gentemot vare sig den enskilde eller skattebetalarkollektivet accepterat denna ordning. I klartext, när staten låter monopolaktörer bestämma reglerna så blir det staten som får ta hand om dem som hamnar utanför systemet. När staten dessutom inte tillåter att den som hamnat utanför, på egen hand eller med statens stöd kvalificerar sig för en återkomst på arbetsmarknaden så tvingas staten hela tiden ta hand om allt fler fågelungar som gökungarna knuffat ur boet. Nu tillåts i viss mån en låntidssjukskriven person att studera. Men det är för sent och för lite.

This entry was posted in Aktuella övriga ämnen and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.