Hinder för bot och lindring

Nu kampanjas i massor för föreningar som forskar om hjärtsjukdom, lungsjukdom, organtransplantation med mera. De vill ha våra pengar. Så de kan leva ett bättre liv. Forskarna, administratörerna och några patienter givetvis.
Men jag ser inga kampanjer för att skänka pengar till forskning om rörelsehinder. Varför? Som jag ser det ska vi alla dö. Mest pengar läggs på att forska om sjukdomar dödar snabbt och effektivt. Till vilken nytta? Död som död. Hur viktigt är det med några få år?
Men människor med rörelsehinder dör inte av sina skador eller sjukdom. De kan leva ett plågsamt liv i decennier. Vilket är det mest etiska, att hjälpa dem som har livskraft men behöver lite hjälp, eller att hålla liv i redan dödsdömda? För sanningen är ju att inga liv kan räddas. Vi ska alla dö, alla kommer att dö.
Nu kanske mitt perspektiv är färgat på grund av mitt rörelsehinder. Jag tycker dock att det är någorlunda objektivt och framför allt logiskt och pragmatiskt resonerat. Särskilt i ljuset av Jordens överbefolkning. Varför hålla folk vid liv längre än nödvändigt? Varför låta dem som ändå lever och kommer att leva plågas av sin sjukdom?
Nå, vi provar med ett annat perspektiv. Det religiösa. I de abrahamitiska varnar Gud människorna för att leka Gud, för att lägga sig i guds arbete. De han kallar för att deras tid är ute ska vi inte hålla kvar. Att göra så vore förbrytelse mot Gud. Men det gör vi alltså i stor skala.
Däremot vill han att vi ska hjälpa dem som behöver hjälp, handikappade, rörelsehindrade. Som ändå ska leva, kommer att leva, om än med stort besvär och lidande. Dessa gör vi minsta möjliga för. I strid mot guds bud. Varför?
Jag tror jag vet varför. Det är så få pappersvändare som får fysiska skador och rörelsehinder. Det är sjukdomar som drabbar dem i akademiskt hänseende sämre lottade i första hand. Därför kan pappersvändarna, som bestämmer i dessa frågor, utan samvetskval diskriminera kroppsarbetarna.