Illusionen om gud

Jesuitpatern Ulf Jonsson beskriver i sin understreckare den 19/8 i SvD, i ett nötskal varför ateism är nödvändig i en demokrati. Fast han egentligen är ute för bevisa motsatsen. Om vi har valet mellan att grunda våra beslut på fakta eller inbillning, varför skulle vi då välja inbillning? Så länge det inte finns några bevis för någon guds existens, varför ska vi då anta att en sådan finns? Varför ska vi därutöver gissa oss till denne obevisade guds vilja och låta dessa gissningar styra våra liv?

Ateismen utesluter inte på något vis nyttan av något att tro på. En plan eller en strategi. Det som ger vad Antonovsky kallar KASAM i svensk översättning, känsla av sammanhang. För detta krävs dock ingen gud och inte ens någon religion.
Man kan ställa samman ett antal eftersträvansvärda mått på godhet, storhet eller liknande (ideal) och ge dem namnet gudomliga. När vi för något ögonblick närmar oss våra högsta ideal kan vi för ett ögonblick känna gudomlighet. Men det betyder ju inte att det vi känner är närvaro av en yttre gud. Det är snarare närvaron av en inre frid eller lycka att komma nära sina egna ideal för en kort stund, i en för övrigt ofullkomlig tillvaro.
Jonsson låter påskina att gud är oväsentlig för religionerna. Att det är inre utveckling och sökande efter en mening med livet som är religionernas credo. Men så ser inte verkligheten ut. Religionerna, samfunden, kyrkorna och inte minst de troende själva kommer alltid dragande med gud, straff, pekpinnar och självrättfärdigande. Vi som är intresserade av mening och inre utveckling är inte intresserade, har inget bruk för sådant svammel.

Det här inlägget postades i Frihet, äldre text och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.