Inte mitt bord?

Maktdelningsprinciperna, de olika aktörernas roller och deras förhållanden till varandra fungerar inte längre som de ska i de moderna demokratierna. Ingen tycks vara intresserad av demokratins innehåll. Demokratin har blivit allas hora.

Medierna missbrukar henne för att sälja lösnummer, öka sina upplagor och därmed reklamintäkter. Media nöjer sig med att ge folk vad de vill ha. Media säljer det som är absolut lättast att kränga och inte ett uns mer.
Politikerna följer hellre media än att följa sina ideal, sina hjärtekära sakfrågor, eller sina väljare.
Väljarna följer också medias ytlighet i sin syn på världen. Därmed tvingas de också till osund egoism i sitt privata agerande.
Till och med rättsväsendet tvingas följa media. Annars riskerar de att politikerna av populistiska skäl försämrar lagarna ännu snabbare.

Media svär sig fria från ansvar. Anarki, demokratins sammanbrott, teokrati eller andra sätt att sköta våra världsliga mellanhavanden närmar sig i rasande takt. Särintresse ställs mot särintresse, med krav på att just detta särintresse ska omfatta alla medborgares skyldigheter.
Ingen tycks vilja diskutera medborgarnas och de olika aktörernas ansvar. Ingen intresserar sig för gränserna för demokratins och statens ansvar. Alla andra ska tvingas till skyldigheter, men ingen vill ha eget ansvar. Samtidigt som ansvaret anonymiseras blir skyldigheterna personliga.
Har jag sagt det förut? Utan ansvar, ingen frihet. Jo, naturligtvis. Och det blir bara mer aktuellt.

Det här inlägget postades i Frihet, äldre text och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.