Predikstolarnas diktatorer

All religion är politik, eftersom den tar sig för att beskriva hur man ska leva. Men religionen står inte på något sätt för någon demokratisk politik, eftersom religionen utgår från premissen att det finns en högre makt, en högre intelligens än människan och att prästerskapet vet vad denna intelligens vill samt har mandat att med veto avgöra vad som är rätt och fel.

Demokratin utgår som bekant från villkoret att det är människan som bestämmer över människan. På denna helt avgörande punkt är alltså religion oförenligt med demokrati. Vi har tidigare haft krig för att förmå kyrkans folk att backa ifrån politiken. Motvilligt, men ingalunda slutgiltigt har de gjort det.
När konservativa krafter nu hävdar rätten att i hägnet av religionsfrihet och yttrandefrihet bedriva antidemokratisk politik från predikstolarna försöker de återta förlorad makt. Religionsfrihet betyder först och främst trosfrihet, alltså rätten att tro vad man vill. Men det innebär inte rätten att i organiserad form bedriva antidemokratisk politik.
Mot sådant har vi andra, sällan brukade, men skarpt avsedda lagar, skapade för att skydda demokratin och medborgarnas frihet. Inte ens i det friast tänkbara av samhällen kan man tillåta mörkrets krafter att i frihetens namn avskaffa friheten. Därför måste även pastor Greens angrepp på friheten tillrättavisas.
Det borde gå att döma religionerna med marknadsföringslagarna, ungefär som man gjorde med Al Capone och bokföringslagarna. Religionerna utlovar evigt liv, men det kan de inte hålla. De utlovar frälsning från allt ont, men det kan de inte hålla. De kräver betalt för sina ‘tjänster’ och de kräver hörsamhet för sina påbud, utan att kunna leverera. Är inte det falsk marknadsföring, bedrägeri, svindleri?

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.