Ett mångfacetterat avskaffande av äganderätten

Det blir kanske inte lätt att förklara vad som hänt. Men jag gör ett försök.
Vi har inte längre någon äganderätt värd namnet i Sverige. Kanske började det när Allemansrätten infördes 1938 för att ge plats åt semesterlediga arbetare på andras marker. Nej, allemansrätten i denna utformning är ingen gammal hävd eller sedvänja som påstås.
Drömmen om den svenska naturen späddes på av nostalgisk-romantiska skildringar av Evert Taube och Astrid Lindgren. Hur bra och omtyckta de än må vara så gjorde de här den svenska demokratin en björntjänst. En draksådd som nu burit frukt.

I Sverige finns 23,2 miljoner ha produktiv skogsmark och 4,5 miljoner ha impediment, (improduktiv skogsmark). Lägg därtill några miljoner ha åker och bete. Enligt offentlig statistik är 8,5% (2 miljoner ha) av den svenska skogen avsatt till naturvård, reservat eller andra skyddsformer. Då har man inte räknat in de 4,5 miljoner ha impediment som redan är skyddade genom lag och som markägaren utan ersättning inte får röra. Sammantaget ger det 6,5 miljoner ha eller drygt 23% av all skogsmark som är fråntagen markägarna beslutsrätten över. Det mesta till ingen ersättning alls och en mindre del till endast symbolisk ersättning. Byråkrater och NGO:s i många länder har förenat sig för att få kontroll över det de inte äger. Därför finns internationella avtal om att avsätta mark till naturvård. Det uttalade målet är att skydda marken, naturen, biotoperna, den biologiska mångfalden etc. Som om man genom ett byråkratiskt beslut kan frysa ett ögonblick i naturens ständigt pågående förändring.
Nu har Riksdagen beslutat att ytterligare nästan 1 miljon ha (3,25% av skogsmarken) ska bli ”skyddat”. Sammanlagt skulle skulle alltså 26,25%, mer än en fjärdedel av all skogsmark ställas under förmyndare i Sverige. Förmodligen skissar man redan på nästa förslag som ska knapra bort ytterligare lite från ägarnas rätt att bestämma över sitt av samhället erkända ägande.

Förutom aktivt tillförande av mark till någon skyddad klass tillkommer årligen betydande arealer som mer eller mindre passivt klassas om till skyddad.
Så kallade ”höga naturvärden” är skyddade och får inte röras av ägaren. Vad som är höga naturvärden är flytande. Om någon vill sätta käpar i hjulet för en markägares brukande av sin egendom gäller det hitta något som man kan hävda på något vis utgör höga naturvärden. Sedan anmäler man detta till länsstyrelsen som självklart meddelar brukandeförbud.
Stenmurar anses vara kulturminnen och är skyddade trots att de som en gång släpade ihop dem mer än gärna hade varit utan dem. Många markägare känner att två stenar på varandra eller en sten med mossa på klassas som kulturminne och man riskerar böter om man rör dem. Sådant är naturligtis hämmande för utvecklingen.
Ett träd som blivit lämnat lite för länge har blivit ett karaktärsträd och skyddat. Ett dike som fått slamma igen en tid så att det kommit upp lite björksly i dämningsområdet har förändrat skogens karaktär och bildat en våtmark. Att rensa ett sådant dike är förbjudet. Det klassas som nytt avvattningsprojekt och kräver tillstånd.

Ett exempel på hur myndigheter klampar in och upphäver äganderätten är HD:s dom i Nordmalingsmålet där man bestämt att samerna får beta med sina renar på privat mark. Redovisat här http://www.frihetsportalen.se/2011/05/rattsosakert-med-hd-i-grannskapet/.

Ett annat exempel är makarna Östersten i Värnanäs söder om Kalmar, som äger 3950 ha mark. Sedan 1993 har 1550 ha blivit naturreservat. Nu vill länsstyrelsen ta ytterligare 530 ha till reservat. Det pikanta är att det är bokskog som redan har ett skydd genom ädellövslagen som länstyrelsen vill göra beteshagar av. Även en del av gårdens engelska park ska bli bete. Är det längre någon som tror att byråkrater kan sitta och centralt bestämma hur mark ska skötas och att resultatet blir bra? Enfald, ideologisk monokultur kan inte vara bra för biologisk mångfald. Centralstyrning, ett lika för allt, har aldrig fungerat i naturen. Det har alltid varit varje enskild ägare och brukares individuella påverkan som skapat det som finns. En brukare efter en annan som i takt med naturens förändring över tid brukar den efter sitt förstånd och rådande försutsättningar.

Samtidigt ”avslöjar” radioprogrammet Kaliber att skogsägarna missköter skogen grovt och brutit mot lagen. De citeras flitigt i msm. Men ingen bryr sig om att ta reda på att skogsbruket, skogsvårdsstyrelsen och miljögrupper å det ena, det andra och det tredje tolkar lagen olika. Att de har olika intressen att försvara. Mediaståhejet tvingar ut generaldirektören på banan för att deklarera att nu ska fler fall anmälas till åtal. Så att man får svart på vitt vem som har rätt tolkning av lagen. Ingen frågar sig om lagen som tar makten över skötselbesluten från markägaren är en rimlig lag.
Nej LRF:s egen tidning Land skriver på ledarplats att skogsbruket har förverkat sitt förtroende att sköta skogen med frihet under ansvar. Att de i verkligheten säger att det finns ingen frihet, för att man inte får göra som man vill och bära ansvaret för konsekvenserna, det är det ingen som noterar.  Man kan inte kalla det frihet om man ställs inför ultimatum och tvingas ta ansvar för andras beslut och inte sina egna.

Jakträtten är alltid markägarens, som denne i sin tur kan överlåta till andra på kortare eller längre tid. Men staten har tagit bort det mesta av beslutsrätten över jakten genom diverse beslut, fredningar med mera. Det gäller allt från val av fällor till jakttider, tvingande skötsel eller förvaltningsområden och fredning av varg. Bland markägare är vargen i sig inte det stora problemet. Den är bara symbolen för all den frihet, all den egenmakt och äganderätt som samhället har stulit från den enskilde.

 

Det här inlägget postades i Äganderätt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.