Jag vill inte vara osams med folk som uppskattar naturen. Men för den som inte är markägare ser verkligheten lite annorlunda ut än den beskrivs i media, av myndigheter, företag, eller den icke markägande allmänheten i stort.
Hotet mot mångfalden kommer inte från markägarna. Det kommer från lagstiftningen på två sätt. Det ena är att lagstiftningen förutsätter produktionsskog, gran och tall till industrin. Det andra är att den föreskriver naturvård, fredning, hänsyn mm. som om markägaren var både idiot och vandal.
Därtill uppmanar exempelvis SNF allmänheten att likt hemfridsstörare i skydd av allemansrätten snoka runt efter skyddsvärda arter, biotoper etc och rapportera sina fynd.
Många markägare vill ha en varierad skog och sköta den efter eget huvud. Men om de släpper fram mångfald eller ovanliga arter så kan de bli ålagda av myndighet att freda ett visst område eller vidta åtgärder som myndigheten bestämt. Detta måste de göra med egna pengar eftersom det intrång myndighetsbeslutet innebär, anses så litet att det inte är värt någon ersättning. Den förlorade avkastningen får de också leva med (utan). SCA:s vd (om jag minns rätt, i vart fall en företrädare för något av de stora skogsbolagen) har senaste året sagt att om fredningen fortsätter på samma sätt i 30 år till så har det stora skogsbolaget ingen avverkningsbar skog kvar. Allt kommer att vara fredat av en eller annan anledning.
Därför gör många privata skogsägare så att om de ser något som kan misstänkas vara av intresse för bevarandesidan, så förstör de det. För de anser sig inte ha råd att lämna det ifrån sig. De anser sig inte vara mindre värda än andra medborgare. De anser sig inte vara mindre värda än den mark de äger och den natur de sköter.
Ni anar inte vilket uppror som är på gång bland svenska markägare inför den klåfingrighet, det tvång och det översitteri de utsätts för dagligen på sin egendom. Lagstiftningen på området är därför kontraproduktiv. Den måste göras om med mer förtroende för markägaren, mer makt till denne.
Det är det ena om lagstiftningen. Det andra är den äganderättsliga utveckling som varit de senaste 200 åren. På andra områden har vi fått patenträttigheter som undan för undan utökats och skärpts. Vi har fått immaterialrätt som hela tiden vidgas.
På tvärs mot denna utveckling, via bla. allemansrätten så har äganderätten till fast egendom urholkats. Nu har diskrepansen mellan dessa värderingar av ägande, förfogande, skydd, kommersialisering osv nått vägs ände. Något måste göras för att skydda en av de ursprungliga av samhället hyllade rättigheterna till ägande och brukande. Det är inte rimligt att någon på andra sidan jorden kan patentskydda och äga rätten gener i mina trän, men jag har inte rätten att hugga ner dem när jag vill.
RSS – inlägg