Humanitas, på latin, är motsatsen till synden avund.
Hur ska man beskriva dem som förfäktar att människan måste förhindras, av andra människor, att lämna ett ekologiskt avtryck i naturen? De brukar göra sig till uttolkare av ett intrinsikalt värde, som bara de och inte deras meningsmotståndare förstår sig på.
Jo, det kan ju vara högmod, dödssynderna har en förmåga att gå omlott. Men det finns mycket som talar för att avund är den drivkraft som får dessa människor förgäta sin dygd. Varför skulle de annars motsätta sig människans framsteg? Kommunikationerna, de agrara och industriella revolutionerna, som gett så mycket välstånd till människan, den utveckling som alltjämt fortgår, skulle det vara av ondo?
De kanske ser det som en uppoffring av de människor som bosätter sig, lever och verkar i de stora städerna, att de gör det möjligt för några få priviligerade att bo nära naturen? Kanske anser de att de lyckligt lottade lantisarna också måste bära någon börda, en som de i städerna får bestämma om? Som om livet var en Robinsontävling.
Eller är det den bild av naturen som förmedlas via TV som får dem att kräva att naturen ska se sådan ut, om de någon gång tar sig från staden? Som om vi lantisar har hemligheter för oss som de inte får ta del av. Därför måste vi tillhållas att ordna naturen så att den blir som på bild.
För mig är det dyrt att resa till staden. Förutom resan kostar både mat, vila och nöjen när jag är gäst där. Jag tycker att det borde vara självklart att det kostar pengar för stadsbor att gästa naturen och landsbygden, i synnerhet när de vill göra sig nytta av min egendom och inte nöja sig med kommunal och statlig väg.
För de är väl glada, i dygdig människokärlek, för min skull, att jag valde att lägga mina pengar på en fastighet med mark på landet istället för en utan mark i staden. Pengarna var kanske desamma. Det kan väl inte vara avund mot mitt val som gör att intrinsikalisterna vill styra över min egendom? De hade ju själva möjlighet till samma val.
RSS – inlägg