Välfärdsstaten måste omprövas

Sunt förnuft säger att en skattefinansierad välfärdsstat inte kan omfatta allt. Det vore ett slags skattemässig perpetuum mobile av första ordningen. Det vill säga att den skulle skapa mer skatt än man stoppar in i systemet. Så fungerar det faktiskt inte.
Dessutom identifieras dagligen nya behov som kan åtgärdas vart och ett för sig. Inte minst inom vården är det så. Men också den tekniska utvecklingen för hemelektronik och nöjen får ständigt nya lösningar. Ibland till behov vi inte ens visste fanns.

Därför måste vi våga ta oss en rejäl funderare på vad välfärdsstat betyder, vad den primärt ska ägna sig åt, var man ska dra gränsen, hur man kan medverka till att de behov som inte ryms inom välfärdsstaten ändå har en rimlig möjlighet att tillfredsställas.

Är välfärdscheckar en framkomlig väg? Du kan välja mellan att lägga din check på gratis universitetsutbildning, eller specialistvård, eller heltäckande a-kassa, eller något annat. Du kan även välja ett grundskydd brett på allt detta, men inte mer. Du får stå ditt kast när du en gång har valt.
På det viset skulle skatten kunna hållas nere, incitamenten till eget ansvar, egen planering skulle öka dramatiskt. Marknadssignalerna på vad folk verkligen efterfrågar skulle bli tydligare och utbudet på dessa områden skulle bli bättre.

Detta är endast spånade tankar, inget färdigt förslag. De är formulerade efter att ha insett att den inslagna vägen med allt mer kollektivisering, allt mer byråkratiserad detaljreglering, allt mindre individuell frihet och inskränkt äganderätt är det snabbaste sättet att ruinera ett fungerande välstånd.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Välfärdsstaten måste omprövas

  1. Niklas skriver:

    Du verkar vara inne på spåret att den ofantliga sektorn behöver hårdbantas och där håller jag med dig!

    Jag tror att ett första steg vore att överföra arbetsgivaravgifter och egenavgifter på löntagarna, där lönen på pappret givetvis justerades uppåt i motsvarande grad. Detta steg ger förvisso ingen nettoskillnad i plånboken, men tydliggör hur mycket av lönen som faktiskt går till den ofantliga sektorn. Rimligtvis bör det leda till krav rejäla skattesänkningar av så väl statlig, landstings och kommunal skatt.

    Det andra steget blir då rejäla skattesänkningar, vilket ger byråkraterna och politikerna betydligt mindre pengar att leka med, varför de tvingas prioritera det som är viktigt typ skola vård och omsorg, samtidigt som de tvingas skära bort en del onödig byråkrati (t.ex. en hel del onödiga myndigheter) och detaljstyrningar i lagarna.

    Mindre byråkrati ger ju också en betydande flexibilitet för samhällets invånare, inte minst för den gröna sektorn.
    /Niklas

    • mats skriver:

      Jo, det kunde vara en enkel lösning. Tyvärr är det mycket mer komplicerat än så.
      Vår demokrati och i synnerhet dess ämbeten styrs av lagar. För att kunna minska byråkratin måste man minska antalet lagar, förordningar och andra regelverk som styr byråkratin. Annars uppstår en stor diskrepans mellan lagarna och möjligheten att upprätthålla dem. Då ser det ut som om rättsstaten fallerat. Vilket leder till krav på hårdare tag, alltså mer lagar och regler. Kontraproduktivt mao.
      Därför måste man börja med en upplysningskampanj och genomgripande debatt i samhället. Hur mödosamt det än kan verka. Då kan man etablera förståelse för att antalet regler minskas, samtidigt som folk får möjlighet att förbereda sig för ett friare samhälle.
      När man så minskat reglerna kommer automatiskt kraven på att byråkraterna inte ska gå sysslolösa med fullt betalt. Problemet är att få fram tillräckligt uthålliga politiker som kan hålla byråkraterna stången medan man monterar ner grunden för deras existens.

      • Niklas skriver:

        Att färre lagar och regler behövs, är jag fullt medveten om. Vi är ju idag nedlusad med mer eller mindre korkade regler. Ta bara det idiotiska markavvattningsförbudet i hela södra Sverige (utom 6-7 kommuner på småländska höglandet). Först måste markägaren söka dispens från förbudet. Lyckas markägaren med detta, måste vederbörande också söka tillstånd för markavvattningen, vilket lyckas i ca 50% av fallen… Vad markägaren ska med en dispens om vederbörande sedan inte får tillstånd för markavvattning, har jag ännu inte begripit.

        Eller se det såhär:
        * 10 guds bud – ca 100 ord.
        * Den amerikanska frihetsförklaringen – ca 400 ord.
        * Miljöbalken (1998:808) – ca 47000 ord (på Notisum) enligt mitt ordbehandlingsprogram.

        Lägg sedan till alla förordningar och allmänna råd, som är kopplade till miljöbalken, så blir det ännu fler ord.
        Är detta ett tecken på mänsklig utveckling eller på mänsklig inveckling? Jag vill nog hävda det senare.

        Självfallet måste sänkta skatter och minskningen av antalet lagar och regler gå hand i hand. En enkel principregel kunde då vara att de lagar och regler som inte kan tillämpas (t.ex. som en följd av en minskad ofantlig sektor med åtföljande resursbrist) helt enkelt stryks per automatik ur lagboken.

        En annan bra regel vore ju att låta myndigheterna utreda på ”ackord” hur krånglet t.ex. ska halveras. Om utredningen bara kommer fram till t.ex. 5% minskning, så har utredarna s.a.s. utfört 10% av jobbet och ska således bara få ut 10% av lönen.

        F.ö. om vi ska förenkla samhället, så måste vi främst titta på de enkla och snabba lösningarna och således föregå med gott exempel. :) Annars blir ju effekten några få % minskning av de gamla reglerna + en bunt nya regler. Vad har vi då åstadkommit i sak?

        • mats skriver:

          Det måste nog till en ny sorts byråkrater för att minska reglerna, byråkratins livsluft! Maud Olofsson lovade ju minskning, men misslyckades.
          Svensk demokrati skulle må bra av att folket börjar värdera frihet högre och kräva det, för att det ska bli ett förändringstryck. Ett tillgång – efterfrågeproblem alltså.
          Frihet måste ständigt efterfrågas för att tillgången ska kunna säkras.

          • B-J Bjurling skriver:

            Tillgång och efterfrågan… ja, kanske det. Observera att vi hela tiden konstaterar att verkligheten inte fungerar, att vi har för lite frihet, eller att vi riskerar att förlora den lilla frihet vi vant oss vid, och då söker vi oss liksom bakåt och kritiserar staten eller demokratin. Vi inser att här sitter vi med vår fackkunskap om grisuppfödning eller skogsförvaltning etc. , medan den kunskap och terminologi vi som medborgare verkligen skulle behöva finns någon annanstans, antagligen inom discipliner som politisk filosofi, statskunskap och rättsfilosofi. Som om… ja, är det en kollektiv kunskapslucka som störtar oss i fördärvet, skulle en annorlunda samhällskunskap- och demokratifostran lösa problemen, eller är det själva systemet det är fel på…?

            • mats skriver:

              Efterfrågan på frihet kan man möta på olika sätt. Med tvång kan man dölja den en stund. Med fostran kan man klä den i ord.
              Men endast den som aldrig nöjer sig med substitut kan uppbåda den vilja som krävs för att frihet aldrig ska bli omodernt.

              Jag har inga exakta svar på dina frågor B-J, men det gläder mig att du ställer dem!

          • Niklas skriver:

            Problemet är väl idag att det saknas incitament bland byråkraterna för att kraftigt minska byråkratin. Bl.a. sitter ju många byråkrater fastanställda med fast månadslön. Med de premisserna finns ju inget inget incitament att göra mer än kosmetiska förändringar.

            Sedan finns ju, med tanke på den nyligen förda debatten om allemansrätten, anledning att fråga sig frihet för vem? Friluftsutövaren, äventyrsföretagaren eller markägaren? Den enes frihet kan ofta bli den andres fängelse, vilket tydligt klargjordes i Auschwitz (Arbeit macht frei). Vems arbete där gav vems frihet?Det är alltså viktigt att klargöra exakt vilken frihet som efterfrågas och vem som ska ha nämnda frihet – och medföljande ansvar!

  2. Jesper skriver:

    Jag skrev en gång följande lilla stycke som jag fortfarande tycker håller vatten;

    Den publika agendan i vårt demokratiska system är strävan mot enkelhet, Less is more men den faktiska och fysiska är en helt annan. Fler kontrollinstanser, myndigheter, verk, blanketter och statistiskt komplicerade modeller. Inte färre.

    Förklaringen till detta kan vara så enkel som att komplexitet översätts till fler arbetstillfällen och motsatsen till färre. Förenkling leder till omedelbar arbetslöshet för berörd instans emedan de positiva effekterna det får för den som slipper bördan lär vänta på sig. Förenkling friställer tid. Tid som i det kontrollerade ledet kan användas till kärnverksamheten – sälja, bygga, skapa men som hos det kontrollerande organet inte kan användas till något.

    Administration och byråkrati är industrialismens baksida eller ångmaskinen är byråkratens moder. Maskinen frigjorde människan från det fysiska arbetet men ålade honom blankettens börda.

    • mats skriver:

      Ja, det är en god observation och väl uttryckt!
      Uttrycken närande och tärande ogillas av byråkraterna. De kanske känner sig träffade?

Kommentarer inaktiverade.