Försumpade tankar

Utvidgningen av EU:s vattendirektiv och den därmed åtföljande devalveringen av äganderätten fortsätter i oförminskad takt. Ett svenskt projekt kallat Diva http://diva.ivl.se/ väcker åtminstone min misstänksamhet. Vi har redan en mängd bestämmelser som reglerar verksamhet i och vid vatten. Allt från strandskyddslagen till Miljöbalk, skogsvårdslag och annat.

Nu vill man fullt ut inkludera diken i begreppet vatten. Men i min värld är diken det rakt motsatta. Diken är avsedda att torrlägga mark. Rätt anlagda är diken större delen av året i sig själva också torra, alltså inte något ”vatten”. Förutom de redan mer än lovligt restriktiva regler som gäller dikning och underhåll av diken, ska man alltså tvingas medverka till att försumpa landskapet. Allt i den heliga enfaldens dogmatiska månande om den ”biologiska mångfalden”.

De krafter som vill konfiskera privat mark hittar på den ena ”miljöhänsyns”-regeln efter den andra för att skaffa sig makt över marken utan att de legitima ägarna har en chans att värja sig. Inte betalar de något för intrånget heller. Nej, de kräver att man ska bötfällas om man inte gör som man blir tillsagd. Nu tycks stridsropet ha ändrats från ”bättre att stämma i bäcken än att dämma i ån”, tagits ett steg längre. Nu ska det stämmas i diket, så att markkonfiskatörerna kan tjuvkoppla sig förbi grundlag och demokratiska beslut.

Det här inlägget postades i Äganderätt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Försumpade tankar

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    För intresserade kan man begrunda följande länk:http://video.foxnews.com/v/1378051701001/property-rights-vs-environmental-law
    Det är inte bara i Sverige respektlösheten för lagar
    breder ut sig!

  2. Måns B skriver:

    Mats
    Här får du nog förklara lite närmare hur du tänker. Som jag förstår DIVA så är syftet med projektet att se vilka effekter en ökad dikesrensning får på vattenkvaliten i recipienten. Dessutom ska man undersöka alterntiva diningsmetoder (dvs där man anlägger dammar och översilning) för att fälla skadliga ämnen och binda näringsämnen, samtidigt som man studerar effekterna på tillväxten.

    Menar du att man ska ha full frihet att påverka andras egendom utan påföljd genom insatser som man gör för att förhöja produktionen på sin egen mark? Jag ska inte skriva dig på näsan för mycket men om så är fallet så påminner det mycket om frihet utan ansvar tycker jag. Om jag missförstått dig så utgår jag från att du kommer att förtydliga.

    • mats skriver:

      Visst är det så att mottagande vattendrag kan påverkas och alltid gör det när man öppnar nya diken. Särskilt om den avvattnade arealen är stor. Det kan vara både vattenvolymen, slam, näringsämnen och gifter som kommer med. Det får man naturligtvis planera och parera för.
      I mindre skala kan sådant hända när man underhåller befintliga diken. Där finns dock dikena och deras utflöden som etablerade faktum. Man måste därför acceptera den påverkan detta har, såvida det inte sker någon exceptionell förändring.
      Ja, jag står vid min tolkning att dessa och alla andra vattenprojekt som sägs gå ut på att kartlägga och föreslå skydd kommer att användas mot markägandet och rätten att förfoga över sin egendom. Även om inte ursprungstanken bakom kunskapsinhämtningen var den, så kommer träsktalibanerna att använda kunskapen så.

      • Måns B skriver:

        Mats
        Det är nog precis i vad man får/måste accepter som vi inte tänker lika här. Som jag ser det så bör inte kostnaden för den påverkan belasta någon annan än den om orsakar den. I synnerhet inte om det orsakar skada på andras enskilda värden. Men även generellt så anser jag att man som markägare har ansvar för den miljöpåverkan man orsakar.

        Sedan ser jag inte heller att hela kostnaden behöver tillkomma privata markägare, om forskning typ DIVA kommer fram till att man med relativt enkla och inte allt för dyra åtgärder (som dammar) kan minimera skada på miljö och annans egendom så är det skäligt att en markägare får ta detta vid produktionshöjande åtgärder. Men är det större invetsteringar som ska till för att exempelvis skydda viktiga vattendrag av allmänt intresse så bör det också finnas möjlighet för staten att bidra.

        Vad jag inte tycker är ok är att man rakt av ska acceptera en miljöskada och det kommer jag aldrig att göra eftersom det i grunden är resursslöseri.

        • mats skriver:

          Definiera skada! Mellan raderna anar jag att du menar att varje förändring är en skada. Det tycker jag är att överförenkla saken.
          Människan påverkar, i sin strävan att förbättra sina egna livsvillkor, annat liv. Det får vi göra enligt mig.

          • Måns B skriver:

            Nä jag menar inte att all påverkan behöver vara skada. Förändringar i form av exempelvis ökat näringsläkage eller tungmetaller som sedan påverkar vattenkvalitet för människor så att exempelvis fiskepåverkas eller att man får en övergödning som rubbar ekosystemnivårerna bedömer jag som skada.

            Detta gäller även om inte just dina enskilda diken skulle få dessa effekter utan om samtliga markägare skulle vidta samma åtgärder, i detta fallet dikesrensning och/eller nydikning. Detta är ju inte helt osannolikt om nu åtgärderna ger en högre avkastning.

            Blir den totola effekten av dikningarna bara en piss i Nilen, så kan jag acceptera det. Men ackumuleras effekterna nedåt i vattensystemen så hamnar vi i samma läge.

            Grundprincipen bör ju vara att du ska vidta de åtgärder som går för att minimera miljöskadan.

            Jag anser att det är helt rimligt och analogt med annan industriproduktion, jag godkänner inte ökade utsläpp där heller om kostnaden för att hantera dem hamnar hos någon annan än den som släpper ut dem.

            • mats skriver:

              Även om det principellt är icke önskvärt tvingas vi nog acceptera att i verkligheten hamnar både våra varor och vårt avfall delvis hos grannen.
              Inte minst i denna fråga kan det vara på plats att citera John Donne, ”No man is an island.” Även om jag anser att den allt för ofta citeras för att legitimera kollektivism.

              • Måns B skriver:

                Jaha så om då grannarna och det allmänna måste acceptera ett visst intrång från den privata sektorn kan man ju undra varför det är så fruktansvärt upprörande i motsatt riktning?

                • Niklas skriver:

                  Förmodligen för att markägarna sedan kriget har fått sina rättigheter så hårt beskurna på sin egen mark, så att pendeln nu måste svänga tillbaka. Dessutom är det som sagt markägarens rätt till sin egen egendom, som står på spel.
                  /Niklas

                • mats skriver:

                  Nej, men vi har ju inte vattentäta (fniss) skott mellan fastigheterna. Finns det inte dike över min grannes mark och jag vill dika och släppa vattnet den vägen måste jag naturligtvis be om lov. Som tur är finns det redan en massa diken och servitut, dikesrätt av hävd och liknande som gör att man kan släppa på vatten. Naturligtvis med ansvar för skador. Jag vet också att på många håll finns det sedan gammalt servitut som stadgar att markägare nedströms är tvingade att hålla sina diken i skick till ett visst djup för att inte avvattningen ska vara för dålig för grannen uppströms. Det brukar även vara inskrivet att berörda grannar har rätt att ta upp försummade diken och skicka kostnaden till markägaren om inte denne på uppmaning låtit dika enligt skyldighet.

  3. Niklas skriver:

    Så länge vi har större nederbörd än evapotranspiration (avdunstning från bar mark + växternas transpiration) , så får vi ett årligt nederbördsöverskott – vilket vi har i princip hela Sverige! Detta årliga nederbördsöverskott måste ledas undan, om inte marken ska försumpas. Det sker dels på naturlig väg genom meandrande bäckar, åar och älvar, dels genom av människan anlagda kanaler, diken och täckdiken.

    Systematisk dikning har vi sysslat med i Sverige sedan allmogen fick råd med järnskodda spadar. Dessförinnan var jordbruket i princip hänvisad till s.k. självdränerade jordar, som t.ex. Falbygden. Det kan därför vara på sin plats med en historisk tillbakablick på dikningen och samhällets syn på denna.

    Dikning hade länge ett mycket starkt stöd i lagen och nämns redan i Skara stadslag (ca 1350). I Christoffers landslag (1442) står det bl.a. att ”dike äga två alnar brett vara”. 1559 skriver Gustav Vasa att ”fogde skall hålla dikessyn, eljest högsta ogunst och vrede”. Karl XI fastslog att ”varje bonde skall årligen gräva 40 famnar nydike, eller rensa dubbla längden”. 1764 kom det en förordning ”huru sjöar, strömmar och åar öfver allt i riket årligen bör vårdas, till skadliga vattendämningars afvärjande”. 1822 var det ”strömrensningars verkställande samt strömmars och åars uppehållande”.

    Dikningens verkliga storhetsperiod började dock med 1879 års dikningslag och fortsatte med 1918 års vattenlag. Det var under dessa glansdagar som bl.a. Svenska Mosskulturföreningen (med huvudsäte på Flahult utanför Taberg) blomstrade, samt att täckdikningen tog fart på allvar. Ca 98 % av alla dikningsföretag i Sverige (ca 20 000 st.) skedde med hjälp av 1879 års dikningslag och 1918 års vattenlag.

    Samhällets försumpningsvilja påbörjades lite försiktigt i och med 1964 års naturvårdslag, med tog sedan fart på allvar från mitten av 1980-talet. I 1984 års vattenlag fick naturvårdsintressena ett större inflytande på dikningen. 1986 kom ett tillägg i naturvårdlagen, med bl.a. tillståndsplikt för markavvattning. 1991 kom ytterligare ett tillägg på naturvårdslagen, där regeringen kunde förbjuda markavvattning inom vissa områden. Dessa områden konkretiserades i 1994 i en naturvårdsförordning och utökades i miljöbalken 1998. 1994 kom även förbudet mot arbetsföretag, som kan skada biotopskyddade områden.

    EU:s Vattendirektiv kom 2000, och infördes i svensk lag 2004. Bl.a. skapades det 5 vattenmyndigheter http://www.vattenmyndigheterna.se och deras karttjänst VISS http://www.viss.lst.se/

    Anledningen till att det har dikats i Sverige i åtminstone 700-800 år, är ju givetvis att det är bra för människans nyttoväxter och därmed även för samhället. George Stephens konstaterade 1827 att ”avdikning är i sanning modern till all annan förbättring av jorden”. Albrecht Thaer konstaterade 1813 att ”en överflödig och skadlig fuktighetsavledande är ett av de viktigaste föremål för åkerbruket. Det måste gå före all annan högre odling på den mark som därav är i behov”. Dessa citat är tillämpliga för både åkermark och skogsmark, som hotas av vattensjuka.

    Sammanfattningsvis är nydikning och dikesrensning inte bara en absolut nödvändighet för ett rationellt och högproducerande jordbruk och skogsbruk i vårt svenska klimat. Det är också minst lika värdefull kulturhistoria som skogsbeten, lieslåtter och hamling. Kultur betyder ju faktiskt odling.

    Dessutom så kommer behovet av dikning att öka i framtiden – om nu klimatforskarna får rätt i sina spådomar!

    • mats skriver:

      Det var en mycket fin redovisning Niklas! Önskar att du hade skrivit den på Gästlistan.

    • Måns B skriver:

      Niklas och Mats
      Jag har inga problem med dikning som sådan i producerande marker. Vad jag säger är att om man dikar så får man också ta hand om vattnet, eller rättare sagt de ämnen som orsakar skada längre ned i systemet.

      Det är inget konstigt med det. Frihet under ansvar precis som Mats är inne på.

      • Niklas skriver:

        Måns! Du kan inte jämföra dikning med en tillverkningsindustri. I en tillverkningsindustri kan du slå på och av en fabrik med en enkel knapptryckning. Det går däremot inte att stänga av nederbörden lika lätt…

        För övrigt är det inte alltför ofta som markförhållanderna tillåter markägaren att ta hand om ”sitt eget” vatten på ett vettigt sätt. Antingen blir stora områden försumpade och därmed närmast värdelösa ur produktionssynpunkt. Eller så fodras det kostsamma energikrävande pumpsytem.

        På jordbrukssidan finns det åtminstone någorlunda vettiga EU-bidrag att söka, upp till 200 000 kr/ha, för anläggandet av våtmarker. Därtill tillkommer ett skötselbidrag på i runda slängar 3000-4000 kr/ha.

        I skogsbrukssidan däremot finns bara ett skrattretande lågt engångsbidrag för att plugga igen befintliga fungerande diken, 900 kr/ha försumpad mark. Under flera år fanns det inte en endaste sökande till detta bidrag, men nu påstår i alla fall Skogsstyrelsen att någon idiot faktiskt har sökt bidraget.
        /Niklas

        • Måns B skriver:

          Niklas
          Som jag var inne på tidigare i denna tråden så tycker jag precis som du/ni att det är rimligt att det finns möjlighet till bidrag när investeringskostnaderna blir höga och miljönyttan är stor.

          Till det kommande landsbygdsprogrammet kommer förmodligen skog att inkluderas ytterligare eftersom det finns sådana signaler från såväl EU-nivå som nationell. Ett av förslagen som läggs fram till Jordbruksverket är just att man ska ha möjlighet att anlägga våtmarker i skog på motsvarande sätt som i jordbruksmark inom ramen för nya LBP (2014-2020) i samband dikning, eller där behoven är stora.

          Var det sedan landar är ju svårt att uttala sig om.

          • Niklas skriver:

            Det var ju i så fall på tiden, att även skogsbruket ska få lite våtmarkspengar. Ty hittills har det i princip bara betalats ut pengar från myndigheterna för de dammar/våtmarker, som anses kunna fungera som kvävefällor. Och då har det krävts 100 ha åker i avrinningsområdet per ha bidragsberättigad damm/våtmark. Ty de fyrkantiga myndigheterna har envetet händat att kväveläckage enbart kan ske från åkermark (även om själva dammen/våtmarken till nöds kan få ligga på skogsmark). Dessutom har dessa anläggningsbidrag bara betalats ut i jordbruksintensiva län i Götaland och södra Svealand.

            Dock är det som så, att det trots bidrag ofta är svårt att räkna hem våtmarken rent ekonomiskt. Ty det är dyrt att gräva och nödvändiga regleranläggningar + damvallar är definitivt inte gratis. De lantbrukare som trots allt anlägger en våtmark, gör det framför allt för att få ett myllrande fågelliv på sina marker. Sedan får det gå som det vill med eventuella minskningar i näringsläckaget.

  4. Niklas skriver:

    Hydrotekniska sällskapet tar upp vattendirektivets krav på god vattenstatus i odlingslandskapet på vattendagen den 1 februari på Ultuna, http://www-mv.slu.se/hs/Vattend2012/vattendagen_2012.htm
    /Niklas

Kommentarer inaktiverade.