Har du utsett din efterträdare ännu?

Precis den frågan var den första som ställdes till mig när jag fått mitt första politiska uppdrag. Det var en av de mer erfarna medlemmarna som frågade. Vid min oförstående uppsyn förklarade han att partiet (avdelning, krets, län) inte kan flytta mig upp i hierarkin innan de ser någon lämplig efterträdare. Så min bästa chans att göra karriär inom partiet är att snabbt vaska fram en efterträdare som är tillräckligt bra, men naturligtvis inte överglänser mig.

Många medelmåttor inom partierna finns det. De har förståeligt nog svårt att avancera om det fylls på med bättre förmågor. Därför blir en av medelmåttornas uppgifter att hålla nere förmåga och talang. Att själv ta åt sig äran för det som går bra, men skylla på andra när det blir fel. Lyckas inte det blir man akterseglad och går miste om sin karriär. Såvida han inte har hittat och fostrat en talang som står i tacksamhetsskuld eller beroendeställning till hans kontaktnät. Då får medelmåttan vanligen följa denna talang uppåt i hierarkin, högre än man klarat på egen hand.

Detta är inget unikt för det parti jag var med i. Det fungerar enligt uppgift likadant i alla partier, och inte bara där, inom byråkratin, i affärslivet och föreningslivet finns klara likheter. Dilberts lag och Peters princip underskattar hur långt inkompetens kan klättra. De underskattar dels hur långt inkompetensen kan komma genom att sitta ovanför kompetens som trycker den uppåt. Men även hur den genom att haka på komptens kan dras med uppåt.

Därigenom hamnar dessa inkompetenser på positioner där de faktiskt kan göra skada. Men genom hierarkins och karriärismens inbyggda logik, så kan de när de nått en viss höjd, inte sparkas neråt. Därför flyttas de i sidled eller snett uppåt när de misslyckas. Där gäller det sedan att vara envis, försvara sina positioner och inte lita på någon. En kreativ och fruktbar attityd som utvecklar samhället. Nej, tyvärr inte.

När alla organisationer fyllts med inkompetens så måste de logiskt sett  börja tappa i effektivitet. Det gör de också. Det är en viktig förklaring till att de gamla partierna idag förlorar medlemmar och förlorar kontakten med väljarna och deras vardag.

För den skattefinansierade byråkratin finns en annan väg att gå. Den kan svälla ut. Om den hela tiden flyttar ut inkompetensen i sidled och tar in ny kompetens i dess ställe, så blir det i alla fall något slags arbete utfört. Men till en högre kostnad naturligtvis. Än värre blir det när byråkratin hittar på nya regler som krånglar till vardagen för uppdragsgivaren och denne inte har bättre förstånd än att acceptera dumheterna och betala för sin egen ofrihet. Här visar sig Parkinsons lag gälla.

Det här inlägget postades i Karriärismen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Har du utsett din efterträdare ännu?

  1. Måns B skriver:

    Den skattefinansierade byråkratin är väl nu ett ganska så generellt begrepp, är det så du menar att använda det också eller finns här en tydligare mottager till det ‘påhoppet’?
    För min erfarenhet går inte alls i den riktningen generellt sett. Där finns delar av den skattefinansierade byråkratin där du knappt hittar högre kompetens i landet, särskilt i de hirakiskt platta organisationerna, dvs där karriärsmöjligheterna är tämligen begränsade.
    Hur det fungerar inom partipolitiken har jag ganska begränsad erfarenhet av men en del av det du beskriver stämmer väl överens med de ideella verksamheter jag kommer i kontakt med, dock inte helt eftersom man här även finner en hel del eldsjälar. Här är skadan som åstadkomms också väldigt begränsad utom möjligen på väldigt lokalt plan.

    • mats skriver:

      Den skattefinansierade byråkratin ska här förstås mycket brett, alltså all skattefinansierad byråkrati, sjukvården inräknad. För att ta ett exempel där du inte är måltavlan.
      Räknar med att komma med en längre utläggning i en tangerande fråga i morgondagens krönika.

Kommentarer inaktiverade.