I ledningen för landet

Sveriges regering har idag nio departement (arbetsmarknads-, finans-, justitie-, kultur-, landsbygds-, miljö-, närings-, utbildnings- och utrikesdepartementet) av totalt elva, som handlägger frågor av vikt för jordbruk, skogsbruk, markägande och allmänna levnadsvillkor specifikt knutna till landsbygd. Några har tyngre betydelse för livet på landet än andra, framför allt landsbygds-, miljö-, och näringsdepartementen.

På senare tid har landsbygdsdepartementet, som av namnet att döma borde ha det övergripande ansvaret för landsbygdsfrågor, kommit att bli springpojke eller transportkompani för miljödepartementets propåer. Idag ligger exempelvis jaktliga frågor helt på miljö och naturvård, trots att jakträtten är till hundra procent knuten till markägnadet och i princip ingen jakträtt finns för mark i stadsplanelagt område. Landsbygdsdepartmentet och deras underställda verk har främst kommit att bli handläggare av frågor rörande EU-bidrag, dock efter villkor och anvisningar från miljödepartementet och deras underställda verk.

Det är miljödepartement och naturvårdsverk som blivit de som sätter dagordningen för landsbygdspolitiken och livet på landet. På så sätt har rådigheten över äganderätten och även friheten i företagandet flyttats från den enskilde till statens tjänstemän. Detta har skett utan debatt, utan genomlysning och utan konsekvensbeskrivning.

Tjänstemännen i miljö och naturvård har kunnat operera helt fritt och utan begränsningar, för när någon drabbad medborgare påtalat de svårigheter de drabbats av på grund av dessa myndigheters beslut, så har de enkelt kunnat styra frågan åt sidan. Den drabbade anses ställa frågan till fel myndighet, allmänintresset väger tyngre, den enskilde har inte rätt att klaga etcetera. Sörgårdsromantiken tillåts bli norm bland stadsboende teoretiker, i deras tjänteutövning. Reell sakkunskap åsidosätts.

Vad kan man då göra göra för att rätta till decenniers bristande politik? Att samla landsbygdfrågorna där de hör hemma, på ett riktigt landsbygdsdepartement. Men för det krävs det några starka ledare. Framför allt ledarna för markägare, jordbrukare, jägare, jordbruksverk, landsbygdsdepartement och regering. De måste också ha en gemensam grundsyn på att landsbygdsfrågorna hanteras på detta sätt. De måste orka och våga ta striden med de konfiskatoriska särintressen som vill stjäla beslutsrätten över merparten av Svea Rikes land. Finns dessa ledare idag?

Det här inlägget postades i Äganderätt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till I ledningen för landet

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Förfallet började med en viss Hr. Ingemund Bengtsson. Då visste livsmedelsproducenterna vad klockan var slagen!

    • mats skriver:

      Du tänker på när han var jorbruksminister 1969-73 och skärholmsfruarna protesterade mot matpriserna så att Olof Palme såg sig nödgad att gå in med subventioner. Eller var det bara en förevändning för att gå in och skapa ett beroende hos de fria bönderna?

  2. C G Berglund skriver:

    Strategiskt mycket viktigt det du tar upp. Visar på vad regeringen anser viktigt och mindre viktigt. Inte är det äganderätten som är viktig.
    Allemansrätten är en fråga som Landsbygdsdepartementet skall handlägga och utredningsuppdraget skulle ligga på Skogsstyrelsen. Skogsstyrelsen med sitt breda kontaktnät mot markägarna har den kompetensmässigt bästa kunskapen om markägarförhållanden och hur naturen mår. Naturvårdsverket har inte den närkontakten med markägarna och naturen.
    Det är mycket viktigt att markägarna i alla former kräver en ny utredning och att den läggs på Landsbyggdsdepartementet och Skogsstyrelsen.

  3. Niklas skriver:

    En lika lysande som viktig analys Mats! Ett starkt landsbygdsdepartement, som verkligen bryr sig om landsbygden och dess näringar.

    Vill passa på att tipsa om moderna trollformler, som jag finner lika träffande som din analys http://www.skogsaktuellt.se/?p=39606&pt=108&m=1422
    /Niklas

Kommentarer inaktiverade.