Vad kan rädda ett folk?

Det finns två sätt att förstöra ett folk. Antingen fördömer man det som helhet eller också tvingar man det att förneka de ledare det har valt. Det sista är det värsta. Jean-Paul Sartre

Det är inte ofta jag har anledning att citera Sartre och det här citatet har jag haft med mig länge utan att vara säker på hur det ska förstås. Men nu tycker jag mig se skeenden i det svenska samhället där hans uttalande motsvaras av en pågående verklighet. Tydligast är detta inom socialdemokratin. Svenska folket förnekar idag socialdemokraterna som regeringsparti. Det är för deras vidkommande till och med så illa att socialdemokratin inom sitt eget parti förnekar de ledare de valt.

Men problemet återfinns i hela den politiska sfären. Miljöpartiet är ett verklighetsfrämmande missnöjesparti som kanalsierar en stor del av förnekandet av hur landet leds. De har blivit en del av etablissemanget. Men i grunden är de ett uttryck för att en vilsen grupp i befolkningen söker alternativ till de ledare de inte litar på. Partier som Ny demokrati, Junilistan och Sverigedemokraterna är också tydliga exempel på hur folket förskjuter sina ledare. Därutöver finns ett antal partier under 4%-spärren och som därmed undgår medias intresse, men även de är uttryck för samma sak.

Hur har det då blivit så här?
Det beror naturligtvis mycket på socialdemokratin. Det är svårt att veta om den socialdemokratiska idén är fel från början, eller om den bara gått snett. Så här i efterhand kan man se ungefär när diskrepansen mellan folket och ledarna uppstod. Det var med Tager Erlander som statsminister. Kanske var det kombinationen socialdemokratisk ideologi och kalla kriget som fällde avgörandet. Möjligen i kombination med den internationalisering som då tog fart. Det som idag blivit globalisering. Hur som helst blev det allt oftare tydligt att socialdemokratin saknade verklighetsförankrade visioner, tappade kontakt med folket. Olof Palme splittrade folket på ett sätt som saknar motstycke i svensk historia sedan åtminstone Gustaf III.

De borgerliga regeringar som gjort kortare avbrott i den socialdemokratiska regentlängden har alla tvingats föra socialdemokratisk politk, dels för att en stor del av folket fortfarande krävt det. Dels för att lagarna stipulerat det och myndigheter och byråkrati självständigt fortsatt i det spåret. Nu är den normen ytterligare bekräftad med moderaterna som det nya arbetarpartiet. Det är bara kulören på fasaden som ändras. Folkhemmet ska i alla lägen bevaras intakt oavsett regering, utveckling eller folkets vilja.

Medlemskapet i EU har inte gjort saken bättre. Vi var många som i dåvarande EG såg en räddning undan socialismen. Ett internationellt stöd för att korrigera missförhållandena i Sverige. Men just som vi gick med välde socialismen från det kollapsade sovjetimperiet in i västeuropa och omformade EG till sovjetstaten EU. Toppstyrning och centralisering har tilltagit, helt i motsats till alla utfästelser i konventioner och subsidiaritetsprincip.

Här står vi nu, utan ledare att lita på, utan demokratisk styrning av byråkratin, utan domstolar på folkets och frihetens sida, utan makt för folket att göra egna val. Den enda, men mycket svåra vägen, är att montera ner staten till den nivå där statens centrala uppgift är att försvara individens rätt mot alla andra, individer som kollektiv. Det blir ett slag mot monopolkapitalismen, mot monopolfacken, mot byråkratin, mot jantelagen, mot avunden. Ett slag för individen, mot alla futtiga eller livshotande inskränkningar igångsatta av andra individer eller organisationer.
Fråga mig inte hur. Detta var svaret på frågan om vad.

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Vad kan rädda ett folk?

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Det kan inte sägas tydligare Mats. Det är den oavsättliga byråkratin som tagit svenska folket som gisslan för en dödsdömd agenda som är problemet, avsiktligt skapat av socialisterna.

  2. Errbe skriver:

    Generationsbyten är problemfyllda för varje organisation.

    När organisationen har kompetenta och av idéer besjälade ledare, visar deras resultat framgång så tydligt att ”alla” sluter upp bakom dem. Det gäller företag, partier och föreningar.

    Men få ledare är så visa att de låter en kompetent konkurrent utvecklas under dem. När maktskifte blir nödvändigt, står bara karaktärer med kompetens som ”assistent” till förfogande. Det kansli och den byråkrati som byggts upp för särskilda ändamål, fortsätter att jobba även om ändamålen försvunnit.

    Inom (S) har man dessutom låtit negativ selektering avgöra rekryteringen. Högröstade ungdomar som inte ser sin framtid i ett ”riktigt jobb” har tagit över ungdomsförbundet i hoppet att känna sig”viktiga”. Avancemang där har i flera generationer krävt lång inskolning i ”intrigerandets och ränksmideriets konster” enligt 32 ledande socialdemokrater i Stockholm på DN Debatt 2002-11-05. Så är dagens bemanning nästan uteslutande okunniga, oerfarna, överåriga ungdomsförbundare. Inkompetens med andra ord.

    Kompetenta byråkrater kan alltid hitta på nya arbetsuppgifter, vilket gör att byråkratin ständigt växer, något som en medioker ledare inte har förmåga att hålla emot. EU-byråkratin fann det meningsfullt att lägga sig i hur krokiga gurkor var. C. Northcote Parkinson var mycket observant.

    Efter ett par generationsskiften blir byråkratin det viktigaste. På SvD Brännpunkt skrev förra SSU-ordföranden igår att partiet efter en ”kriskommission” och en ”förnyelsekongress” ändå inte hittat en ”ny politik”. Hon vill förstås känna sig säker på ett fint jobb och med henne letar hela byråkratin efter sitt existensberättigande.

    Då behövs partiet inte längre.

Kommentarer inaktiverade.