Har det judiska blivit viktigare i Sverige?

När jag växte upp var det judiska en ickefråga. Enda gång något judiskt kom in i en debatt var när andra världskriget och tredje riket kom på tal. Vi visste inte vad som var judiska namn. Ingen lärde oss att man skulle förmoda att någon som heter David, Abraham eller Sara i förnamn eller Rosenberg i efternamn var judar. Visst, allt detta kan sägas bero på det homogena svenska samhället. Allt som var annorlunda ignorerades.

Men så kom jag till USA tidigt på 70-talet och där var det judiska viktigt. Inte bara det, all religion var viktigt och etniskt definierande. De olika kyrkorna skilde bostadsområden, yrken och affärspartners åt. Muslimskt var sällsynt och suspekt, oftast svart som en protest mer än en övertygelse. Men religion var en etikett som skulle finnas på alla, judiskt, katolskt (med särskiljande av hispanic, italienskt, irländskt och tyskt), de protestantiska kyrkorna likaså, med metodister baptister, lutheraner, anglikaner i skilda fack, svarta för sig.
Så jag lärde mig känna igen åtminstone huvuddragen i denna uppdelning. Annars riskerade man att trampa i klaveret mer än en gång. Hemkommen igen kunde jag ibland notera judiska inslag som jag annars inte ens skulle ha reflekterat över. Under några decennier spelade religion eller därmed tillhörande etnicitet ingen roll i delar av Sverige där jag bodde.

Så på slutet av 90-talet blev islam ett påtagligt inslag i samhällsdebatten. Konflikten i mellanöstern kom hit på riktigt. Det var inte längre något som bara olika svenska grupperingar hade skilda meningar om. Det kom hit människor som bar konflikten med sig.
På senare år har jag noterat en trend med stigande referenser till det judiska. Ökningen har inte varit så stor bland dem som ogillar det, som bland dem som lyfter fram sitt eget förhållande till det judiska. Kanske rent av sin egen judiska identitet. Tydligast har det väl varit med debatten om manlig omskärelse där en del judiska kvinnor förklarat att omskärelsen är en omistlig del av den judiska identiteten. Samtidigt som det finns omskurna judiska män som hävdat att de önskar att det inte var så. För det har inte varit bra för dem personligen.

Israel har haft en närmast aktivistisk ambassadör i Sverige, är det han som dragit igång denna trend? Är det konflikten med juden Dror Feiler som varit utlösande, polariserande inom den judiska gruppen? Eller är det så enkelt som att etnisk tillhörighet via religion är ett mönster vi importerat från USA?

Hur som helst kan jag konstatera att jag inte gillar när folk slår varandra i huvudet med religiösa tillhyggen av politiska skäl. Särskilt obehagligt blir det när vi förväntas upprätthålla en rangordning mellan religioner och etniskt tillhörighet. En rangordning som förutsätts vara densamma för alla. Religionerna hör inte hemma i en demokrati. Att vi alls skapade demokrati var ju bland annat för att komma bort från religioner och teokrati.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 svar på Har det judiska blivit viktigare i Sverige?

  1. Niklas skriver:

    Religionen kommer till slut att förlora, då den kräver att man ska acceptera någon annans sanning som sin egen.

    Andligheten kommer att segra, då den inbjuder var och en att söka efter sin egen sanning

    • mats skriver:

      Det var välformulerat Niklas!
      Skulle kunna tillägga att den andligheten förmodligen är förutsättningen för att vi ska kunna finna gemensamma grunder för en moral som respekterar varandras friheter.

      • Niklas skriver:

        Tack!

        Gemensamma grunder för en moral. Här gäller det att se upp, så att det inte blir någons moral som påtvingas andra. För då luktar det religion och tvång. Du skall (icke) ….
        /Niklas

Kommentarer är stängda.