Konflikträdslan i Sverige, del 1

Vad är det som styr det som i allmänhet kallas “konflikträdsla” hos svenskarna? Har det alltid varit så, eller är det ett sentida påfund?

Vi vet eller tror oss veta från historien att till och med vikingatid var Sverige ett relativt fritt land. Lite att jämföra med pionjärnationer som USA och Australien. Jämfört med högkulturerna runt Medelhavet är det väl inte heller fel att likna Norden vid ett pionjärområde. Var och en var fri att sköta sitt eget liv utan en massa överordnad byråkrati. Modet och tilliten till den egna förmågan värderades högt. Därom vittnar samtida texter. Även om de inte beskriver faktisk verklighet, ja kanske ännu mer när de överdriver och förstärker tidens ideal, så kan vi förstå vilka egenskaper som var hyllade hos vikingarna.

Det fanns ännu ingen adel i den mening som infördes med kristendomen. Samhällsorganisationen var påfallande platt. Det som inte kunde skötas inom familjen sköttes i arbetslag och byalag tillsammans med andra familjer. Vissa naturtillgångar ägdes gemensamt i andelar, ytterst sällan utan andelsbestämning. Äganderätt var självklart och viktigt, även i det gemensamma. Kanske rent av så att utan äganderätt ingen gemenskap.

Religionen, asatron, sköttes också mycket lokalt och inom familjen. Precis som den grekiska mytologin var den nordiska mer en exempelsamling på risker och fördelar med olika handlingar i tydligt beskrivna situationer. De var inte påbud uppifrån, från en allsmäktig gud. Även företällningsvärlden var alltså tämligen platt. Men för den skull inte fantasilös och tråkig.

Den hierarkiska organisationen kom med kristendomen och adel och kungamakt. Då fick svenskarna en (eller två) överhet(-er) som så gott som alltid befann sig längre bort. Det var också då som skatt togs ut för första gången på våra breddgrader.

Därefter hade vi, eller ni som bodde söder om Dalälven, en sådan överhet fram till första världskrigets slut. Det vill säga i 800-900 år. Vi längst norrut hade det inte så mer än kanske 400 år. Minnet av den fria tiden fanns levande bland äldre personer i min barndom och ungdom. Inte minst bland vänstermänniskor omhuldades denna äldre ordning och kommunism/socialism sågs som ett skydd mot den samhällsstratifiering som tvingades på oss från storsamhället i söder. Hur märkligt det än kan låta idag skulle vänsterideologi vara ett skydd för individens fri- och rättigheter.

Trots en klart kortare historia av hierarkisk samhällsordning är svenskarna mer konflikträdda än exempelvis sydeuropéer som haft en hierarkisk samhällsordning i minst 2000 år. Hur kan det komma sig? Kan det vara så att det hierarkiska samhället fostrade konfliktvana. Att det krävde konfliktberedskap för att man inte skulle malas ned den hierarkiska samhällskvarnen? Har det spelat roll att det i Sverige funnits plats, särskilt i norr, att gå undan om man inte gillar sällskapet?

This entry was posted in Frihet and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.