Psykisk tortyr

Allt fler svenskar lider av depression och utbrändhet. Psykvården står handfallen och oförstående. Hur ska man förstå och tolka psykisk ohälsa i ett av världens mest välmående länder? Här finns ju materiellt välstånd för de flesta, här finns sjukvård för kroppen, trygghetssystem vid ohälsa och arbetslöshet.

Men här finns några osäkerheter som inte finns i länder med svagare”skyddsnät”. Vi betalar så mycket skatt att det för många människor är osäkert om man klarar sig utan bidrag när skatten är betald. Bostadsbidrag och barnbidrag är exempel på sådana bidrag som minskar känslan av självständighet. Ja, som minskar känslan av anständighet för människor med normal självrespekt och vilja att göra rätt för sig.

Äganderätten i Sverige är nu så urholkad via funktionssocialismen att det snarare liknar totalt statligt ägande av all mark. Den lagfart en ”markägare” har är mer att betrakta som ett svagt servitut att nyttja statens mark för vissa privata ändamål. Det är klart att sådant skapar en osäkerhet om den egna situationen.

Enligt alla klassiska filosofier utom marxismen, som kanske inte ens är klassisk men måste beaktas likväl, är rätten till frukten av det egna arbetet, lönen, och rätten till egendom, okränkbara rättigheter. Men i Sverige är det inte så. Här är det ingen som vet hur mycket av de egna produkterna man får behålla eller om det räcker att leva på. Än mindre hur det räcker till ålderdomen. Den egendom man har kan när som helst beläggas med vilka nyttjandeinskränkningar som helst. Förlust av frihet är en välkänd faktor med stark inverkan på psykisk hälsa.

Med en kleptokrati av den kalibern är det väl inte underligt om folk blir psykiskt sjuka? Det konstiga är att så många trots allt behåller sin sundhet.

This entry was posted in Frihet and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Psykisk tortyr

  1. Errbe says:

    Främst en kulturfråga

    Jag tror det är baksidan av överflödssamhällets rikedom. Samhällsklimatet som påverkar såväl politik och ekonomi som moral. ”Rika” föräldrar, kanske snarast ”nyrika” föräldrar som inte har generationers visdom till sitt förfogande, vill sina barn så väl att inget obehagligt skall drabba dem. De måste få allt de vill ha för att inte bli lessna.

    En bekant ledde sin sondotter från dagis. Hon var så liten att hon inte kunde tala riktigt klart. När de gick förbi en parkeringsautomat, pekade hon på den och stampade med fötterna. Hon ville alltså ha ett kvitto. Farfar förklarade att det bara var för dom som ställde sina bilar där. Varpå hon svarade att hennes pappa alltid köpte en lapp åt henne. Hon hade sett hur folk fått papperslappar ur automaten. Det såg så roligt ut att hon ville också ha en sådan. Det behövdes en lång palaver för att förmå henne att fortsätta förbi automaten utan kvitto.

    Hennes far tyckte att en krona var ju ingenting. Kunde hon blir glad för så lite var det OK. Farfar tyckte att hon måste läras förstå vad som hade ett värde och vad som var värdelöst, men framför allt att man inte kan få allt i livet.

    Genom hela skolan går undvikandet av minsta obehag som generell regel. Därför skall det inte vara några betyg, i varje fall inte för de minsta. Vilket är rakt motsatt sunt förnuft. Om betyg ibland kan upplevas som obehagliga är det givetvis bättre att ungarna får vänja sig att leva med dem så tidigt som möjligt, när obehaget är bara litet.

    En ständigt skrikig unge på dagis var helt oemottaglig för vanliga tillsägelser. En kreativ dagisfröken förklarade att om han inte var tyst ett tag, skulle hon sätta ett plåster över hans mun, så att han inte kunde skrika mer den timmen. Han skrek, hon satte på plåstret, och han skötte sig bättre resten av dagen.

    Sen stämde föräldrarna dagiset och fick skadestånd, om jag minns rätt. Fröken fick be om ursäkt. Om hon blev ”omplacerad” minns jag inte.

    Således: Föräldrar som inte klarar att uppfostra sina egna barn stämmer den som lyckas med det.

    Många barn har andlöst ängsliga curling-föräldrar hemma och en kravlös skola resten av dagen. Vad händer sedan när dessa barn blir stora?

    Häromdagen visade TV en överviktig kvinna i 25-årsåldern i samband med ”krisen i psykvården”. Hon hade skadat sig själv och varit deprimerad, men inte fått vård i tid. Hon anklagade ”samhället” för att det inte gjort tillräckligt för henne.

    Hennes problem var nog snarast att samhället gjort för mycket för henne, så att hon blivit omedveten om vad hon själv kunde göra.

    Hur skall denna generation läras att ta eget ansvar och lite till sin egen förmåga ?

Comments are closed.