Sparsamhet är en dygd

Med jämna mellanrum hittar journalisterna någon anledning att klaga på kravet att 15% av köpeskillingen ska läggas kontant när man köper bostad. Förmodligen när journalisten tänkt sig att köpa en fin lägenhet eller villa och insett att pengarna inte räcker till.

Nu senast hade de lyckats hitta en person i trettioårsåldern som klagade på att han var tvungen att låna av sina föräldrar till kontantinsatsen. Han kände sig inte vuxen då. Det var också orättvist att folk med pengar kan betala vad det kostar. Men så är det ju alltid, hur skulle det kunna vara på någt annat vis?

Personligen tycker jag det är bra med krav på kontantinsats. Det gör att man inte sträcker sig för långt och lånar till en nivå som inte tål en prisvariation eller en lönevariation. Att man lånar av föräldrarna är inte heller så dumt. Det gör det möjligt att inom familjen hjälpa varandra och gynnar familjer som klarar detta. Dessutom befordrar det god betalningsmoral eftersom man inte vill riskera släktingars pengar, eller deras ovänskap genom att inte kunna betala.

Klagomål på att fattigt folk inte kan köpa vad som helst med 100% lånade pengar bör tillbakavisas eller lämnas utan avseende. Varför skulle någon annan, vi andra, stå hela risken? För att Grekland gjort så?

Alla med lite självdisciplin kan faktiskt spara nånting. Vill man inte spara så är det ett aktivt val vars konsekvenser man lämpligen bär själv.

 

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.