Alarmismens moder

Människorna kan vid en kategorisering indelas i internalister och externalister. Det vill säga sådana som tillskriver både bra och dåligt utfall på antingen sig själva och sin egen insats, eller på yttre faktorer vilka de inte kan påverka. Frågan blir alltså om det är vi själva som sår fröet till vår undergång, eller beror det på yttre faktorer?

Här finns naturligtvis kopplingar till pessimism och optimism. Man kan tänka sig både scenariot att pessimism och optimism är starkt korrelerat till internalism, respektive externalism, eller tvärtom, och till och med att det är slumpvis jämnt fördelat. Det är också tänkbart att man internaliserar framgång och externaliserar motgång. När det går bra är jag duktigt, när det går dåligt är det de andras fel.

Nå, om nu internalisterna är pessimister och får höra talas om att planeten är sjuk och att det är vi som smittat den via koldioxiden, då tror de naturligtvis på detta utan att kontrollera fakta. De har redan sitt tolkningsmönster för verkligheten klart. De blir lätta offer för och nyttiga idioter i klimatalarmismens tjänst. Att övertyga dem om något annat är en nästan övermäktig uppgift. Om de får fritt spelrum att rekrytera likasinnade till byråkrati, media, forskning och politik, då får verkligheten svårt att göra sig gällande.

Förmodligen kan man få pessimistiska internalister med sig på vilken undergångstrend eller filosofi som helst.

 

Det här inlägget postades i Klimatbluffen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Alarmismens moder

  1. allemand skriver:

    Jag föredrar att kalla mig realistisk optimist.

  2. B-J Bjurling skriver:

    Det där fikonspråket begrep jag inte mycket av. Men visst är det intressant att spåna i hur psykologin – våra personligheter inverkar på våra ställningstaganden, och hur lobbyisterna utnyttjar detta för sina syften. Vi har alltså spannet optimister/pessimister eller de förändringsbenägna/ förändringsobenägna, eller stoiker/beskäftiga, eller godtrogna/skeptiker, eller ängsliga/trygga osv. Det är grundmaterialet Är kampanjobjektet övervägande godtrogna? pessimister? etc. Ju bättre man känner grundmaterialet desto bättre kan strategierna finjusteras. Sedan kommer kanalen, mediet…massmedierna. Vilken typ av meddelanden eller dramaturgi fungerar i medievärlden? Hur överröstar man bruset bäst? Sedan är det bara för folkförförarna att spela upp. Hur lättmanipulerade är vi? Och hur medvetna är vi om att vi är manipulerade?
    Sedan skulle man ju kunna dra några… äh… Fromma citat, t.ex.: …det finns inte något större misstag och ingen större fara än att inte vilja se att vi i vårt eget samhälle står inför samma företeelse som överallt bildar en fruktbar jordmån för fascismen – individens obetydlighet och vanmakt. … Ett slags rökridå är talet om att problemen är alltför invecklade för att gemene man skall kunna förstå dem. Att presentera dem som så oerhört invecklade att endast en ”fackman” kan förstå dem och även han blott inom sitt begränsade område leder i själva verket – och detta ofta avsiktligt – till att man misstror sin egen förmåga att tänka över frågor som verkligen är av någon betydelse. Individen känner sig hjälplöst fastna i en kaotisk massa fakta och väntar med rörande tålamod tills fackmännen har kommit till klarhet om vad man bör göra och vilken väg man skall gå. (Vilket får ett tvåfaldigt resultat:) dels en skepticism och cynism gentemot allt som sägs eller trycks, dels en barnslig lättrogenhet gentemot allt som sägs med anspråk på auktoritet. (Flykten från friheten)

    Härskarstrategens förstahandsval torde alltså vara att leta upp eller hitta på ett potentiellt katastrofhot som ter sig svårbegripligt och uttala sig med auktoritet… och insistera på att det är bråttom med att utföra vissa åtgärder!

    Fromm pekar på svårigheterna att bilda sig en egen omanipulerad uppfattning, och ungefär samtidigt utmejslade Sartre existentialismen som trycker på nödvändigheten att välja sin egen väg, att fatta sina egna beslut. Och där någonstans mitt emellan befinner vi oss väl.

  3. mats skriver:

    Bra tänkt och redovisat på många sätt, men jag tror att vi befinner oss i ett annat skede. Redan Karleby (om jag nu minns rätt på person) ansåg att socialdemokratin skulle inrätta samhället så att ett fåtal experter skulle centralstyra och finjustera allt. Dessa skulle vara en liten elit av högutbildade personer. Övriga medborgare behövde inte ha mer än adekvat grundutbildning. Dessa skulle utgöra produktionsunderlaget likaväl som konsumtionsgrunden. Tio år efter ryska revolutionen ville sossarna bli den nya härskande eliten, stödd på sina egna livegna arbetare.
    Denna syn var sedan tidigare inte främmande för de konservativa, fast i annan tappning. Så kom 1958 Michael Young ut med boken The Rise of the Meritocracy. Den inbegriper bland annat att man kan mäta intelligens, ja rent av människovärde via betygen i skolan. Vilka förutsätts exakt avspegla varje individs mentala kapacitet och strävan efter samma (en på förhand känd eller uppgjord) status.
    Sedan dess har västvärlden varit infekterat av en självgod elit, en nomenklatura, som förskansat sig i maktens boningar.
    Där tror jag att vi är.

Kommentarer inaktiverade.