Uppdraget för dagen, på konferensen om Allemansrätten, gavs med två inskränkningar eller möjligen frågeställningar för samtalen:
- Kan AR bevaras i sin nuvarande form?
- Kan det ske med nuvarande regelverk?
Svaret blev nej på båda punkter. Det är det korta svaret.
Det visade sig att de närvarande personerna hade stora variationer i faktiska kunskaper. Totalt ett 70-tal, varav 22 från olika myndigheter och resterande frivilliga från ett antal intresseorganisationer och några privatpersoner. Vid en handuppräckning i början av dagen visade sig cirka 15 av de närvarande personligen vara markägare. Ändå hördes några muttra att ägarna var överrepresenterade.
Åsikter och önskemål fanns det naturligtvis gott om. En organisation missade målet, AR, totalt genom att endast vara intresserad av att få fasta förankringsöglor och ankarbojar i Stockholms skärgård. Många intresseorganisationer förklarade sig villiga till att, istället för gratis utnyttjande av andras egendom via allemansrätten, söka överkommelser med enskilda eller grupper av markägare och då även betala för att få utöva sin verksamhet. I synnerhet gällde detta om markägaren kunde erbjuda någon typ av anläggning som underlättade aktiviteten. Det kan vara parkering, toalett, led, stig, väg, arena, sittplats, eldstad, vindskydd eller annat.
Denna betalningsvilja verkade överraska närvarande myndighetspersoner, trots deras egna utredningar antytt en sådan önskan om modern service även vid friluftsliv. Jag förklarade för såväl intresseorganisationer och myndighetspersoner att det som saknas idag är kunskap om och laglig rätt för markägare att skapa affärsmodeller för nya sätt att skapa inkomster från sitt markägande. De flesta höll med om att det är viktigare att myndigheten slutar vara så mycket polis mot markägarna och istället blir barnmorskor för nya affärsmodeller.
Endast en förening avvisade totalt alla krav från markägarna. Det var den representant från Friluftsfrämjandet som jag stötte på. De hade tre representanter närvarande enligt närvarolistan. Jag stötte endast på en av dem i de grupper jag deltog i. Det är möjligt att de andra var av annan åsikt. Som framgår av detta hann jag inte träffa alla och tala med dem, jag kanske hann med en tredjedel, så jag kan inte svära på att min bild av konferensen speglar den i sin helhet.
Trots denna ”brist” framkom en mängd perspektiv som även bidrog till att öka förståelsen mellan intressena. Det framkom också att en del av problemen är av lokal eller regional karaktär. Det enda som kan avhjälpa sådana konflikter är att de som vill nyttja annans mark är skyldiga att träffa avtal med respektive markägare. Centrala dekret från staten kan aldrig tillfredsställa de viljor som står mot varandra. Det enda sättet är att backa bort från uppifrån-och-ner perspektivet och ersätta det med en frivillig avtalsrelation mellan berörda parter.
Redan innan denna dag var jag bekant med några av de personer med vilka intressegemenskap finns. En för mig tidigare obekant deltagare, men icke okänd, som imponerade på mig och många andra, som måste framhållas är Solveig Larsson, ordförande i Jägarnas riksförbund. Påläst, kunnig och välartikulerad. Hon är en klar tillgång för både markägare och jägare. Det är bara att hoppas att hon får gubbarna med sig i sin organisation och får verka länge.
En av de närvarande myndighetspersonerna, från en kommun, uttryckte viss förundran över att inskränkningar i allemansrätten är regel på statens mark, främst i reservaten, men sådana inskränkningar finns inte på privat mark. Detta är direkt på tvärs mot vad Fritidsutredningen föreslog, den som ligger till grund för införandet av allemansrätten.
Det bestående intrycket är att sammanfattningen för beslutsfattare (politiker) redan är skriven, i och med Sandel & Svennings utredning. Nu samlar man material till bilagor som visserligen inte stödjer sammanfattningen, men det kvittar väl. De ska ju ändå inte läsas av någon, de ska bara ge tyngd åt materialet.
Vid avslutningsrundan där alla inför hela gruppen summerade dagen, sa jag följande: Det har sagts att frihet är rätten att inte lyssna när makten talar. Jag tycker att makten talar för mycket till oss markägare och tvingar oss att lyssna. Jag framhöll även min position att jag vill se avtal mellan parter istället för dekret från staten. Detta gav dagens största applåd, subjektivt upplevt, det medges.
På detta begärde Margaretha Svenning replik. Hon sa att inom myndigheten har de en maxim, ”Ett föreläggande om dagen.” Jag var den ende som applåderade detta. För det avslöjade maktens arrogans på ett självutpekande sätt.
Det kan tyckas att jag är hård mot Svenning. Hon verkar uppriktigt gilla det hon gör. Det är inte problemet i sig. Hon är en integrerad del av systemet, ett system som jag och andra har invändningar emot. Inte minst vänder vi oss mot att systemet inte skyddar individen, medborgaren. Det ingår inte ens i uppdraget. Systemet skapades en gång med avsikten att skydda individen från det ”allas krig mot alla” som man fruktade. Resultatet blev att individen tvingas kriga mot ett övermäktigt konformistiskt kollektiv. Det är här vi behöver ett paradigmskifte.
SNV kommer att skicka ett PM med en sammanfattning av dagen till alla deltagare. det ska bli intressant att se hur de sammanfattar detta. Jag återkommer naturligtvis om detta.
RSS – inlägg
Stort tack Mats, önskar bara att det vore fler som intresserade sig för frågorna och svaren Du framställt så lättbegripligt?
Medborgaren inbillas att det inte berör mer än några välbeställda markägare men det är helt fel. Den socialistiska kleptokratin kommer garanterat att beröra alla om den får fortsätta.
Brott mot markägare är specifikt undantagna från från åklagares skyldighet att utreda och sakföra. Då gör inte polisen heller några ansträngningar att finna brottslingen. Samhället har ställt markägare utanför sitt skydd av medborgarnas egendom.
Sådana fall hänskjuter Svenning till civil process, fast markägaren vare sig har rätt att begära legitimtion av brottslingen eller anhålla honom vid allvarligare brott. Svenning säger att hon representerar allmänintresset och vidtar åtgärder endast om det lidit skada.
Jämför med snatteri i butik. Det har polisen en åtminstonme teoretisk skyldighet att utreda och åklagare skall sakföra. Det gäller ofta mycket mindre belopp än skador på mark. Men det är ett ”allmänintresse” att beivra även små brott för den allmänna laglydighetens skull.
Intressant! Var finner jag den bestämmelsen, att de lagförande myndigheterna ska hålla tassarna borta från brottslingar som utsätter just markägare för sin verksamhet?
Jag är så tacksam att det finns några som kämpar för markägarna, när de utsätts för invasionsproblem! En nära släkting förlorade nyligen i Mark och miljödomstolen mot en kommun (västkusten). Kommunen har under flera år gjort intrång på en fastighet bl a byggt en gångbro och ett hopptorn på en gemensamt ägd holme, där fastighetsägaren ägde den attraktiva delen av holmen (i nära anslutning till tomtmark och tillhörande vattenrätt). Detta har kommunen gjort utan vare sig strandskyddsdispens, bygglov och utan att fråga markägaren om lov. Kommunen har främjat badandet genom olika åtgärder, som att bygga parkeringsplatser, toaletter, volleybollsplan, mm (också utan bygglov och strandskyddsdispens) och via utannonsering för att locka dit många människor (Eu bad). Detta har kommunen gjort genom att åberopa allemansrätten!
Invationsproblemen har inneburit olaga intrång (tomtmark), och andra olägenheter skador på staket, båt mm. Mark och miljödomstolen kunde inte bedömma missbruket av myndighetsutövningen, eller avsaknad av bygglov och strandskyddsdispens. Utan bedömde om miljöskadan inneburit någon värdeminskning för fastigheten.
Markägaren anlitade Svensk fastighetsförmedling som bedömde att; Skillnaden mellan att ha eller inte ha en offentlig badplats på del av fastighet, till en värdeminskning på 500 000 :- (kostnad 1000:-). Kommunens värderare bedömde att; Fastigheter nära till bad ökar fastigheters värde (kostnad 25 000:-). Dvs två helt olika bedömningar varav kommunens värdeutlåtare helt avstår att bedömma skillnaden mellan att ha intrång på fastigheten eller ej. Mark och miljödomstolen valde att gå på kommunens värdeutlåtande och fastighetsägaren förlorade mot kommunen!
Domen har överklagats!
Med vänlig hälsning
Isabella östlund
Häpnadsväckande! Men samtidigt inte förvånande, med kännedom om hur våra myndigheter och domstolar fungerar. Det låter motsägelsefullt att säga så, men så är vår demokratiska rättsstat också motsägelsefull så det räcker och blir över.