Samtal med makten 3

Under konferensen om Allemansrätt, stötte jag på en äldre man från norra Sverige som upprepade gånger frågade någon av de närvarande myndighetspersonerna varför rättsväsendet utan vidare åtgärd lägger ner mål där en markägare anmält vad han anser vara ett brott mot hans rättigheter som markägare. I detta fall var det privatpersoner och inte staten som begått brottet eller brotten. Det handlade om några tänkbara åtalspunkter i samband med kommersiell och organiserad bärplockning.

Hans polisanmälan hade inte lett till någon utredning. Åklagaren hade lagt ner fallet utan åtgärd. När han sedan överklagade beslutet att lägga ner förundersökningen, hela vägen via RÅ, JO och JK, blev resultatet endast att eftersom föregående lägre instans gjort en bedömning ville den högre inte göra en överprövning. Trots att det är en av de väsentliga arbetsuppgifterna för högre instans. Detta för att kunna garantera rättstryggheten.

Han bröt in och frågade även Margaretha Svenning när vi diskuterade olika aspekter av förvaltningsrätten. Hon gav honom rådet att jämföra med ett annat mål, som jag dessvärre inte la på minnet, men det var varken forsränningsmålet eller Sporrong-Lönnroth. Men framför allt så uppmanade hon att processa via civilrätt. Hon återkom till denna uppmaning i flera diskussioner. Enligt henne borde fler markägare processa civilrättsligt. Bland annat för att den vägen erhålla en bättre vägledning för hur lagen ska tolkas.

Den där uppmaningen om civilrätt har gnagt på mig. Den är korrekt när två markägare, kanske grannar, tvistar om något som inte är direkt straffrättsligt definierat. Men här var en man som i sin anmälan hänvisat till straffrättsliga lagrum där maximistraffet var två års fängelse. Vad kan en myndighetsperson och tjänsteman som Svenning ha för intresse av att det straffrättsliga inte prövas? Vad kan staten (inklusive hela rättsväsendet, som nekat honom prövning) ha för intresse av det?

Jag tror vi kan enas om att markägarens rätt gentemot staten är ganska svag i Sverige. Oavsett om vi tycker det är rätt eller fel, att det är så det borde eller inte borde vara, så kan vi enas om att det är så förhållandet ser ut idag. Om då staten via prövningar i domstol, medborgare emellan (civilrätt), kan få etablerat en rättspraxis som säger att markägaren ska vara svag gentemot alla som gör anspråk mot markägarens rätt, då stärker det statens rätt att fortsätta förtrycka markägare. Dessutom får staten på köpet en praxis som godkänner att staten underlåter att sköta sitt straffrättsliga uppdrag.

Vi ska alltså inte gå i fällan att börja processa mot civilpersoner, där staten rätteligen ska driva den straffrättsliga processen. Vad vi ska göra, är att finna bra rättsfall där staten begår övergrepp på markägare och driva dem till högsta instans och i internationell domstol för att få fastslaget att markägarens rätt måste stärkas i Sverige. När det är gjort har vi mycket bättre rättslig grund att stå på mot dem som på ett eller annat sätt vill inskränka markägarens rådighet över sin egendom.

Desto bättre om detta arbete också resulterar i en allmän principdebatt om individens rätt mot majoritetens intrång i den privata sfären. En sedan länge efterlängtad debatt om frihet!

Det här inlägget postades i Äganderätt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Samtal med makten 3

  1. allemand skriver:

    Ni är inte ensamma om att bli våldtagna av etablissemanget. I Sverige av i dag existerar ingen rättssäkerhet det kan vi konstatera med bl.a Quick och Assange m.fl.

    Som du själv skriver låt er ej luras till att slåss utan att de statligt ansvariga får deltaga. Deras högsta önskan är säkert att sitta på ringside och studera när ni slåss, medan de skapar den ena konstiga lagen efter den andra utan självkritik.

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Den svenska formen för socialistisk kleptokrati bygger just på det förfarandet Mats så enkelt och klart beskriver. Att medborgarna inte reagerat skylles till stor del att de bedövats med den materiella så kallade ”välfärden”. Den har sitt pris med parasiter i alla vädersträck!

  3. Gunilla skriver:

    Mats du har en god analytisk förmåga som du på ett tydligt sätt får fram i skrift.
    Vad har myndighets Sverige att vinna på att äganderättskränkningar i allemansrättens namn förts i civilrättsliga mål? Jag har ingen tydlig bild av det men när nu tankarna har satts igång så kommer det nog snart att utkristalliseras. Men här kommer några synpunkter;
    – Staten slipper kostnaderna för processen
    – Naturvårdsverket, länsstyrelserna och kommunerna slipper se problemet
    – Ovannämnda grupp är inte på något sätt part och behöver därför aldrig bli involverad i någon verkställighet eller resultera i någon åtgärd från deras sida
    – Problemet kommer statistiskt att framstå som ytterst begränsat då det är få som p.g.a. kostnader vågar/kan driva processen.
    – Varje enskild händelse blir ofta så liten att målen inte är värda att drivas.

    Tillsammans kan vi säkert finna flera skäl.

    Brott mot allemansrätten är ett brott mot en statligt inrättad företeelse som skall drivas mot staten för att kunna få till en ändring och för att staten skall äga problemet.

    • mats skriver:

      Bra påfyllnad av skäl för staten ställa markägarnas rättigheter i allemansrättsdebatten offside.
      Med ”staten skall äga problemet” förutsätter jag att du menar att staten har ansvar för att problemet löses på ett för markägarna rättvist sätt, inte att staten får göra som de vill.

      • Gunilla skriver:

        Absolut! Staten måste se att allemansrätten ställer till långt större problen än nedskräpning och intrång/hemfridsbrott för markägare. En del av staten jobbar aktivt för att konfiskera äganderätten och socialisera all mark men det måste finnas en annan del av staten som vill upprätthålla rättssamhället och demokrati och där äganderätten är en av grundpelarna. Tyvärr har jag inte kunnat finna den senare delen av statsapparaten, än.

Kommentarer inaktiverade.