Färgblindhet 1

Jag försöker förkovra mig i idéhistoria, men första kursen handlar om rasism på ett väldigt tråkigt sätt. Kursen tar fasta på rasbegrepp som det centrala villkoret för rasism. Inte lika mycket på de mekanismer som skapar behovet av rasisim. Institutionaliserad rasism är idag något som återfinns i historien. Det intressanta är att man känner igen företeelser i vår egen tid. Hur är det med mekanismerna, hur mår de?

I Nazitysklands meritokrati var det en god merit att hata judar, att intensivt och skoningslöst vilja finna och utplåna dem. I USA dröjde sig ett system med sanktionerad rasism kvar förvånansvärt länge, för att vara en demokrati och frihetlig rättsstat. Idag föds det fler färgade barn än vita, så oddsen, eller vad vi ska kalla det, jämnas raskt ut. I Sydafrika avskaffades den sista rasistiska staten för 20 år sedan. Under ledning av Nelson Mandela lyckades man undvika att den tidigare förtryckta majoriteten startade ett raskrig mot den tidigare förtryckande minoriteten. Det var avgörande, för ett raskrig hade sannolikt fortsatt i ett regelrätt inbördeskrig.

Det finns fortfarande individer som hyser rasistiska åsikter, även i Sverige. Men de är ett litet problem, för de har inte tillgång till statens våldsmonopol. Däremot finns det andra odemokratiska ideologier som har denna tillgång. Här finns idag på länsstyrelser, naturvårdsverk och miljödepartement människor med stark ideologisk koppling till ekofascistiska rörelser. För deras arbete anser deras kollegor att det är en merit med denna övertygelse, att de är beredda att ägna både arbetstid och fritid åt att jaga ”miljöbovar”, markägare, bilägare, båtägare, djurägare, köttätare, företagare mm. De har samma mekanismer till sitt förfogande som de gamla rasisterna. De har ideologin, begreppen, problemformuleringsinitiativet, värdegrunden, utredningsmakten (inklusive lagforumleringen), beskattningsrätten, tolkningsföreträdet i domstol och naturligtvis statens våldmonopol. Meriterna värderas på samma sätt, om än de är annorlunda. Vetenskapen korrumperas och nyttjas på samma sätt. MSM spelar med på samma sätt.

Rasismen (riktad diskriminering) tycks vara normaltillståndet. Det är endast föremålet för denna rasism som skiftar. Resultatet blir ett samhälle som med glada tillrop, stor övertygelse och stadigt minskande verklighetsanknytning gräver sin egen grav.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 svar på Färgblindhet 1

  1. allemand skriver:

    Ett samhälle i fritt fall.

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Det är därför bl.a. de så kallade riksdagsmännen har missbrukat sitt mandat när dom överlåtit regelskrivningen och tolkningen till oavsättliga, skattefinansierade tjänstemän med egna privata agendor eller tolkningsrätt om man så vill!
    Kristallklart inlägg Mats!

  3. Errbe skriver:

    Mycket bra formulerat.

    De som idag kritiserar ”rasister” gör det med samma övertyglese som de värsta rasisterna, men det handlar inte just om ras utan om ”män”, ”rika”, ”företagare” och sverigedemorakter. När en statsminister offentligt säger att det finns människor han inte vill ta i ”ens med tång”, har en oanständigt låg nivå satts.

  4. B-J Bjurling skriver:

    Om idéhistoria och rasåtskillnad:
    Att det på påtryckarorganisationer, myndigheter, företag och högskolor sitter självgoda ”världsförbättrare” som river åt sig problemformuleringsinitiativet är ju en sak. Men allt vore ju förgäves om historien skulle döma dem som bedragare. Därför behöver de skaffa ryggen fri. Alltså gäller det att sätta likasinnade till att skriva ”den korrekta” historien. Du har ju själv, Mats, påpekat att ”På de svenska universitetens idéhistoriestolar tycks man sätta socialister som skall förtiga liberalismen och polarisera världsbilden genom att skönmåla socialismen och svartmåla önskemotståndaren, högerspöket.”
    Sverker Sörlin, Ronny Ambjörnsson, Sven-Erik Liedman… När det gäller de idéhistoriska aspekterna på förhållandet mellan människan och djur/natur har vi en utmärkt auktoritet i Nils Uddenberg. Hans ”Ett djur bland alla andra” (utg.1993) rekommenderas varmt. ”Prometheus och dryaden” (1990) lär ska behandla samma område, men den har jag inte läst. Sverker Sörlin gav 1991 ut ”Naturkontraktet – om naturumgängets idéhistoria” (som jag inte heller läst). När så SNS förlag 1996 gav ut Donald Worsters ”De ekologiska idéernas historia” i svensk översättning lät man denne Sörlin skriva både inledning och en avslutande litteraturöversikt. Det intressanta är vad han inte skriver. När Sverker Sörlin ska skriva en översikt över litteratur på svenska om de ekologiska idéernas historia nämner han allt och alla… utom Nils Uddenberg!? Finns det då inga gränser för hur barnslig en akademiker kan vara? Såväl Uddenberg som Sörlin har förresten skrivit böcker om både Linné och Darwin, de är liksom konkurrenter inom samma kulturekologiska nisch. (För alla Thoreaubeundrare är det värt att nämna att man i översättningen av Worsters bok har utelämnat 3 kapitel om Thoreau.) Sörlins största arbete torde väl vara hans andel i Natur och Kulturs stora fembandsverk om Europas idéhistoria. Han hade perioden 1492-1918 på sin lott, men som om det inte räckte tog han sig för att också skriva naturumgängets historia fram till nutid. Jag har framför allt retat mig på följande formulering, ”Världens ordning” , s. 584-585:
    ”Att miljöetiken förskjutits från antropocentrisk instrumentalism och exploatering i riktning mot bevarande, skydd och hårdare miljöbestämmelser hänger troligen samman med att allt färre människor har egna ekonomiska intressen i naturen som råvara. Det står alltmer klart för en majoritet av människorna i vår del av världen att de själva har glädje av en miljö som inte gör dem sjuka, som inte förgiftar djur- och växtliv, och som det är angenämt att vistas i. (…) Det måste dock med kraft understrykas att det ännu finns många och mäktiga ekonomiska intressen som på kort sikt har skäl att motsätta sig en kursändring och tyvärr också gör det.”
    Sörlin stigmatiserar alltså naturbrukarna som miljöfördärvande bakåtsträvare.
    I rättvisans namn bör jag väl ändå citera kapitlets avslutning (s.585-586), men observera att här skriver han utan personliga kommentarer:
    ”Under de senaste årtiondena har nya strömningar uppträtt, konträra till miljötänkandet och bevararidéerna. I USA har företrädarna för dessa strömningar fått namnet contrarians – de är motståndare till den roll som ekologi och miljö håller på att få på den politiska dagordningen. De åberopar sig ytterst på en naturrättslig tradition om individens frihet och om äganderättens helgd. Inga ingrepp får göras i den enskildas förfogande över sin privata egendom, att hänvisa till jordens eller mänsklighetens öde eller störningar i klimat och ekosystem är bara obevisade mystifikationer. Så står individen på nytt mot en högre ordning, fast inte längre kyrkan utan en sekulär religion, företrädd av forskare, stat och möjligen även vissa företag, som anammat miljöns evangelium och där funnit vägen till nya affärsidéer. Linnés ord känns befogade ”Så går allt ikring”.”
    Sverker Sörlin skrev nyligen en artikel i Fronesis nr 35 ”Människans nya gränser” – kan läsas som pdf på Fronesis hemsida, en riktigt skrämmande text. (Observera även de typiska referenserna till utomjordingars värderingar.) Sörlins kollega på KTH, Jonathan Metzger, skrev i Arena nr 1 – 2012, s 26-29, bl.a. just om Sörlins Fronesisartikel och vilka politiska slutsatser man (dvs. vänstern) bör dra. ”Ny politisk ekologi kan ge vänstern en bred politisk plattform. Men då måste vi erkänna andra viljor än mänskliga. Och lära oss lyssna på dem.”
    Just precis, liksom… Så kan de plocka fram handen. Se Frihetsportalens post ”Som att tala med en hand”. Jag hoppas att fler än socialister läser Metzgers artikel och inser vartåt det barkar.
    KTH, förresten, där finns ju också Sven-Ove Hansson… han som bestämmer vad som är seriös vetenskap och vad som ska stämplas som pseudovetenskap här i landet… Hur är det nu – är det inte så att hela klimathotet är ett KTH-projekt?
    Observera förresten också att förra ordföranden i Djurens Rätt, Per-Anders Svärd, numera sitter i redaktionen för Fronesis.
    Vilket påminner mig om att Sverker Sörlin i Världens ordning hävdar att grundtexten till det som sedan blev FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, skrevs av Sydafrikas premiärminister Jan Christian Smuts – ”i praktiken apartheids ideologiske grundläggare”, – och holismens grundare!
    Allt hänger ihop.
    Men hur tusan kan apartheid och mänskliga rättigheter ha samme Smuts till upphovsman!?

    • mats skriver:

      Oj, det var ett rejält långt inlägg. Jag läste det med nöje och stor behållning och tänker inte bemöta det på något sätt.
      Du slutar med frågan hur Smuts kunde ligga bakom både apartheid och FN-stadgan? Svaret ligger nog i att Smuts var en extrem politisk karriärist. Rasåtskillnad var populärt från slutet av 1800-talet och fram till andra världskriget. Smuts var för rasåtskillnad och stödde dess införande på 20-talet. Han propagerade dock emot åtskillnaden 1942. Apartheid i sin fullständiga form infördes först efter kriget när Smuts parti förlorade regeringsmakten till the Reunited National Party.
      Han var holist och trodde på att allt liv och all natur måste organiseras i större och större enheter för att till slut omfatta allt. Förmodligen såg han sig själv eller någon sådan som honom som den framtida världsledaren. Han ville ha ett FN med tänder.
      Smuts var makalös på att ta sig fram. Han är den ende som undertecknat fredsavtalen för både första och andra världskriget. Dessutom är han den ende som undertecknat grundandet av både Nationernas Förbund och FN. Smuts lyckades även få till ett avtal med Great Britain att han skulle insättas som premiärminister över hela Samväldet i händelse av Churchills död innan krigets slut.

  5. B-J Bjurling skriver:

    Inte för att det har något med färgblindhet att göra, men lite lustigt är det väl ändå: Klas Sandell & Sverker Sörlin: Naturen som fostrare, Historisk tidskrift 1-1994.
    Klas Sandell & Sverker Sörlin (red.): Friluftshistoria, 2000

Kommentarer är stängda.