Debattartikel i ATL

Någon måste våga ifrågasätta klimathotet

Oljan tar inte slut, fossilbränslen kommer att vara billigare än alternativen i säkert hundra år till. Läs Erik Lakomaas Peak whale, peak oil, gratis från Timbro.se. Att vi ska försöka komma bort från beroende av skurkstaternas olja är en sak, men olja och gas hittas nu i stora mängder på andra håll. Risken att bli utan är liten, risken att investera fel är stor.

Det finns farhågor för att biobränslen odlade på åkermark tränger ut spannmål avsett som mat. Som en reaktion skövlas därför skog i fattiga länder för matodling. Då förstörs i teorin och möjligen i praktiken en viktig kolsänka. Frågan ställs tillbaka till Europa. Om vi ersätter fossilbränsle med odlat biobränsle och det endast flyttar CO2-utsläppen till en annan del av världen, vad är då vunnet?

Tvivlen sprider sig i EU-leden, allt fler inser att rumpan har man bak hur man än vänder sig. En het strid om klimatet utspelas nu för öppen ridå inom EU. Den går både på längden och tvären. Kommissionen, Parlamentet och Rådet mot varandra och inbördes mellan röd-gröna politiker och konservativa. Direkt som EU börjar vackla i tron på nödvändigheten och effekten av klimatpolitiken så hotar organisationen ePure, organ för producenterna av biobränslen att stämma EU-kommissionen för att de tar död på en näring.

Medias okritiska inställning till klimathotet förbryllar. Allt fler vetenskapliga rapporter visar på avvikelser från den av IPCC prognostiserade utvecklingen. Inte minst det faktum att ingen mätbar uppvärmning av planeten skett de senaste 16 åren, visar att något inte stämmer med modellerna. Det är i princip lika lång tid som den föregående period på vilken de bygger sina domedagsprognoser.

Om farhågorna för en domedag visat sig överdrivna (även denna gång), då bör detta redovisas för jordbruket. Att ställa om för en domedag som inte kommer, kan bli oerhört dyrt för bönderna. Att tvingas av okunniga, men på sin tro saliga, tjänstemän och politiker att ställa om allt från maskiner till markanvändning, grödoval och brukningsmetoder, kan bli förödande. När allmänheten så småningom vaknar och inser vilka enorma belopp av skattepengar som till ingen nytta gått till klimatrelaterad lekstuga i skog och på åker, då kan det komma slå hårt mot näringarna.

I Sverige tycks det endast vara en person som noterat detta, statsminister Fredrik Reinfeldt. När SNF anklagar honom för att prata för lite om klimatet svarar han direkt att, eftersom frågan är vilande inom EU och de internationella organen så är det inte mycket man kan göra från svenskt håll.

Den gröna rörelsen vill vara den gröna näringens överstepräster, utan att ikläda sig något som helst ansvar. Näringen har låtit sig allt för lättvindigt ledas av rörelsen. Bönderna borde inte kräva tvingande reglering för den egna verksamheten. Istället borde de slåss för stor handlingsfrihet såväl nationellt som på gårdsnivå.

Någon måste våga resa ett frågetecken. Någon måste våga utfärda en varning för att alla springer blint åt samma håll. Skulle det kunna vara ATL?

Denna artikel var införd i ATL:s pappersupplaga tisdag 30/10

Det här inlägget postades i Klimatbluffen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 svar på Debattartikel i ATL

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    I Sverige har politikerna större makt över producentnettot (för livsmedel) än över energipriserna. Maten som genomsnittssvensken stoppar i sig tar endast max 12% av hushållsbudgeten och man kan gott antaga att en stor del färdiglagat är halvfabrikat eller mer. Därför, oavsett om man tycker illa om bioenergi eller ej har investeringarna framför allt i Amerikanska mellanvästern till stor del förhindrat politikerna att slå ihjäl ytterligare bönder. Det råder ett konkurensförhållande mellan produktionsinriktningarna som ger politikerpatrasket rättmätig huvudbry. Tror knappast ”Demokraterna” vågar rör vid etanolproduktionen. Våra svenska spanmålspriser har rättat till sig det senaste året som en direkt följd, tack och lov.

    • mats skriver:

      Har du några siffror att redovisa som stöd för påståendet att politikerna har större makt över matpriserna än energipriserna?
      Även om en internationell efterfrågan på energigrödor gjort att spannmålspriserna lagt sig på en högre nivå, så anser jag det vara principiellt fel att detta åstadkoms genom politiska diktat och skattesubventioner frammanade av vanföreställningar (klimathotet) om verkligheten.

  2. B-J Bjurling skriver:

    Det är något som stör mig i andra stycket, men jag har lite svårt att sätta fingret på det… liksom en känsla av att det måste finnas rakare sätt att tänka och argumentera på… Att t.ex. jag som humanist alltid måste utgå från den enskilda människans väl, frihet och egenmakt, och att Frihetsportalen liksom per definition måste utgå från frihetens imperativ. Att då ge sig på bioenergiproducenter med argument som bygger på eller hävdar vetenskaplig inkonsekvens förefaller mig rätt så ”krokigt”. Det borde vara rakare att påtala att klimathotet är en myt som de gröna rörelserna använder som verktyg för att inskränka såväl de gröna näringarnas frihet som hela demokratin överhuvudtaget, och att de gröna näringarna därför av ren självbevarelsedrift, för sin egen frihets och trovärdighets skull (frihet, frihet, frihet) bör akta sig väldigt noga för att underblåsa… Att kolsänkeresonemang liksom förutsätter att man är överens på en högre argumentationsnivå. Uppfattar läsaren artikeln som ett angrepp på bioenergin eller klimatmyten? Eller skulle debatten bli för tråkig och förutsägbar om alla hela tiden resonerade rakt?
    Eller är den optimala strategin beroende av vilken verklighetssyn man omfattar?
    Det näst sista stycket …”Den gröna rörelsen vill vara…” etc – är ju lysande och hade kanske gjort sig bättre som avstamp, dvs i inledningen?

    • mats skriver:

      Tack! Det var en bra analys och feedback. Jag har hela tiden varit medveten om att ingången är krokig. Det blev så för att jag i andra sammanhang fått höra att jag gått för rakt på och gett premisser som folk inte är beredda att acceptera och därför slår ifrån sig när de hör mina argument.
      Det hela handlar om att jag vill hitta det tvivel hos mottagaren som håller frågan levande och sinnena öppna för budskapet. Först då kan vi börja resonera, vrida och vända på fakta och värderingar för att skapa ny förståelse. Jag lyckas långt ifrån alltid, men kan inte sluta försöka.

      Just klimatfrågan med sina etablerade bi-konsekvenser är särskilt svår att komma till tals med. Exemplet med odlat biobränsle för industriell framställning är kanske ovanligt tydligt. Om man lyckas visa att CO2 inte utgör ett klimathot så faller argumentet för biobränslet. Men då har det inbyggt i sig andra dimensioner som gör det åtråvärt för flera aktörer. Det ger jobb och alternativ avsättning för jordbruksgrödor, det ger ett visst oberoende från oljan/araber/skurkstater/import mm.

      Därmed blir det attraktivt att hålla dogmen om klimathotet uppe, men argumenterat från andra hållet. Se vilken nytta vi har av biobränslet, OCH SÅ RÄDDAR DET KLIMATET! Detta påstår man i strid med insedd sanning, för man har gjort sig beroende av den subventionerade verksamheten. Principlöst accepterar man dels att lögnen om CO2 vidmakthålls, dels stölden av skattemedel för att möjliggöra produktionen av en vara som motiveras med lögnen.

      Hur ska man få de som betalar, skattekollektivet att inse detta? Hur ska man få byråkratin (oavsett om den är offentlig, forskningsbaserad eller idéell) att erkänna detta? Hur ska man få de som producerar denna onödighet (kontraproduktivitet) att tacka nej och fråga efter ärligt arbete, ärlig produktion?

Kommentarer är stängda.