Lagens väktare?

Det sägs att skillnaden mellan svensk och fransk mentalitet är den att i Frankrike är allt tillåtet som inte uttryckligen är förbjudet, medan det i Sverige är tvärtom, allt är förbjudet som inte uttryckligen är tillåtet. Det kan låta lustigt men är det inte på minsta vis. Frihetsälskande amerikaner och de är många, brukar hänvisa till sin konstitution, ”We the People” har av effektivitetsskäl lånat ut rätten att verkställa vår vilja. De politiska besluten ska vara de som folket vill se och tillåter. Det sistnämnda är inte det minst viktiga. Därför ägnas i USA en stor del av den politiska energin åt att lura på folket beslut som politikerna eller andra intressen vill ha. Supreme Court har en viktig funktion att fylla. I Sverige behöver de inte luras, de kör bara över oss.

Den avgörande skillnaden mellan Sverige å ena sidan och Frankrike och USA å den andra, är förmodligen de revolutioner dessa länder, men inte Sverige, genomlevde på 1700-talet. Man kan rent av utvidga perioden och dess innehåll till 1600-talet till och med 1800-talet när båda länderna upplevde perioder med intensiv politisk-filosofisk debatt och blodiga inbördeskrig. Det gjorde inte Sverige. Vår transition från envälde till demokrati har inte genomlidit vare sig samma debatt eller våldsamheter. Positionerna och principerna har inte mejslats fram på samma smärtsamma sätt, vilket inte heller lett till samma klarsyn om vad det ena eller andra innebär.

En av de grundläggande principerna för alla civilisationer med bofast befolkning är äganderätten. Den har varit nedtecknad i lag i sådana samhällen de senaste fyra årtusendena. Även Sverige har haft starkt skydd för äganderätten, även om det varierat över tid. Men nu är det nog svagare än någonsin.

Många svenskar, även skolade jurister, myndighetspersoner och även våra lagstiftande riksdagsledamöter betraktar äganderätten som en resträtt, det som blir kvar när det allmänna eller andra intressen fått sina anspråk tillgodosedda. Detta är en oerhört allvarlig försämring av rättstryggheten i landet. Stora delar av detta är ett resultat Axel Hägerströms ”spökhus”.

Det som tillkommit på senare år är den gröna rörelsen och intrinsikalismen. Vi har gått från en rättsordning och filosofisk principiell hållning där människan, både som individ och kollektiv står över naturen (antropocentrism), till en ordning där människan skall tvingas underkasta sig allehanda vidskepelser om Gaia, hållbar utveckling, biologisk mångfald, klimatneuroser och annat (biocentrism).

När dessa gröna stollerier konfronterar ett redan svagt egendomsskydd blir skyddet i praktiken utraderat. Varje irrationellt infall kan tas till intäkt för att angripa äganderätten, all egendom kan konfiskeras för något inbillat högre ändamål. Hur står det till med kunskapen om äganderättens fundamentala betydelse för såväl civilisation som demokrati och rättsstaten? Det frågar man sig ibland när man ser hur den ena paragrafen efter den andra adderas till lagtext och förordning. Var och en motiverad med den goda viljan, men inte någon med insikt eller omtanke om äganderättens fundamenta.

Äganderätten skyddas inte av vare sig våra lagstiftande eller rättskipande församlingar. De lever i villfarelsen att den skulle vara en resträtt. Men sanningen är att historiskt är det endast de som varit ägare av mark eller andra fastigheter av betydelse som haft rösträtt eller annan representation, så deras rättigheter och vilja kunnat beaktas.

Det är alltså dessa ägare som medgett vissa rättigheter till andra. Men att markägarna därigenom gått med på att få sina rättigheter beskurna och till och med skulle medgett att övriga medborgare har rätt att medelst majoritetsbeslut frånta markägarna än mer av rätten till sitt ägande är en myt och en lögn. Detta måste med kraft tillbakavisas och argumenteras emot. Inte minst vittnar skrivningarna i EKMR (som numera även är svensk lag) om en internationell kontinuitet i vårdandet av äganderätten. Detta måste belysas bättre i den svenska debatten.

Det är skrämmande när våra politiker inte förstår hur den goda viljan, mot andra intressen än de som nämns i grundlagen, i förlängningen blir de små stegen in i tyranniet. Vi behöver en renoverad grundlag, en riktig konstitution och en författningsdomstol. För att riktigt återfå kontroll på våra egna lagar skulle vi dessutom behöva lämna både EU och FN.

Vare sig politiker eller personer inom myndigheter och rättsväsende är intresserade av att fundera och resonera kring dessa frågor. Jag hävdar dock att även våra politiker kan välja att debattera principerna för formulering och tillämpning av våra lagar. De är inte tvingade av några formella skäl att avstå.  De kanske rent av är skyldiga att delta i en sådan debatt?

Det här inlägget postades i Äganderätt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Lagens väktare?

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Alldeles utmärkt redogörelse, tack för det.
    1809 års grundlag (regeringsform) tillkom med hjälp av endast ett fåtal kloka män och var även efter det socialistiska (statskuppen)1974 års förslaget fortfarande överlägset.
    Var finns i den nuvarande grundlagen de tre ”benen” lagstiftande, dömande och verkställande delarna, för den enskilde medborgaren är det ett groteskt sammelsurium.
    Dagens lagstiftning har endast ett ändamål nämligen att kriminalisera medborgaren till båtnad för en politisk elit.

    • mats skriver:

      I demokratin är det tänkt att vi medborgare ska ha möjlighet att utkräva ansvar av våra politiker. Därför vore det önskvärt om exempelvis samtliga riksdagskandidater innan val redovisar om de ser den enskilde medborgaren som en myndig entitet eller som ett besvärande hinder i myndighetsutövningen.
      Därtill behöver vi reella möjligheter att sparka ut dem som inte håller sina löften.

  2. B-J Bjurling skriver:

    Mm. De två sista styckena är riktigt bra. Du skriver bara om äganderätt, det är möjligt att de vore smart att ta rygg på mänskliga rättigheter. Jag tänker – ska vi ha rättigheter så måste man också acceptera att äganderätten följer med. På samma sätt som jag menar att om vi ska ha avregleringar i samhället så skall de också komma naturbruket till del. Det är kanske där skon klämmer värst. Det är alltid lätt att skylla på politiker och myndigheter, men ointresset att diskutera och ifrågasätta är väl framför allt en sjuka som naturbrukarnas egna organisationer, företrädare och medier lider av.
    Värt att observera… Jag läser just nu Rolf Ejvegårds ”Vad är demokrati” (från 1991). Där är de vanliga hänvisningarna till ”Hägerströms spökhus” ersatta med spökena Kelsen, nypositivismen och dess nutida apostel Olof Petersson.
    Som jag sagt flera gånger tidigare – vi behöver Hägerströms värdeteori för att kunna tillbakavisa biocentrism och intrinsikalism. Det var i det normativa, rättsteorin och politiken som Hägerström gick vilse. Vad vi behöver är en brygga mellan nihilism eller subjektivism och rättigheter. Jag tycker att både randinisten Sundholm och Alan Gewirth gör det bra. Jag förstår bara inte hur randinisterna kan kalla sig objektivister – såvitt jag begriper utgår de från en klockrent subjektivistisk värdeteori.
    Sundholm: http://www.equil.net/?=320
    Recension av Bauhns bok: http://www.signum.se/archive/read.php?id=3463
    Om Gewirth: http://opponent.se/2012/01/manskliga-rattigheter/

    Problemet med rättighetsdiskussioner är att de så ofta förknippas med Nozick och nyliberalism och då slår såväl socialister som ”vanligt folk” dövörat till efter att ha konstaterat ”det enda det går ut på är ju att ni inte vill betala skatt”. Men så fort det kommer till utrikes förhållanden, då vill även socialister förespråka rättigheter…
    Å andra sidan förefaller mitt perspektiv väl filosofiskt. Kan någon rekommendera någon läsvärd rätts- eller statsvetare?

  3. Pingback: Lagens väktare på Frihetsportalen « Medborgarrätt

Kommentarer inaktiverade.