Vår märkliga mediavärld

När polisen för någon månad sedan sköt och dödade en beväpnad rånare, gick mediacirkusen i taket över polisvåldet.

När polisen i veckan som gick öpnade en bro för att som sista utväg få stopp på ett par flyende brottslingar går hela etablissemanget i taket. Brottslingarna blev varnade av blinkande ljus och fällda bommar, men de gjorde ett eget och aktivt val. De körde över kanten och omkom. Saknade möjligen av sina familjer, men inte av samhället i stort.

När polisen uppmanas av den centrala ledningen att lägga ännu mer tid och resurser på att ta fast de svenssonbilister som kör bara lite för fort. Då håller media tyst, ingen ifrågasätter polisens prioriteringar.

När polisen vill få bort olagliga skjutvapen från brottslingarnas händer, pekar justitieministerns utredare på de laglydiga lagliga vapenägarna. Media instämmer, med den något krökta logiken, vapen är brottsligt, eller åtminstone suspekt, kanske freudianskt.

När ett flertal gruppvåldtäkter på eller nära tunnelbanestationer i Stockholm inträffar på kort tid är det ingen i media som undrar varför polisen inte är där istället för att jaga svenssons som kör någon kmh för fort.

När lantbrukare anmäler inbrott och stölder flera gånger på samma gård inom ett halvår, då åker inte ens polisen ut och kontrollerar spår eller ställer följdfrågor.

När en 72-årig lantbrukare blir störd i arbetet av polis tillkallad av en djurskyddsinspektör, och polisen av någon anledning anser det nödvändigt att bryta armen på åldringen, då skriker inte riksmedia om polisvåld. Då kommer ingen Janne Josefsson och frågar varför utredningen om polisvåld lades ner.

Svenska media älskar att skriva om skolskjutningar, helst amerikanska. För det visar hur depraverat landet är och hur farligt det är med vapen. Men när en amerikansk sextonåring övermannar och avväpnar en skolkamrat som viftar med en pistol på skolbussen, för att sedan bli avstängd från skolan för att ”han deltagit i en vapenrelaterad incident”. Då tiger svenska media.

Pappersmassa säljer inte som förr, för att papperstidningar inte säljer som förr. Vilken överraskning. Tidningarna duger ju knappt till att slå in fisk i.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vår märkliga mediavärld

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Den sista meningen är bäst och vi inbillar oss att Svenska Dagbladet leder ligan.

  2. Sten-Arne Persson skriver:

    Bra sammanställning av polisens och masssmedias prioriteringar.

    I djurskyddssammanhang förfaller det som att Sveriges Radio och TV liksom de flesta tidningsjournalister tiger ihjäl vilka rättsövergrepp som helst från det så kallade djurskyddet och vårt rättsväsende. Djurägarna har blivit rättslösa på samma sätt som de föräldrar och barn som råkat ut för socialförvaltningarnas barnomhändertagande. Nu äntligen tvingas makthavarna erkänna de övergreppen. Tar det lika lång tid för samhället att upptäcka vilka övergrepp som drabbat våra djurägare, kommer vi att sakna svenska livsmedel i butikshyllorna, smöret har redan varit bristvara. Vi kommer även att sakna de öppna landskapen och den ekologiska odlingen, som förutsätter djurskötsel för att fungera på lång sikt.

    När skall Sveriges lantbruksjournalister och LRF-toppen börja granska och berätta om hur djurägare trakasseras ekonomiskt och psykiskt tills deras och tidigare generationers livsverk har förstörts? Varför reagerade varken Land eller ATL när två djurskyddsinpktörer på en egentillverkad anmälan bröt sig in i bostaden hos en djurägande kvinna år 2011 med hjälp av en låssmed och tre poliser. Senare visade det sig att den tredje polisen var chefen för djurskyddet vid Länsstyrelsen i Skåne, vilket han själv berättat för en journalist på Kvällsposten som skrivit om saken i KP. Dokumentärfilmaren Peter Gerdehag var närvarande när djurskyddschefen erkände inför djurägaren att han spelat polis hos henne.
    Låtsaspolisens tilltag har polisanmälts utan reaktion i lantbrukspressen. Denna olagliga handling har sopats under mattan av massmedia och makthavare som de flesta andra rättsvidriga handlingar som svenska djurägare fått utstå sedan Astrid Lindgren vanärats med den nya djurskyddslagen för över två decennier sedan. Polisamälan i ovanstående fall har lagts ner utan att några vittnen förhörts. Skall man bli förvånad?

    Det senaste överfallet på en djurägare i Halland som förtjänstfullt belysts på Frihetsportalen under rubriken ”Väbel slår bonde”, där bonden polisanmält polisen för övervåld, har redan lagts ner, medan polisens anklagelser mot bonden för våldsamt motstånd fortsätter att utredas, samtidigt som man beslagtagit bondens jaktgevär.

    Är det den fridlysta ”djurrättsmaffian” och dess hantlangare som styr på de flesta redaktioner och i polis- och övrigt rättsväsende, eller vad har deras ointresse handlat om? Är även LRF-toppen styrd av djurrättsmaffian? Dessa båda fall och de flesta andras fall har inte belysts från de drabbade djurägarnas sida varken i Land eller ATL. Hade de inte betalt beskyddaravgift till LRF?

Kommentarer inaktiverade.