Ett svenskt dilemma

Jag skrev igår om de relativt sett fattiga tyskarna. I kommentarerna var Thomas nära att avslöja dagens artikel. Om någon laddade hem pdf-en och läste om Sverige, kanske man förskräcktes. För vår situation ser lite annorlunda ut. Där de tyska hushållens skuld ligger på cirka 130% av BNP, ligger de svenska hushållens skuld på knappt 240%. Jäpp, nästan 2,5 gånger statsskulden i personlig skuld fördelat på var och en av oss. I hela EU är det bara Irland och Luxemburg som ligger sämre till.

Vad denna stora skuld betyder, är att vi är oerhört beroende av staten. Som privatpersoner, medborgare och individer har vi inte ekonomisk frihet att göra egna val. Detta är resultatet av en medveten politik hos såväl vänster- som högerregeringar. Om det fins någon skillnad mellan dem ligger den möjligen i att vänsterregeringar på fullt allvar vill ha det så, för de anser att de vet bättre än folket. Medan de borgerliga regeringarna inte haft modet och tålamodet att utmana korporationerna och ändra i systemet, eftersom svenskarna tycks efterfråga sina bojor. Ett politiskt-ekonomiskt stockholmssyndrom.

Denna situation är en starkt bidragande orsak till problemen med svensk invandrings- och integrationspolitik.  Staten är rik, eller i vart fall ofattig, för att den har skuldsatt medborgarna. När det kommer människor hit som inte betalat till vårt system, så kräver systemet att de erhåller samma standard och rättigheter som dem som i årtionden skuldsatt sig själva för nöjet att vara beroende av staten.

Självklart sticker det i ögonen på folk som ser att de nyanlända svenskarna inte bara får en massa fördelar serverade utan ansträngning (personlig skuldsättning), de är till och med skyldiga att ta emot detta om de vill stanna kvar i landet. Detta förhållande är på intet vis invandrarnas fel. Det är vi själva som inte i tid fasat ut ett i grunden ohållbart och med tiden allt mer obsolet socialistiskt system.

I den nya världen, med goda kommunikationer och öppna gränser blir vårt system snabbt krossat. Vi måste tillåta att folk, både nya och gamla svenskar, bygger upp sin tillvaro på eget arbete och egna meriter. Då kommer också motsättningarna mellan olika folkgrupper att minska. Då kommer solidariteten med dem som inte har förutsättningar att försörja sig att bli en naturlig del av tillvaron.

Men blir inte det ett gammaldags klassamhälle? Jo, om man gör fel. I det gamla klassamhället hade medborgarna olika värde, olika rösträtt, olika rätt till utbildning och yrke. En sådan ordning skulle vi inte återinföra. Samhället måste tillåta framgång på egen ansträngning och även rätten att välja nivå för den som vill moderera sin ansträngning till förmån för andra värden. Ett sådant system skulle inte bara tillåta vinst i välfärden, det skulle folket kräva vinst för att ständigt kunna utveckla välfärden.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 svar på Ett svenskt dilemma

  1. Thomas skriver:

    Detta har varit uppenbart för mig och mina kompisar sedan länge…

    Jag var med på en bonnaresa till Italien, gårdsmejerister. Alla tittade på ystkar, Parmesanost och annat. Jätteintressant, givetvis.
    Men jag högg en man från ”mögelföretaget”, Hur funkar skatterna för bönder…
    Han sken upp.
    ”Berlusconi har gett oss ett nytt skattesystem. Upp till 10 000€ inga skatter och avgifter.
    Därefter höjning till 40 000€ med 40% skatt…”

    En grekisk vänsterpolitiker hade en enkel lösning på den grekiska krisen, redan första dagen…
    ” Varje grek lånar upp 50 000€ och lämnar till staten. Så är problemet löst.”

    En svensk lösning….

  2. Thomas skriver:

    Och så måste folk medbra inkomster inse att det du föreslår innebär att de måste betala skatten som behövs för att klara systemet.
    Ty ”den som är gynnad måste hjälpa den som är missgynnad”, annars funkat det inte länge…

  3. Samuel af Ugglas skriver:

    Röstköpande politiker har sålt Sverige och svenskarna till främmande makt för länge sedan.
    Dom som gjorde det är bortom all räckvidd för möjliga sanktioner eller ansvar, den senaste är väl godsägaren GP till Stora Torp. (Det finns och fanns de som var värre.) Han efterlämnar sig en hord av skattefinansierade, oavsättliga så kallade ”tjänstemän”. Kan politikerna inte bryta det mönstret och låta naturen sköta resten är det svårt att se positivt på framtiden.

Kommentarer är stängda.