Byråkratin kostar mer än skatten

Vi räknar med att vi har världens högsta eller näst högsta skattetryck. Den enda ”medtävlaren” av rang är Danmark. Men det är inte allt som kostar pengar till staten som räknas som skatt. Vad kostar alla regler och regleringar? Vad kostar alla avgifter för tillstånd, tillsyn, vägledning med mera? Detta räknas normalt inte in i skattetrycket.

Jag har funderat lite i dessa banor, nämligen hur hanteras dessa ”nyttiga idiotier” i nationalräkenskaperna? Dels ”bidrag” till BNP, dels skattetryck och skattekvot. Räknas TV-licensen in som den skatt den är? Elcertifikat? Bygglovsavgift? Strandskyddsdispensavgift? Etc?

Byråkratin, alltså avlöningen till alla rådgivare, besiktningsmän och handläggare för bygglov, strandskyddsdispens, vargadministration, skarvbyråkrati (i skärgården) etc. räknas in i BNP till sin kostnad. Men de producerar ett mycket tveksamt värde. Det kan vara så illa att den broms de lägger på utvecklingen kostar samhället och medborgarna mer än vad skatten kostar. Jag och många andra med mig har uttryckt att i princip borde man inte få införa en ny lag eller regel utan att ta bort en gammal.

Amerikanska Competitive Enterprise Institute (CEI) redovisade nyligen en undersökning som visar att ”regulatory costs”, alla kostnader för att uppfylla regelverken nu förtär hälften av alla statliga utgifter. Det vill säga att förutom de skatter man betalar för att försörja administrationen, får man betala 50% till för att täcka de extra kostnader administrationen själv är upphov till! Det handlar om hundrals miljarder dollar varje år.

I USA, precis som i Sverige, handlar det inte bara om statlig skatt och statliga utgifter. För varje ny lag, varje ny regel, ska det till någon lokal tjänsteman som ser till att den efterlevs, eller som man söker dispens hos. Förutom de reda utgifterna i skatt för avlöning och avgifter för byråkrati och licensiering så uppstår det väntetider.

Tid är, som alla vet, pengar. Så när privatpersonen som vill bygga ut eller entreprenören som ska göra jobbet, företaget som ska börja tillverka en ny produkt måste vänta månader, kanske år, innan de kan sätta igång, då kostar det pengar. Pengar som inte syns i BNP, för de har aldrig skapats!

John W. Dawson och John J. Seater har i en intressant artikel (betalvägg) i Journal of Economic Growth räknat ut vad regelraseriet kostat det amerikanska samhället sedan 1949. De räknar om kostnaden till en procentuell förändring i levnadsstandard och kommer till slutsatsen att fram till år 2005 har den sjunkit med 75%! Häpnadsväckande siffror, men inte osannolika om man jämför med hur långt före USA låg just 1949 och hur ikapp- och i vissa avseenden förbisprunget USA är idag.

Det skulle vara mycket intressant att veta vad en liknande undersökning skulle säga om Sverige. Kanske något för Bo Rothstein att sätta tänderna i?

Som avslutning, ”food for thought”, som de brukar säga redovisar jag några grafer över lagstiftningsutvecklingen i Sverige. Notera att dessa grafer visar årligt tillskott, inte det ackumulerade antalet.

Lagar 1898-2012Lagar + EULagar 1969-2012, parti

 

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Byråkratin kostar mer än skatten

  1. Thomas skriver:

    Hmm…
    Runt 1980 jobbade jag statligt. Yrkesinspektör.
    När man tog upp frågan om att utvidga verksamheten en gång så blev en äldre inspektör, en klassisk statlig tjänsteman i fluga, upprörd och sa: ”Vi hade klarat dagens arbetsbörda med sextiotalets arbetsstyrka”!
    Och så reste han sig upp, upprörd, och gick….
    Har det blivit bättre?

  2. Errbe skriver:

    En av mina bekanta. som jag kallar A, jobbade på gatukontoret och penisonerades i början på 90-talet. Tillsammans med en assistent B hade han varit ansvarig för en verksamhet, som åtnjöt högt anseende. Ifall en insändare om ett problem fanns i lokaltidningen på morgonen, så hade han fixat problemet före eftermiddagskaffet.

    Hans assistent hade också ingenjörsexamen och var väl insatt i verksamheten varför A trodde att B skulle efterträda honom. Men så blev det inte. Det blev istället C, som hade varit verkmästare på entreprenadsidan och aktiv i facket. Det var ju socialdemokratiskt styre då.

    Efter två år sköttes jobbet av fem personer istället för två ! ! !

    • Samuel af Ugglas skriver:

      Tänk om vi kunde bryta penngaströmmen, vilken vision värdig en ”Palme”?

  3. mats skriver:

    Se där, ett fullgott exempel på Parkinsons lag, arbete utvidgas så att det fyller tillgänglig tid!

  4. Niklas skriver:

    Ett högt utvecklat samhälle kännetecknas av få men enkla och kloka lagar, samt låga skatter och avgifter. Ett primitivt samhälle kännetecknas av många snåriga lagar och höga skatter + avgifter. Så det svenska samhället har knappast utvecklats under se senaste 40 åren, men desto mer invecklats.

    Dessutom så brukar dessutom de flesta lagar åtföljas av ett antal föreskrifter och förordningar, vilket ytterligare komplicerar tillvaron för medborgaren i allmänhet och markägaren + företagaren i synnerhet.

  5. Åke Sundström skriver:

    Du är på rätt spår i dina ”funderingar”, men det är värre än du antyder. Sant att elcertifikaten är en skatt, ingen avgift. Det innebär att Borg bryter mot utgiftstaket och att skattetrycket är högre än vad han och SCB redovisar. Och data om välståndsutvecklingen (felaktigt kallad ”tillväxten”) manipuleras, med hjälp av svårupptäckta glidningar i ordval och definitioner.

    Det korrekta nyckelbegreppet är TOTALproduktivitet, förädlingssvärdet i fasta priser per arbetad timme och satsad kapitalkrona. Multiplicerat med antal arbetade timmar får man den sanna ekonomiska tillväxten. Men SCB mäter bara ARBETSproduktiviteten och trollar alltså bort insatsen av kapital.

    Simsalabim, så ser siffrorna lite trivsammare ut. Tidigare undvek SCB noga att använda BNP-ökningen och ”tillväxten” som synonymer. Inte nu längre. Även namnkunniga ekonomer syndar. Klas Eklund bidrog i produktivitetsutredningen 1991 till att klargöra hur ekonomisk tillväxt bör mätas, men det vill varken hans skråbröder eller SCB låtsas om – kanske inte ens dagens Eklund, som så ogenerat ylar med klimatvargarna.

    BNP-statistiken vimlar av likartade fel. T ex antagandet att värdet av våra byråkraters arbetsinsatser motsvaras av deras löner. En fet lögn även det, givetvis. Ingen har den minsta lilla aning om vad ”produktionen” i vår gigantiska offentliga sektor EGENTLIGEN är värd. Det vet man inte i andra högskatteländer heller. BNP-begreppet hör till ekonomkårens mest destruktiva ”innovationer”. Till upphovsmannens försvar bör nämnas att han ville exkludera den offentliga sektorn. Men politikerna i FN föredrog den missvisande varianten. På den vägen är det.

    En tredje felkälla ligger i vår likaledes friserade inflationsstatistik, KPI. SCB trollar fingerfärdigt bort kostnadsökningarna i bosektorn. Den sanna inflationen är ett par, tre procentenheter högre än vår statistikmyndighet vågar berätta, vilket betyder att BNP:s reala ökningstakt överdrivs. Rensat för summan av alla felkällor har vi troligen inte haft någon ekonomisk tillväxt alls under de senaste 20-30 åren, snarare en tillbakagång. Vilket råkar vara det intryck som folk har, på goda grunder.

    Men jag förvånas ändå över uppgifterna i den artikel du citerar, 75 procent är en oerhört hög siffra. Dock tydligt att byråkratin och regelverken är ett kostsammare gissel än medborgarna förstår, eller rättare sagt, tillåts veta.

    • mats skriver:

      Jo, jag håller med, 75% är en oerhört hög siffra. Så jag tar den med en nypa salt. Lika fullt så visar den på att det finns personer som förstått att byråkratin är skadlig och har försökt göra beräkningar på hur skadlig.
      Det var en bra sammanfattning du gav om olika statistiska redovisningsgrepp.

Kommentarer inaktiverade.