Enfald trumfar mångfald

Det är något märkligt med mångfalden, oavsett det gäller naturen eller kulturen. I exempelvis Sveriges miljömål ingår bevarande av ”den biologiska mångfalden”. ”Den”, alltså en specifik kombination av mångfald, andra kombinationer ska motarbetas. Charles Darwin lärde oss att naturen låter den bäst lämpade överleva och föra sina egenskaper vidare. Det gäller både arter och individer. Biologer brukar erkänna detta efter en tids resonerande. Det finns dock enstaka biologer som envist hävda att Darwin hade fel och att vi människor är en art som har en naturgiven plikt att hålla naturen oförändrad. Tack och lov är de få.

Men deras resonemang sprider sig, framför allt till politiker och media. Då ska vår Svenska Natur hävdas. Då är de svenska krusbären unikast i världen. Då är inte den som försvarar det svenska någon unken rasist eller högerextremist. Nej, påfallande ofta är de faktiskt vänsterextremister som vill tvinga markägarna att mot naturens villkor hålla precis den mångfald extremisten önskar sig.

Mördarsnigel, signalkräfta, mårdhund, kungskrabba och jättebjörnloka är exempel på arter som kommit hit på egen väg. När marmorkräftan nu påträffats i Skaraborg går larmet att den är farlig för ”vår svenska kräfta”!

Det förekommer aldrig något resonemang om att naturligt invandrande arter är en del av den biologiska mångfaldens sätt utse de bäst lämpade. Däremot när det gäller varg anses inplantering och grov manipulation av naturen vara i sin ordning. Om en privatperson skulle göra ett sådant tilltag skulle det bedömas som grov faunakriminalitet. Men när staten gör det är det berömvärt. Till och med ett vildsvin som flyttas till grannens mark är ett faunabrott. Att bära undan den fridlysta huggormen från tomten kan vara ett faunabrott, om man bär den för långt.

Ett antal udda fågelarter uppträder här ibland och accepteras då vanligen som önskvärda, hängivna ornitologer kan ju bocka av ytterligare en art på sina kort. Myskoxen, som aldrig funnits här i historisk tid och därför borde vara icke önskvärd, har fridlysts. Vissa biologer skulle vilja se visent inplanterad.

Oavsett arter anses önskvärda eller icke önskvärda ägnas inte påverkan på markägandet ett ögonblicks eftertanke. Det är trots allt markägaren som tvingas leva med följderna.

Med kulturell mångfald är det likadant. Den som PKP älskar lyfts fram medan den som de ogillar fördöms. Det finns ingen objektiv regel att hänvisa till, vare sig i biologin eller kulturen. Det är endast godtyckets regim som härskar.

Det här inlägget postades i Miljö och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Enfald trumfar mångfald

  1. Thomas skriver:

    Det hade väl varit häftigt att ha Visent uppe i skogen….?!
    (Funderar på om man kunde köpa hem en redig canadensisk älgtjur, så att det bleve litet bättre krona på älgarna här…)

    Vi är just nu i en period i historien då omflyttning av arter, växteroch djur, virus och bakterier,är större än nånsin.
    En del ställer till det, en del inte.
    Och detta sker just därför att människan är så flyttbar idag.

    • mats skriver:

      Jo, jag är medveten om att människan, både medvetet och (oftast) omedvetet, bidrar till omflyttning av arter. Det som irriterar är den aningslöshet med vilken både medborgare, politiker och tjänstemän gillar eller ogillar olika arter.
      Lite grizzly och skallerorm skulle göra bärplockningen mer spännande också.

  2. Niklas skriver:

    Hela naturvårdsdebatten styrs ju utav vem som har makten över sanningen om naturen och skogen http://www.skogsaktuellt.se/?p=43079&pt=108&m=1422

    • mats skriver:

      Jo, där revanscherade sig Axdorff från ledaren dessförinnan. I den tryckta upplagan kom min kommentar till den förra ledaren med, men det framgick inte att det var jag som skrivit. Den raden föll tydligen bort.

  3. B-J Bjurling skriver:

    Ja, det är bra skrivet.
    En vidhängande aspekt är ju, som du många gånger påpekat, att mångfald är ett värdeladdat ord som alla som vill påveka andra till något försöker utnyttja för sina egna syften.
    Men det allvarliga med hela den här B.M-cirkusen är ju att den suggererar fram en tro på B.M som ett intrisikalt värde, som vi människor måste respektera. Skulle saken diskuteras i termer av antropocentrisk eller biocentrisk prioritering skulle det orimliga i biocentrism genast bli uppenbart. Men med begreppet B.M har biocentrikerna hittat eller fått ett redskap att kortsluta antropocentrisk prioritering utan debatt.
    Men det finns ju inga sådana värden. Vad som faktiskt finns, är ett samhälle där vi gått samman i en stat vars syfte är att skydda våra rättigheter. Då kan inte den staten hävda att B.M på något sätt skulle kunna övertrumfa de rättigheter den har som uppgift att försvara. Staten borde därför inte med fridlysning kunna tvinga markägare att hysa skadedjur eller förhindra skadedjursbekämpning.
    En annan sak är att biologiska varelser, djur, växter, inte kan begränsas på en viss fastighet någon längre tid. Det som lever sprider sig ju. Därför kan det inte finnas någon rättighet för enskilda fastighetsägare eller jakträttsinnehavare att införa eller sprida arter som kan skada andra markägares eller medborgares intressen. Det är inte okej att jägare sprider vildsvin. Det är inte okej att hundfolk importerar parasitsmittade gathundar osv. Och i problemets andra ände är det heller inte okej att fågelbon ska tillåtas hindra vindkraftverk eller näbbmöss nya bostadsområden.

    • Ake Sundström skriver:

      Logiken i dina två sista meningen kan ifrågasättas. OK givetvis att stoppa smittade hundar, men om nu vindkraftverk dödar örnar (och indirekt skakar även människor) , måste de väl jämställas med rabiessmittade jyckar. Ont som ont, eller?

      I synnerhet om örnarna dör helt i onödan. För till saken hör att stora vindsnurror är en produkt av en onskefull klimatpolitik, som skadar både vår ekonomi och vår miljön, även om nu SNF, mp och andra förment goda krafter med sådan liv och lust deltar i förstörelsearbetet. Är du emot AWG-hysterin, som jag förmodrar, kan du utan dåligt samvete acceptera att fågelbon, varje fall örnnästen, hindrar vindkraftsbyggen. ”Låt örnarna flyga”, som han skaldade, Evert Taube.

      Mats borde inte heller ha något problem med sin käpphäst, äganderrätten. Han och andra har i princip rätt att belamra sina gårdar med vad skräp som helst, även vindsnurror, dock inte om det sker med skattebetalarnas pengar, via statliga subventioner. Som nu.

      Ett annat närbesläktat exempel är de anskrämliga granplantagerna. Också de är i högre grad en bieffekt av statlig styrning än av markägarnas egna beslut, låt vara att orsakskedjorna är långa och kanske svåra att upptäcka. En kedja handlar om de konstlat låga elpriser som kärnkraftens överutbyggnad ledde till. De blev en osynlig subvention till tidningspappersindustrin, som i nästa led ökade efterfrågan på granved och ”lurade” skogsägaren att plantera gran.

      I ett liberalt Sverige, med fri konkurrens och liten stat, återfår skogar och odlingsmarker sin naturliga karaktär och de areella näringarna en bättre struktur än i dag.

      • Åke Sundström skriver:

        En rättelse: AGW heter det förstås och i första meningen finns ett annat, mindre störande skrivfel.

        Låt mig samtidigt tillägga, adress Mats, att den enfald du talar om snarare bör beskrivas som manipulation. Enfald betyder okunskap, dumhet eller ignorans, men det är inte där skon klämmer.

        Regeringen vet naturligtvis mycket väl att klimatpolitiken är till oerhörd stor skada för landet och för de egna väljarna. Men väljer ändå att framhärda, därför att politik inte handlar om att ha rätt och välja förnuftiga lösningar, utan om att vinna val.

        Och med hjälp av tigande media och korrumperade forskare går det kanske att ännu en gång tiga ihjäl sanningen och gömma sig bakom slagord som ”hållbarhet”, ”mångfald” och ”global solidaritet”. Återigen: till synes enfaldigt, men ren taktik och opportunism. Att t o m Svenskt Näringsliv, SN, har godkänt vindkraftssubventionerna hör till det mest osannolika i denna skandalösa historia.

        Johan Norberg och andra nyliberaler ligger också lågt; att han numera avlönas av sagda näringsliv kan möjligen ha något med den saken att skaffa. Och SN:s chefsekonom Stefan Fölster, som i flera år hört till de skarpaste kritikerna av klimatkyrkan, har tystats med ett nytt jobb – förmodligen mot ett löfte att hålla käft i denna fråga. Time will tell.

        • mats skriver:

          Uttrycket enfald är valt av flera skäl. Det passar bra i en rubrik, i synnerhet som det semantiskt är mångfaldens motsats. Jag menar också att det är användbart om den som mot bättre vetande fattar beslut med långtgående konsekvenser.

          Vi är helt ense i att skräcken för en socialdemokratisk återkomst i regeringsställning tar sig de märkliga uttrycken att avgjort borgerliga sympatisörer låter som sossar för att inte stöta sig med vänstersosseriet.

          • Åke Sundström skriver:

            Jovisst blev det en bra rubrik, rytm och alliteration.

            Men i sak: den som mot bättre vetande fattar felaktiga beslut är inte enfaldig utan något betydligt värre. Ordet enfald är ursäktande och förminskande, som talar man om en debil stackare utan förståndet i behåll. Och det kan man inte säga om t ex Klas Eklund, för att nu nämna en i högen av maktkorrumperade ”forskare”.

            För märk väl: i fråga om klimatet och vindkraften har inte alla experter tigit. Nils Lundgren har beskrivit växthusdebatten som en ”fatwa”(i Ekonomisk Debatt) och Vetenskapsakademin har ifrågasatt vindkraften. Det har varit lättare att smita om kärnkraften, en än mer infekterad och nedtystad fråga, i klass med neutraliteten och Estonia.

            Vi är inte heller ense om varför forna nyliberaler nu tiger om klimatpolitiken, om vindkraften, om selektiva branschstöd mm. Du gissar att de vill undvika att stöta sig med ”vänstersosseriet”. Jag tror att det handlar om en opportunistisk anpassning till den borgerliga maktapparatens agenda – full av sossepolitik, det är sant, men också av helt egna svek mot liberala och konservativa ideal.

            Jag saknar B-J Bjurlings svar på min fråga om hur en klimatskeptiker kan gilla vindkraft (eller kärnkraft för den delen). Själv argumenterar du mer logiskt än de flesta (det är förstås därför jag gillar din blogg) – låt vara att du hesiterar sista biten när det gäller kärnkraften.

            Kanske tid för funderingar om den detaljen också framför vedspisen i vinter?

            • mats skriver:

              Du har en klar poäng i att det förmodligen finns borgerligt sinnade profiler som ligger lågt för att inte stöta sig med ”högersosseriet” inom alliansen. Det hade jag faktiskt inte tänkt på. När jag försökte vara politiker sa jag alltid min mening utan hänsyn till partilinje eller personfrågor. Men jag kom ju inte heller någon vart.

              När det gäller kärnkraften har jag klart deklararerat att jag accepterar den på marknadsmässiga villkor, något jag vill se för alla energislag.
              Du kan förmodligen betydligt mer om energimarknaden än jag, därför hoppas du på svar som jag inte har, för jag har inte den detaljkunskapen.

              • Åke Sundström skriver:

                Där är vi lika, jag säger också alltid vad jag tror är sant och riktigt, utan sidoblickar. Ännu ett skäl till att jag gärna medverkar på din blogg.

                Din principiella ståndpunkt om kärnkraften accepterar jag till fullo: ”på marknadsmässiga villkor”. Du har också, som ganska få, vidgått att det villkoret inte på långa vägar är uppfyllt, trots centerns heliga löfte.

                Staten betalar fortfarande merparten av den extremt dyra försäkringspremien; Maud Olofsson (dotter till Fälldins bästa vän, dessutom) ljög sina partikamrater rakt i ögonen. Varken hon eller någon annan vill medge att den höga koldioxidskatten innebär en indirekt subvention till elproducenterna. Det handlar om miljardbelopp årligen.

                Du tror att kärnenergin i Sverige överlever på en fri marknad, även berövad detta omfattande stöd. Jag hävdar motsatsen. Det är bara i detta stycke som vi skiljer vi oss åt.

                Inte så bara, kanske, men enigheten om konkurrens på lika villkor betraktar jag som viktigare. Och ifall generation IV mot förmodan infriar de storstilade löftena och dessutom klarar kostnadssidan, så är det jag som har haft fel. Men jag satsar gärna en eller annan tusenlapp på ett vad om den saken.

  4. Samuel af Ugglas skriver:

    Har skrivit det förr; när ca 99% av befolkningen överhuvudtaget inte har en aning om hur och varför vi producerar livsmedel och ingen törs ifrågasätta politikers förmåga att förklara denna funktion så är väl ”enfald” en väldigt passande definition. Den enfalden kommer garanterat att avslöjas när man inte kan uppfylla vallöften om att livsmedel skal vara ”näst intill gratis”. Också ett pris.

Kommentarer inaktiverade.