Förtroendemissbrukare

Det brukar sägas att politik är en förtroendebransch. Endast den som erhåller, eller kanske rent av erövrar, väljarnas förtroende vinner val. Detsamma kan sägas om media, i synnerhet när vi tänker på media som den tredje statsmakten, den del av det demokratiskt organiserade samhället vars uppgift det är att hålla koll på politikerna och deras tjänstemän. Det gäller även granskningsnämnden som har till uppgift att kontrollera att statliga media, med sina feta skattefinansierade kassor, håller sig till sanningen och redovisar en allsidig bild av åsikter och vetenskap. Detta institut är numera ett skämt, det vill säga ett ruttet sätt att rättfärdiga vrångbilder av samtiden.

Benjamin Franklin förklarade att USA är en republik och inte demokrati, för att i en republik finns ett skydd för medborgaren mot staten. Men i en demokrati, om inte sådana säkerhetsspärrar byggts in och används, kan en majoritet förtrycka de 49% som inte är i majoritet. En kår av fristående media är tänkt att vara en sådan spärr. Förhoppningsvis en av flera. Så fungerar det tyvärr inte i Sverige idag och inte i Europa heller.

Vår så kallade demokrati är därför en skymf mot varje medborgare med rättskänsla. Våra politiker och deras tjänstemän (alltså hela maktapparaten, departement, verk och myndigheter), samt media sitter med alla fingrar i samma syltburk, vår! De gör samfällt vad de kan för att hålla oss borta från våra angelägenheter. De missbrukar å det grövsta vårt förtroende. De är så tillvanda vid att ha monopol på detta förtroende att de med rätta kan kallas förtroendemissbrukare.

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Förtroendemissbrukare

  1. Thomas skriver:

    Instämmer

  2. Ake Sundström skriver:

    Väl rutet, Mats. Men när du gisslar den parasitära maktapparaten och en sjuk demokrati glömmer bort den allra viktigaste komponenten: vår alltmer korrumperad forskarkår. Jag menar att det s k vetenskapssamhället har större skuld än politiker och media. För vad kan du begära av DN, SvD eller DI när nästan alla professorer springer maktens ärenden eller genom sin tystnad möjliggör alls sorts galenskap? Så övertydligt just i klimatfrågan, ditt favoritämne. Med Klas Eklunds medlöperi som ett av många exempel. Ett annat är Nils Lundgren, en gång en nyttig slaktare av heliga kor. Han har sagt A, talat om en fatwa, men vägrar säga B, att straffskatten på CO2 bör avvecklas. Och nu senast en forskare i Umeå, som länge varit mycket kritisk till klimatpolitiken, men numera bidrar till att sprida dimridåer som ordförande i Konjunkturinstitutets vetenskapliga råd i miljöfrågor. Men ändå, det bör sägas, medverkat till att KI kommit med flera förnuftiga delförslag, som dock inte berör grundbultarna i den oförsvarliga klimatdoktrinen.

    • Thomas skriver:

      Oavsett vad man har för åsikt i olika frågor, klimatsvängen osv, så kan man konstatera att ofta byter forskare åsikt när de går ipension….
      Vaför inte före pensioneringen?
      Ja, det svarade du ju på redan…
      Men det är ganska jobbigt att inte kunna lita på att folk står för vad dom säger!

    • mats skriver:

      Jo, ett korrumperat forskarsamhälle är ett mycket allvarligt problem. Men de är svårare att få syn på och avslöja för allmänheten. Dessutom är den akademiska vanan att inte kritisera kollegor inom andra discipliner ett hinder för öppenhet.

  3. Sten-Arne Persson skriver:

    EN BEKÄNNELSE
    (Bättre sent än aldrig)

    John Swinton, f.d. journalist på New York Times fällde denna dom över sin egen yrkeskår. Vid ett tal på sin avskedsmiddag uttryckte han sig som följer:

    Det finns inget sådant som en fri press. Ni vet det och jag vet det.

    Det finns inte en av er som skulle våga uttrycka sin egen ärliga åsikt.

    Journalistens uppgift är att förstöra sanningen – att ljuga rakt ut.

    Att förvränga, förtala och att krypa framför Mammons fötter.

    Att sälja sig själv, sitt land för sitt dagliga bröd.

    Vi är verktyg och legosoldater åt politiker och rika män – som finns bakom scenen.

    Vi är marionetter – de rycker i trådarna och vi dansar.

    Vår talang, våra möjligheter, våra liv är dessa mäns egendom.

    Vi är intellektuella horor.

  4. Pingback: Tyskland ”hotar” EU med sanningen om CO2 | Frihetsportalen

  5. Åke Sundström skriver:

    En bra story, Sten-Arne, som kanske blir lite tråkigare om du berättar att den utspelar sig på 1800-talet, under de s k rövarbaronernas gyllene halvsekel i USA. Dessutom var Swinton inte bara tidningsman utan också en person med starka vänstersympatier, vilket ganska tydligt framgår av hans bildspråk med Mammon i centrum.

    Det är är värre att vi i dag i gamla ”hederliga” Sverige har gott om professorer som säljer ut sin yrkesetik och springer maktens ärenden. Framför allt i frågor där de två blocken är eniga, som i klimatpolitiken, i synen på EU-projektet, i tramsig genuspolitik och tabubelagda ämnen som bistånd och integration. Man måste avgjort ställa högre krav på en forskare än på en murvel.

    Även Mats´ inledande opus hade ett alltför ensidigt fokus på media och myndigheter, när den intellektuella prostitutionen är ett betydligt allvarligare problem. Är vi verkligen oeniga om den saken?

Kommentarer inaktiverade.