Erik Julihn skrev för några år sedan (2004) en intressant bok om Forsvik och dess bruk. Boken finns fortfarande att köpa för det facila priset av 50 kr vid ett besök på bruksminnet. Forsvik ligger i Karlsborgs kommun vid Göta kanals västgötaanslutning till Vättern och är väl värt ett besök.
Förutom en relativt traditionell beskrivning av ett bruks historia är det ett par saker Julihn avslöjar, förmodligen oavsiktiligt. Den första är att kvinnor varit ägare till egendomen minst ett par gånger under dess tidiga år redan på medeltiden. En period i vår historia då kvinnor i de flesta beskrivningar anses ha saknat alla rättigheter, inte minst till fast egendom.
Den andra intressanta informationen rör just ägandeförändringarna över tid. Sällan får man en så tydlig redovisning över förmögenheters marknadsmässiga omfördelning över så lång tid som i denna ägarkrönika. Perioden sträcker sig i skriftliga källor från tidigt 1300-tal till 1980-talet. Från början tycks det funnits två anläggningar vid forsen, en som ägdes av frälset (adeln) och en som ägdes av allmänningen eller de fria bönderna. Då var det kvarnar och sågar som drevs av vattenkraften.
Första kända ägare till Forsvik var det norska riksrådet Jon Hafthoresson av ätten Roos och hans maka Birgitta Knutsdotter, cirka 1350. Troligen hade Birgitta, dotter till Knut Magnusson egendomen med sig till äktenskapet. Via köp och donationer (från Cecilia Jonsdotter), mot löfte om evigt liv på den yttersta dagen, kom Vadstena kloster att äga frälseanläggningen från tidigt 1400-tal och via en konfiskatorisk dom 1442 även allmänningens del. Detta kan tjäna som en tydlig illustration till att staten alltid månat om ett visst inflytande över energin och dess användning.
Som mest ägde Forsvik all skog från Forsvik till Laxå. Undenäs församling, där Forsvik ingår, var Skaraborgs största både till yta och befolkning in i modern tid. När Gustav Wasa kastade ut papisterna blev Forsvik kunglig – adlig bytesvara via förläningar till förtjänta personer. Först sonen, hertig Karl, sedan i tur och ordning familjerna Jacobsköld, Rosensköld, Stenbock och Ekengren. Därpå tog Karl XI tillbaks bruket till kronan.
Men kronan kunde inte driva verksamheten på egen hand, så Anton von Boij fick år 1686 tillstånd att anlägga och driva järnbruk vid forsen. Han var driftig och fick fart på verksamheten, men det kostade på och efter bara tio år slutade han betala sina skulder men konkursen fullbordades först med hans död 1710.
Därefter var det familjen Tham som i drygt hundra år med varierande framgång skötte Forsvik. Från 1836 och några år framåt köpte Jonas Troselius allt större andelar av Forsvik och från 1842 var han majoritetsägare, men avled tio år senare.
In kommer då Carl Wilhelm Palmaer och visar sig bli den mest framgångsrike ägaren och utvecklaren av Forsviks bruk. Smidesbruket moderniseras, specialiseringen inriktas varor som kunde säljas med god vinst, byggnadsbeståndet förnyades och moderniserades, År 1860 var det Skaraborgs största verkstadsindustri. I mer än femtio år utvecklade han företaget och 1904 såldes aktiemajoriteten till ett göteborgskonsortium. De största ägarna var Carl Lyon, Olof Wijk, Carolina Röhss och James Keiller Jr.
Dessa ägare mer eller mindre slaktade bruket genom att avverka hälften av dess skogar och återbetala hela köpeskillingen till sig själva på sju år. Utdelningen steg från under 8% av aktiekapitalet till som mest 40%! under åren 1905-1920. Kriget gynnade verksamheten, men freden blev tung då inga investeringar som säkrat fortsatt utveckling gjorts. Adolf Ungers Industri AB blir huvudägare 1920, men år 1925 tar Göteborgs Handelsbank över aktierna som 1927 såldes till Axel Kindbom och Erik Abrahamsson.
År 1932 delas Forsvik i två separata bolag och 1936 blir August Wiking ny huvudägare till bruket och samtidigt säljs skogsinnehavet av från Forsviks bruk till Sture W Johansson. Johansson köpte sedan hela bruket 1947 för att komma åt fallrättigheterna i forsen för sågverkets behov. År 1948 slöts ett avtal med kartellen Radiatorkonventionen som tog över rörelsen vid bruket. Johansson behöll dock ägandet av mark och de flesta byggnader. När han gjorde en avstyckning av dessa delar inleddes en bitter fejd som avgjordes i domstol först 1955, till Johanssons fördel.
När staten skärpte reglerna för karteller blev AGA ensam ägare till bruket 1961. Men strukturrationaliseringen var hård under 60-talet när fyra av tio svenska gjuterier lades ned. AGA sålde bruket 1966 till Carl Gustav Carlsson med bolaget Iron Grip. Men redan 1968 var konkursen ett faktum. Ny ägare blev Lennart fogelberg. Företaget rekonstruerades med ett aktiekapital om endast 5000 kr, att jämföras med de 400.000 kr bolaget hade i aktiestock hundra år tidigare. År 1977 var det så helt slut med sådan bruksverksamhet som varit utmärkande för Forsvik i århundraden. Några mindre företag använde lokalerna för olika verkstadsändamål fram till 1989, men då var allt slut. Redan i mitten på 90-talet började man sondera möjligheten att göra hela bruksområdet till ett industriminne, eftersom lokalerna var tämligen intakta från olika epoker och även vissa maskiner fanns kvar. Den enda produktion som finns där idag är elström från forsen, förmedlad vi Fortum som idag äger fallrättigheterna.
Hela denna resumé av ägarförhållandena har jag gjort för att visa på att alla företag, all egendom och alla förmögenheter för eller senare byter ägare. Inga dynastier består för evigt. Den gamla visdomen att uppgång, storhet och fall sker på cirka tre generationer som vardera förvärvar, ärver och fördärvar gäller i hög grad. Av de femton förmögnaste familjerna i Sverige som CH Hermansson beskrev på 60-talet är endast ett fåtal kvar på listan.
Sådan är kapitalismen, på gott och ont, även vid envälde eller socialism. Den som inte förmår förmera sina pengar genom utveckling av verksamheten kommer att förlora dem och nästa generation får börja på ny kula. Hårt men rättvist och framför allt utvecklande för all verksamhet. Det betyder också att chansen finns där för vem som helst, men den som lyckas är inte vem som helst.
RSS – inlägg
Man kan också påpeka att ätten Roos har fascinerande anor, Jon Hafthorsson är på mödernet 15 generationer från Harald Hårfager, och lär visst därifrån ha ytterligare 30 generationer till Oden… Så det är rätt många nutida västgötar som kan skryta med en ganska lång och imponerande antavla. Pengar kommer och går, men arvet består.