Makroekonomi för dummies

I ett kapitalistiskt samhälle låter staten, om en sådan finns, marknaden verka fritt. Det innebär, åtminstone i det ideala tillståndet, att alla behov tillfredsställs till lägsta pris. All produktion och service sker på effektivaste sätt eftersom det ger lägsta pris.

Detta system ger då och då kriser i ekonomin. Det sker vid teknikutveckling som ger nya möjligheter att leverera samma vara till lägre pris, eller nya varor som ersätter gamla. De gamla sätten sägs då ha nått slutet på sin ekonomiska livslängd.

I en reglerad ekonomi, som en kommandoekonomi eller en blandekonomi (iblandekonomi som Tage Danielsson kallade det, eftersom den bara fungerar ibland) får man de vanliga kapitalistiska kriserna, men man får också de kriser som det konstlade ingreppet i marknadens funktion för med sig.

Vilka är dessa ingrepp tro? Jag nämner bara några lite översiktligt.
Hyresreglering, det ger fel prissignaler till marknaden. Det gäller både värde på fastigheter samt var och hur det byggs nytt. ”Fastighetsbubblor” kommer som ett brev på posten.
Jordbrukssubventioner och produktionsstyrning, det tvingar bönder att producera på villkor som inte är ekonomiskt uthålliga. I synnerhet inte som dessa styrningar av politiska skäl ändras på oklara grunder vid varierande tidpunkter.
Starkt subventionerad sjukvård försätter patienten i ett underläge eftersom patienten aldrig kan hota med att gå med sina pengar någon annanstans. Vården får sina pengar i vilket fall som helst. Dessutom är lagen om ansvar i vården (för att skydda staten) så utformad att patienten i princip aldrig kan få rätt eller rätt till ersättning vid felbehandling. Det råder inte minsta tillstymmelse till affärsrelation i vården.

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Makroekonomi för dummies

  1. Thomas skriver:

    Ja, jordbruksekonomin, som jag varit med om, har ett mönster.
    Tio goda år och tjugo dåliga….
    Alltid sturt av överheten.
    Allt sedan industrialismen började på allvar efter franska revolutionen.
    Axel von Fersens död skrämdr skiten ur den svenska överheten.
    De enda som skulle kunna skapat en revolt i Sverige var bönderna….
    Och genom sina socialt slutna byar så var de en verklig politisk faktor.
    Precis som för Gustav Wasa.

    Då plockade man upp Rudger Mcleans tanakr om arrendator av 100 tunnland i ett skifte….
    Första skiftet var 1825. ( tio goda år, tjugo dåliga)
    1860-70 var det dax med ett nytt skiftesförfarande.
    Då slog man sönder den politiska samhörigheten helt.
    Då ”den som byggt det sista huset fick bo kvar”!
    1900-1910 skapadeshela utbildningsväsendet runt jordbruket och sedan kom kriget.
    (Tio goda år, tjugo dåliga)
    I slutet av trettiotalet flyttade många till industrin som blommade strax före kriget.
    Sedan kom kriget.
    1948 års jordbrukspolitiska utredning var första spiken i kistan efter kriget.
    Femtio- och sextiotalet var dåliag år för jordbruukarna..
    (Tio goda år, tjugo dåliga…)
    1967 års jordbrukspolitiska beslut var helt onödigt. Och visade bara några år senare vara ett skott i foten….
    1970-71 vände skutan igen.
    Tio goda år.
    Sedan mitten av 1980- talet har det bara gått utför.
    Även för de etablerade…
    De nya som försökte under åttiotalet har slutat de flesta, i tid…..
    Nu har det gått snart trettio dåliga år, så då undrar man om tvåhundra år av cykler har brutits?
    Är vi på väg in i ett nytt system?
    Har Sverige helt enkelt upphört att existera?
    Styrs landet helt från Bryssel och att vi inte bör tro på ett liv, en funktion, som nation längre….?

    • mats skriver:

      Din redovisning är mycket intressant och såvitt jag kan se i huvudsak korrekt. Antalet goda och dåliga år stämmer säkert inte exakt i varje period och för varje gård. Vi hamnade på plussidan när tvåprissystemet för mjölk infördes. Så vi kunde få ut ett skäligt pris för hela verksamheten när vi sålde 1989.
      Det står dock helt klart att politisk inblandning i jordbrukets villkor inte är av godo, vare sig det är bondeförbundare eller andra som lägger sig i.

      • Samuel af Ugglas skriver:

        Vi ser sällan eller aldrig några artiklar som beskriver ”prisbildning” eller prissättning på livsmedel som levereras till den svenske konsumenten.
        Är det möjligtvis liksom den perverterade sjukvården ett tabubelagt ämne?

  2. Åke Sundström skriver:

    Utmärkt att du har med sjukvården i din korta uppräkning. Att ifrågasätta den politiska styrningen i denna sektor hör ju till det mest förbjudna i vår svenska ankdamm.

    Men jag saknar ett av de skadligaste inslagen: riksbanken och dess befogenhet att besluta om den korta räntan (indirekt också räntor på längre sikt). Här är det sex personer som bestämmer, inte 9 miljoner medborgare på en fri kapitalmarknad. Detta var ändå ett steg i rätt riktning. När riksbanken fick sin självständighet, befriades från politiska överrockar, dog inflationen på direkten, av ren förskräckelse. Riksdagen har dock kvar ett stort inflytande genom rätten att utse de sex direktörerna. En sann liberal (eller ”österrikare”) som vill att priset på pengar skall bestämmas på samma sätt som priset på lingon eller datorer, på en fri marknad, skulle nog aldrig komma ifråga. Inte än i varje fall.

    • mats skriver:

      Usch ja, Riksbanken. Jag har försökt förstå dess funktion och verksamhet, men misslyckats. Jag är ju inte utbildad ekonom. Ofta förefaller de agera mot sunda förnuftet, hur långt sträcker sig deras mandat, och var får de det ifrån, egentligen?

      • Åke Sundström skriver:

        Egentligen är det inte alls så svårt. Priserna stiger när penningmängden (sedlar plus lån, det som riksbanken kallar M3) ökar snabbare än produktionen. Det är den ekvationen som våra tongivande centralbanker i USA och i Europa med öppna ögon valt att strunta i, vilket mer eller mindre tvingat den svenska riksbanken att följa efter.

        Däremot kan de sex direktörerna kritiseras för att vilseleda (i klartext ljuga, springa politiska ärenden) genom att acceptera SCB:s friserade konsumentprisindex (KPI) som mått på inflationstakten. I realiteten stiger priserna ett par, tre procent snabbare än detta index ger sken av, framför genom att en grov underskattning av kostnadsökningen i bostadssektorn.

        För egen del menar jag att ekonomskrået har ett huvudansvar genom att tiga om penningmängdens roll och om SCB:s missvisande prisindex. Att politiker inte så gärna berättar trista sanningar hör s a s till spelets regler, men att professorer medverkar till mörkläggningen är anmärkningsvärt.

  3. Thomas skriver:

    Det egendomliga är att det tycks följa industriinvesteringarna i landet.
    Med en viss förskjutning…
    Och att marknaden är som en bakterieodling.
    När en outnyttjad fläck finnes så etableras en odling som håller den platsen till sin död….
    Likaså funkar marknaden. När en ny marknad uppstår, så besätts den av en generation och som sedan håller den marknaden tills man slutar.
    Så skall nya generationer ta vid på en minskande marknad måste de skapa en helt ny nisch…
    Ty annars kan de inte etablera sig.
    Jag hoppade in i lantbruket tio år för sent.
    Mina kompisar, som det funkade bra för, började tio år tidigare och var väletablerade när de dåliga tiderna kom i mitten av 1980-talet…
    Så om det funnes en marknad för jordbruket nu så borde det visa sig.
    Men då industrin måste gå före i ett industrisamhälle, så är då frågan om vi är ett industrisamhälle idag?
    Eller är vi kanske ett postindustriellt samhälle på väg att bli en råvarukoloni, med en liten byråkratklass och resten bara underklass…

    • mats skriver:

      Sverige, en EU-satellit vars enda inflytande är att vi får plåga oss själva mer än vad EU i övrigt får.

Kommentarer inaktiverade.