Metangaslarmet debunkat

En artikel i Natures julinummer fick spridning i världens PKP. Artikeln är skriven av Gail Whiteman, Chris Hope, and Peter Wadhams. De är professor i hållbarhet, modellerare i ekonomi och professor i oceanografi, respektive.
Deras larm går ut på att den ökade koldioxiden i atmosfären ger en uppvärmning (i atmosfären) som åstadkommer en upptining av en eventuellt tjälfrusen havsbotten i Arktis. Varför det skulle vara tjäle i en havsbotten med fritt vatten ovanför ger de ingen förklaring till. Vi som känner till tjocka isar vet att det bildas tjäle i sjö- och havsbottnar när isen är landfast och står på botten. Detta område kallas för landkallen. Utanför landkallen är botten aldrig frusen.
Nåväl, dessa ljushuvuden tror att det är den metanhydrat som är bunden i de (inte) frusna bottnarna som frigör stora mängder metan. Denna metan påstås accellerera den globala uppvärmningen. De har inte tagit med, i vare sig förklaringar eller beräkningar, att metanhydrat finns i stora mängder i havsbottnen även runt Bermudas. Det handlar alltså inte om att metanet frigörs vid ett vamare hav.
Trots denna felaktighet redan i de grundläggande premisserna har de beräknat världens samlade kostnad för konsekvenserna av detta utsläpp till $60 miljarder om inget förebyggande arbete vidtas.
Artikeln har okritiskt citerats i både Financial Times och NBC, samt anturligtvis de svenska alarmistiska PKP. Ingen av dessa prominenta nyhetsförmedlare har dock redovisat följande i uppföljning:
Judith Curry, etablerad och väl respekterad klimatforskare anser att deras slutsatser är mycket osannolika och redovisningen av hur de kommit till sitt resultat är bristfälligt.
Lewis Paige på Climate Change Dispatch, skriver att föreställningarna om metanutsläpp och att det skulle kunna få klimatförändrande följder fick fäste när provtagning från flygplan inleddes för något decennium sedan och man upptäckte vissa utsläppspunkter i Arktis. Man antog att detta var en ny företeelse, orsakad av ”den globala uppvärmningen”. Men 2012 gjorde ett tyskt forskningsfartyg en resa i området och undersökte bottnarna noga med bland annat undervattensrobotar. Ingen vetenskaplig artikel är ännu publicerad. Men Helmholtz Zentrum für Ozeanforschung har meddelat att metangasutsläppen inte är något nytt fenomen. Tvärtom är de mycket gamla och inget tyder på att de förändrats nämvärt.

Läs gärna även Sture Åströms artikel i LTZ.

Det här inlägget postades i Klimatbluffen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Metangaslarmet debunkat

  1. Thomas 2 skriver:

    Visst är det härligt med amatörer som utan minsta bakgrundskunskap ger sig ut och ”debunkar” vetenskap. Att metanhydraterna finns i botten under Arktis är väl belagt och bara löjligt att ifrågasätta. Likaså framgår ur fasdiagrammet att dessa frigörs om temperaturen stiger i sedimenten. Nyckelfrågan är hur snabbt detta kan ske och där är författarna i Nature möjligen väl pessimistiska. Även om det är troligt att metan avges hävdar vad jag förstår forskarmajoriteten att det kommer ske så långsamt att det inte är ett signifikant problem. Det är dock ett område där osäkerheterna är stora så det är knappast fel att inkludera även pessimistiska scenarier.

    Det som finns i havsbotten under Bermudas är en annan form av hydrater än de som finns i Arktis. Hydrater är också stabila vid högre temperatur ju högre tryck de utsätts för, dvs ju djupare vattnet är.

    • mats skriver:

      Så du kallar Curry och Paige för amatörer, vad kallar du då Whiteman och Hope?
      Det är inte jag som debunkat metangashotet, jag bara förmedlar beskedet. Det är ingen som har ifrågasatt att metanhydraterna finns där. Det är bara det att de som verkligen kan detta och har undersökt saken på plats konstaterat att de inte utgör något problem.
      Så metanhydratet i Bermudas är en annan sorts metan än den som finns i Arktis? Och koldioxiden som vi släpper ut när vi eldar med ved är en annan sort än den vi släpper ut när vi eldar med olja? Och de 3 % CO2 människan släpper ut varje år det som hotar klimatet och inte de 97% naturen själv släpper ut ? Och värmen som den av oss utsläppta koldioxiden orsakar den gömmer sig någonstans där vi inte kan mäta den?
      Get real, Thomas 2!

  2. Thomas 2 skriver:

    Mats, jag kallade dig för amatör. Menar du att vare sig Curry eller Paige kommer med de argument du framförde och som jag bemötte?

    ”Det är ingen som har ifrågasatt att metanhydraterna finns där. ”

    Så vad handlade din utläggning om tjäle om?

    ”Så metanhydratet i Bermudas är en annan sorts metan än den som finns i Arktis?”

    Metanet är detsamma, det är den omgivande ”buren” av vattenmolekyler som skiljer sig i storlek och form. Det finns tre varianter av metanhydrider: I, II och H. I Arktis är det typ I och i Bermudas typ II som dominerar om jag förstått saken rätt. Det hela finns omnämnt i wikipedia om än inte i större detalj:
    http://en.wikipedia.org/wiki/Methane_clathrates

    • mats skriver:

      Jag förstod att du menade mig, men eftersom det är Curry, Paige och Helmholz som har expertisen och som uttalat sig om att metanlarmet är grovt överdrivet så tyckte jag att du missade målet (mig) och träffade dem istället.
      Jag ska försöka förklara så att även du förstår. I de referat jag läst om larmet påstås att en varmare planet skulle frigöra metan från de frusna havsbottnarna i Arktis. Jag visade på att bottnarna inte kan vara frusna där det finns fritt vatten ovanför. Det vill säga den helt dominerande arealen av det arktiska havsområdet.
      Återstår alltså att metanet skulle frigöras av andra orsaker och i tillräckliga kvantiteter för att påverka den globala temperaturen. Det är detta som Helmholzs forskningsfartyg avvisat.
      Att metanets ”fastläggning” ser olika ut i olika miljöer verkar inte betyda att den ena fastläggningen är hårdare än den andra. Med resultat att metan då och då kommer loss. En av de uppställda förklaringarna till att fartyg förliser i Bermudatriangeln är att de har oturen att träffas av ett metangasutsläpp som gör att de bokstavligen sjunker rakt ner i en gasbubbla och havet sluter sig ovanför dem. Flera fartyg som står rätt på kölen och utan skador, försvunna i lugnt väder har återfunnits. Fenomenet uppstår även på grunt vatten kring Bermudas. Det är ett ganska stort område vi talar om.

      • Thomas 2 skriver:

        Du borde noterat att jag skrev ”hävdar vad jag förstår forskarmajoriteten att det kommer ske så långsamt att det inte är ett signifikant problem.” Det jag invänder mot är dina felaktiga argument.

        ”Jag visade på att bottnarna inte kan vara frusna där det finns fritt vatten ovanför. ”

        Vad du inte förstår är att metanhydrater inte är is utan har högre smältpunkt när de utsätts för tryck samt att saltvatten har lägre smältpunkt än färskvatten. Du kan alltså mycket väl ha frusna metanhydrider i Arktis. I själva verket är ditt argument obegripligt eftersom du samtidigt hävdar att dessa finns i Bermudas som är varmare.

        Det frigörs spontant mindre mängder metan från metanhydrider både i Arktis och Bermudas, den relevanta frågan är om utsläppen ökar om du värmer vattnet ovanför och i så fall hur mycket. Dina argument håller helt enkelt inte vatten, du nöjer dig inte med att ta argument mot Wadham som du kan hitta på bloggar av folk som vet något om ämnet, du skall försöka improvisera själv och då blir det helfel.

        • mats skriver:

          Temperaturen i havet är inte uniform, vare sig för en specifik plats eller över tid. Detta är en sanning som gällt hela planetens historia. Därför är inte den påstådda uppvärmningen av haven, som man ännu inte lyckats registrera med några instrument, inte något problem.
          Som Gunnar beskrivit är metan allestädes närvarande och omsätts kontinuerligt. Det verkar inte alls vara det allvarliga problem som några two-bit ekonomiska modellerare beskrivit det som och som riktiga forskare i ämnet betraktar som bagateller.
          Hur värderar du egentligen information Thomas? Har du något begrepp om storheter, eller räknas allt som lika betydelsefullt?
          Kanske alla får påsar också, i god svensk jämlikhetsanda.

  3. Gunnar Littmarck skriver:

    Allt organiskt material som följer med den allt snabbare rulltrappa jordens havsbotten är omvandlas till olja och gas.

    Det är tryck och temperatur som avgör om det blir olja eller gas.

    Det mesta blir metangas.

    Det vatten som följer med ner i subduktionszoner (betänk att det finns 4 till tio ggr så mycket vatten under havsbotten och kontinentalsocklar som i alla öppna hav och sjöar) tränger upp i superkritisk form (vilket jag studerat då det gäller en reaktortyp GenIV), tar sig fram som ånga men är vätska och löser metaller.

    Nummer inser allt fler att de metallskorstenar detta vatten bildar då det tränger upp genom havsbotten och avfäller metaller då det kyls, kommer konkurrera ut de flesta landbaserade metallgruvor.

    Intressant är att några år efter min fundering så dokumenterade tyska forskare detta utanför Azorerna, mina funderingar var att metangas följer efter vattnet genom dessa skorstenar.

    Det höga trycket gör att merparten av metangasen blir i fast form och följer med havsbotten till närmaste subduktionszon.

    Oljan som läcker ur havsbotten försörjer stora ekosystem, vilket är ett av många motiv mot oljeutvinning från havsbotten.

    Vad gäller mexikanska Golfen så är det i huvudsak borstmaskar som lever av den olja som tränger upp men globalt är det mest bakterier.

    Intressant är att svavelfixerande bakterier lever i skorstenarna och de mest värmetåliga trivs bäst vid runt 130C…

    Det du Thomas Palm.

Kommentarer inaktiverade.