Så här lyder i sin helhet det sjätte tilläget i den amerikanska konstitutionen.
All Debts contracted and Engagements entered into, before the Adoption of this Constitution, shall be as valid against the United States under this Constitution, as under the Confederation.
This Constitution, and the Laws of the United States which shall be made in Pursuance thereof; and all Treaties made, or which shall be made, under the Authority of the United States, shall be the supreme Law of the Land; and the Judges in every State shall be bound thereby, any Thing in the Constitution or Laws of any State to the Contrary notwithstanding.
The Senators and Representatives before mentioned, and the Members of the several State Legislatures, and all executive and judicial Officers, both of the United States and of the several States, shall be bound by Oath or Affirmation, to support this Constitution; but no religious Test shall ever be required as a Qualification to any Office or public Trust under the United States.
Om jag gör ett försök till översättning, blir det som följer:
Alla skulder och avtal ingångna innan antagandet av denna konstitution, skall äga samma giltighet gentemot USA (Amerikas Förenta Stater) under denna konstitution, som under Konfederationen (samarbetsorganisationen för staterna, 1776-1789).
Denna konstitution och lagarna i USA som skall stiftas i enlighet därmed; och alla avtal gjorda, eller som skall ingås, genom bemyndigandet av USA, skall vara rikets högsta lag; domare i varje stat skall vara bundna därvid, oaktat annat följer av något i konstitutionen eller lagar i någon stat.
Senatorer och Representanter (definierade tidigare i den kostitutionella texten) och medlemmarna av de många statliga lagstiftarna samt alla offentliga ämbetsmän i verkställande och dömande verksamhet, både för USA och de många staterna, skall bindas genom en ed om erkännande att stödja denna konstitution; Men ingen religös prövning får någonsin utgöra krav för kvalifikation till något ämbete eller offentligt uppdrag i USA.
Den sista raden gällde oinskränkt fram till 1954, när jehovas vittnet och tillika presidenten Dwight Eisenhower bestämde att göra USA till ett religiöst land. Denna lag har gällt från 1955. Då lades orden ”under God” till i slutet av trohetseden, ”so help me God” i ämbetsmannaeden och vittneseden. Något år senare kom texten ”In God we trust” till på dollarsedlarna.
Detta anser jag vara ett klart brott mot konstitutionen. Att tvingas svära under löfte till Gud är utan tvekan en religiös prövning.
Det tog några år att skriva den amerikanska konstitutionen och några av de bästa som någonsin funnits vigde sina liv åt att få till något riktigt bra. De lyckades också bättre än något annat försök, både före och senare. Men vad hjälper det, när de som kommer efter inte inser vad de fått i gåva och förskingrar den? Jag och många andra är djupt imponerade av Judge Napolitanos förklaringar av den amerikanska konstitutionen. För min del med en reservation, religionen. Naptolitano är katolik med rötter i Italien. Trots sitt skarpa intellekt förmår han inte se bortom religionen. Han vägrar se att konstitutionen och den världsliga staten inte har något förhållande med gud. Att den helt enkelt inte har råd, av förtroendeskäl, att ingå ett sådant förhållande.
USA har dock, till skillnad mot Sverige och Europa något konkret att förhålla sig till och debatten förs ständigt om tolkningar lagade efter aktuell tid och situation. Här har vi ingen sådan debatt, kan inte ha, för här styrs allt av den som för tillfället tillskansat sig 51%-mandatet. Jag debatterar emellanåt på både europeiska och amerikanska fora, det blir allt tydligare att det finns en modern borgerlig klass medborgare som vill ha ett liberal-konservativt politiskt alternativ att rösta på. Men utan alla kopplingar till religion. Jag ser inte någon reell möjlighet att förpassa socialismen till de historiska förråden där den hör hemma, innan sådan sekulär borgerlig politik formulerats och partier som håller den linjen fungerar och finns i folkens medvetanden.
RSS – inlägg
Sista stycket innehåller ett uppfodran som stämmer väl med vad jag själv tidigare skrivit i detta forum. Men frågan kvarstår, hur skall denna nystart bli möjlig utan att ett gäng entusiaster sätter stenen i rullning?
Det råder en slags apati inom borgerligheten. T o m nyliberalismens mångåriga språkrör, Johan Norberg – med rätta hyllad för sin bok till kapitalismens försvar – har applåderat en planekonomisk katastrof som Sverige energi- och klimatpolitik. Visserligen är detta inte riktigt hans fackområde, men SÅ illa påläst tror jag inte han kan vara. Det handlar nog mer om att han i dag jobbar för en av näringslivets tankesmedjor och därför känner sig tvingad att kompromissa med sitt intellektuella samvete.
Och visst är det ett underligt hysch-hysch om Reinfeldts interna kulturrevolution, i princip lika omvälvande som Maos. Den som fått Ann-Mari Pålsson att lämna partiet och riksdagen, som också f d vice partiordföranden Ingegärd Troedsson gjorde för några år sedan. I båda fallen under generad tystnad på de nymoderata ledarsidorna.
Den som tiger samtycker, sägs det. Det stämmer ibland, men motsatsen är nog ändå vanligare: många tiger trots att de misstycker. Du noterar, säkert helt riktigt, att det i så gott som hela västvärlden finns en längtan efter sant liberalkonservativa partier – inte bara vilseledande etiketter i partinamnen.
EN uppfodran heter det förstås!
…..och dessutom skall det vara två r i uppfordran! Dubbelt pinsamt, så det får bli en dubbel ursäkt. Lite mindre vaksam blir man av att i vanliga fall ha en rättstavningsfunktion som larmar. Jag vet förstås att man kan skriva i Word och flytta över texten, men det känns för kortare inlägg som en onödig omväg.