Jag har under många år, decennier, med stort intresse följt Scania, deras produkter och deras affärsidé. Från början var affärsidén lastbilar. Verksamheten var ingenjörsdriven med målet att utveckla bättre lastbilar med lång teknisk livslängd. Småningom tog ekonomerna mer och mer över. De såg att lastbilar som håller och är användbara länge, inte enbart är en ekonomisk fördel för tillverkaren. Ekonomerna förordar en utveckling som gör de redan tillverkade fordonen ekonomiskt föråldrade efter en tid.
Därmed började lastbilarna växa och ta allt större andel nyttolast av totalvikten. En utveckling som gjorde det nödvändigt för den åkare som ville förränta en hundraprocentig belåning på sin bil att jaga högsta lastkapacitet, fullt lass (och gärna överlast) för att kunna betala sin skuld. Scania blev lika mycket finansiär (bankir) som tillverkare. Inte så konstigt med bankirfamiljen Wallenberg som huvudägare.
Men detta räckte inte för Scania. Bilarna höll ju allt längre. Vägarna blev bättre och slet mindre på fordonen och en ren kvalitetssänkning hade varit för uppenbar för kunderna. Så vad kunde man då göra för att förmå åkarna att byta bil oftare? På något sätt var man tvungen att med ett konstgrepp införa slit-och-släng-principen för en produkt konstruerad och marknadsförd för sin långa livslängd.
Det fick bli politiken. Allt mer av olika varor och produkters livslängd och användbarhet bestäms inte av användarna, utan av politikerna och lagarna. Detta är i särskilt hög grad fallet efter EU-inträdet. Scania var väl förberedda och har ständigt varit påhejare av lagstiftning som gör deras produkter utrangerade trots god funktion och såväl teknisk som ekonomisk livslängd kvar.
Det primära verktyget för denna utveckling har varit utsläppsminskningar från avgaserna. Lagstiftning och policys för offentlig upphandling har undan för undan skärpts. Tillverkarna har utåt knorrat, men internt jublat. För de har varit väl medvetna om att varje skärpning tvingar kunderna till nya investeringar. Som bonus slås en eller annan konkurrerande tillverkare ut, marknadsandelarna kan ökas.
Lagstiftarna har duperats, dessa pressas ju bland annat av miljöorganisationer som hatar lastbilar mer än kanske något annat. Genom att presentera lagstiftarna med förslag på krav som lastbilstillverkarna vet att de kan uppfylla och ungefär när, så har de fått politikerna att verka handlingskraftiga och själva tjänat storkovan.
Lastbilstillverkarnas ursäkt att de pressas av järnvägen och miljörörelsens krav är bara svepskäl. När de hävdar att de drivs av klimathänsyn så är det ren lögn. De vet, bortom allt rimligt tvivel, att koldioxid inte bidrar till någon uppvärmning av planeten. Än tydligare vet dessa ingenjörer att det som kommer ut ur avgasröret är koldioxid lika fullt, oavsett om bränslet är så kallat fossilt eller så kallat förnybart. Kör man ett kolbaserat bränsle genom en förbränningsmotor kommer det ut koldioxid, varje gång. De vet detta men spelar med i klimatcharaden för att få behålla sin business, sina jobb och tjäna pengar.
Denna utveckling av affärsintressens inblandning i politiken begränsar sig naturligtvis inte bara till Scania eller ens till lastbilstillverkarna i stort. Det är bara ett tydligt exempel som var och en kan verifiera genom att gå igenom deras broschyrer och kundtidningen MIL, bakåt i tiden. Scania har även varit starka tillskyndare av YKB (yrkeskompetensbevis), lagkravet på en ändlös räcka vidareutbildning för dem som redan har sitt lastbilskörkort. Scania tillhandahåller sådan utbildning.
Liknande utveckling kan numera beskådas vid varje tillfälle som någon kommit på något de vill sälja. Tänk alkolås, hastighetsövervakning, positionering, kreditsystem, internetsäkerhet, vapenkontroll, ID-kort, mm. Allt fler varor och tjänster tillfogas en juridisk livslängd (kortare än dess tekniska och ekonomiska) eller en juridiskt konstruerad marknad, bestämd av manipulerade och/eller manipulerande politiker i samarbete med NGOs och sock puppets.
Tillägg 2/10. Genom försöka tvinga på oss sitt biobränsle tänker Lantmänen minska sina förluster nu när IPCC är på väg erkänna det felaktiga i klimathotet.
RSS – inlägg
Ja precis, det är ju inte direkt något nytt att stora företag älskar lagar och regleringar men låtsas hata dem. Hur skulle de annars kunna konkurrera?
Ett annat praktexempel är patent och upphovsrätt.
Så länge vi har en stat som med folkets goda minne tillåts detaljstyra samhället så kommer frestelsen att vara alltför stor för att motstå.
Ja, och ett ännu större praktexempel, som jag glömde nämna, är väl CE-märkningen, som ett konstlat sätt att hålla uppe produktion och omsättning på varor.
Intressant med CE-märkningen. Jag har inte funderat så mycket på den, annat än att man ser den på ditt och datt. Den är alltså också till för att förkorta den legala livslängden?
Man har ju inte formulerat det så. Den officiella avsikten är att göra tillvaron säker för eu-medborgare i både privatliv och arbetsliv.
Men en effekt är att man inte får blanda CE-märkta maskiner och redskap med omärkta. Märkningen började gälla 1995. Så till en ny maskin, traktor eller grävmaskin får du inte koppla en gammal omärkt skopa, även om de har samma koppling från samma tillverkare, som numera märker sina produkter.
I allt fler sammanhang kräver arbetarskydd och fack att endast CE-märkt utrustning får användas, annars böter.
Bilar och andra fordon är numera mestadels helbilsgodkända (eller liknande) Tillverkarna försökte med det i ryggen stoppa att man skulle få montera eftermarknadsutrustning (piratdelar), men fick ge sig. Även ”piratdelar” kan numera CE-märkas och får då användas.
Certifieringsprocessen kostar dock en slant och sorterar naturligtvis bort en del tillverkare. Dessutom ställer det till problem i utvecklingsprocessen. Det kan vara svårt att prova ut nya produkter, för de är inte godkända att användas. Men de kan inte godkännas förrän de är testade. Man vill ju inte kosta på certifieringsprocedur på en prototyp som inte håller måttet. Här finns en gråzon som skapas av detta moment 22.
Självklart fördyrar och begränsar CE-märkningen utvecklingen, när bara vissa får (har råd med byråkratin) lov att utveckla nytt.
En tolkning av detta är ingen ska behöva kunna något praktiskt och ingen ska behöva ta något ansvar. Så länge man har märkta och godkända produkter räcker det med att rycka på axlarna om det går åt helvete. Men ajabaja om du inte har hela kedjan täckt av godkännanden och certifikat. Då får du lägre eller utebliven ersättning från försäkringsbolaget, kanske straffansvar i domstol. Detta även om det inte var den omärkta delen som orsakade det hela eller ens hade någon inverkan på förloppet.
Trafikverket lär till och med ha utdömt böter till sig själva för att de olovligen gett en entreprenör i Mariestad lov att använda gamla omärkta skyltar ett år för länge.
Finns det paragrafer så finns det paragrafryttare!
Nu när det börjar att uppenbara sig för mig hur samhället fungerar här i väst, har det infunnit sig en slags förståelse för de ungdomar som skiter i det mesta och bara är intresserade av att festa.
Glöm inte att hela vårt pensionssystem bygger på tillväxt. Därför måste vi hela tiden konsumera nytt.
Förr i tiden köpte man en brödrost som kunde repareras om den gick sönder. Idag är de så billiga att man slänger den och köper en ny. Utan denna slit och släng ekonomi får vi ingen pension.
Och pensionen behövs för att fortsätta konsumera?
Jag har ett alldeles färskt exempel på regelverkets tyranni och idioti:
Efter en mycket liten ombyggnad, beställde jag inspektion av min 30 år gamla öppenspis. En mycket trevlig och kompetent ung man kom och tittade. Han var utrustad med en liten kamera med lysdiod på en lång ledning. Den firade han ner i skortenspipan och kunde konstatera att där fanns inga sprickor. Eftersom vi inte använt spisen så ofta, fanns det inte heller något sot. ”Det hade regnet spolat bort” sa han. Pipan var helt ren.
I veckan kom så en avisering från samma företag. Du har inte haft någon sotning på fyra år, så nu kommer vi och sotar. Jag ringde och berättade om inspektionen. ”Ja, men kravet på sotning är lagstadgat´. Det kan vi inte göra något åt.” var svaret. Den stackars tösen kunde förstås inte ändra något.
Så om några dagar har jag nöjet att hälsa på en yrkesman, som inte gör någon nytta, till priset av närmare tusen kronor.
Det bidrar förstås till BNP. Liksom väderkvarnarna.
Ha, jag har nästan samma historia. Vi eldar med ved för uppvärmningen av huset. Men för bekvämlighets skull har vi installerat elektrisk varmvattenberedare för tappvarmvatten. På det viset behöver inte elda ved för kråkorna på sommaren.
Sotaren kommer och sotar i maj månad, ungefär samtidigt som vi slutar elda. I år började vi inte elda förrän på höstdagjämningen. Nu kommer sotaren till veckan för att sota det som inte eldats på fyra månader. Samma visa varje år.
Jag är så glad att jag är svensk!
https://www.msb.se/externdata/rs/51f44b15-6581-402f-a68d-004ea0884835.pdf
Såvitt jag begriper finns utrymme för anpassning av din sotning.