Religionskrigets vinnare

Islam utgör utan tvekan en prövning för västvärlden. Just nu för demokratierna i Europa och Nordamerika. Om inget bra förhållningssätt till islam intas, gäller det på sikt även Latinamerika och delar av Asien.

Prövningen har flera aspekter. Den ena är att demokratierna i huvudsak är sekulariserade. Lagarna är befriade från hänvisningar till gud eller annan religiös överhet. När västs människor glömmer det i kontakt med muslimer, oavsett dessa är vardagstroende eller fundamentalister, hamnar västs demokratiska medborgare i ett moraliskt underläge.

Den andra är att västvärlden garanterar religionsfrihet. Det innebär att vi garanterar en personlig, individuell rätt att tro på vilken religion man vill, i det privata. Men de sekulariserade lagarna som jag nämnde i stycket ovanför ger ingen rätt för religiösa människor, oavsett tro att kräva av samhället att deras tro eller utövande ske ges företräde. Glömmer man det hamnar man i ett juridiskt underläge.

Det tredje är mer komplicerat. I kampen mot kommunismen valde många konservativa i väst att lyfta fram kommunismens ateism som dess värsta fel, inte dess kollektivistiska grundsats. Följden blev att man smög in religiösa (kristna) påminnelser i våra sekulära ritualer. Under kalla kriget skedde det i USA från 1954 och framåt. US Air Force ”traditionella”ed är så ”gammal” som från 1984. Visst är det lång tradition av kristenhet jämfört med konstitutionens sekulära anda från 1776? Detta står i klar strid med de sekulära urkunderna i de olika demokratierna. Vid murens fall förstärktes denna tendens i och med att många vilsna ex-öststatare sökte sig till något annat än kommunismen, gärna något evigt och bekant. Kyrkan och konservativa rörelser bejakade detta utan eftertanke. Med en tankevurpa av detta snitt hamnar man i ett logiskt underläge

Det fjärde är att det är frestande att ge tyngd och trovärdighet åt exempelvis en ed genom att låta den avslutas med att på förhand medge att man accepterar ett rättmätigt straff om man inte uppfyller sin förpliktelse. Att ge den rätten till gud ställer till med stora problem. För det första vet vi inte om någon gud existerar, så för ateister blir löftet meningslöst. Ja, rent av en direkt lögn. För man tror ju inte på någon gud. För muslimer och judar blir det som Monopolspelets ”Du slipper ut ur fängelset”-kortet. De har ju inte lovat något till sin gud, Jahve eller Allah. För polyteister blir löftet nästan lika meningslöst som för ateister. Är det Shiva, Zeus eller Freja man lovat något? För animister är det ännu dunklare, är det mitt eget totem jag svurit till, eller är medicinmannens etc? Denna tyngd och trovärdighet går alltså helt förlorad i ett samhälle med religionsfrihet. Det kan rent av vara kontraproduktivt.

I en stat med religionsfrihet måste man således insistera på att religion är en privatsak som inte får inkräkta på samhällets eller individers frihet och som inte får ta plats i det offentliga styressättet. Du får tro och tillbe vad du vill, men aldrig kräva lydnad eller underkastelse från andra till din religion. Gör du det har du förnekat den sekulära demokratiska staten. Jag använder här uttrycket ”demokratiska staten” i brist på en bättre term. I USA eller Frankrike hade jag nog valt republik istället. Men svenskar är så invanda vid att demokrati är ett samhälles högsta tillstånd, så jag tar inte den striden nu.

Vi är många i västvärlden som av olika anledningar ser faror med islams utbredning hos oss. Många förordar att islam ska mötas med mer kristendom. Det vore ren dumhet, av flera anledningar. Den främsta är att det redan i utgångsläget har förstört vårt eget samhälles fundament, det sekulära samhället. Vi har i århundraden utkämpat många krig och revolutioner för att slippa kyrkans ok. Att backa från den friheten i samma stund en annan religion knackar på dörren vore ett svek och en idioti av sanslösa mått.

Skulle vi ändå välja att ställa en religion, exempelvis kristendom, mot islam, då måste vi vara beredda att löpa linan ut fullständigt. För i ett religionskrig finns bara en segrare, den religion som skoningslöst utplånar den andra. Det är den inbygda dramaturgin i religionsmotsättningar, den fundamentalistiska upptrappningen kan inte sluta av sig själv. Kristendomen enligt NT har inte den skoningslösheten, men islam har det. Religionen måste antingen besegras totalt, eller möta ett logiskt, moraliskt och juridiskt schackspel där den sekulära spelaren aldrig förlorar. Det riskerar att bli ett evigt parti. För så fort den sekuläre spelaren erbjuder remi har han förlorat, han kommer aldrig att få en andra chans. Det är ytterst osannolikt att kristendomen på ett framgångsrikt sätt kan ta den sekuläre spelarens plats. Skulle den det, skulle vi i slutänden lika fullt hamna i en teokrati istället för demokrati.

En inblick i detta tänkande fick vi från den hyllade Malala när hon besökte Skavlan. Hon talade sig varm för moderna fri-och rättigheter för både kvinnor och män. Skolgång och ett gott liv var kontentan av det hon eftersträvade för alla. Men fria val var inget för henne, hon tillhör ju den pashtunska kulturen inom islam. Där bestämmer far. Det vittnar om en grundläggande oförmåga att se skillnaderna i samband mellan förutsättningarna för allmän frihet å ena sidan och frihet som privilegium å den andra.

Det kanske finns en annan räddning för Europa, den gula faran. Kineserna har i flera år köpt upp och arrenderat stora områden i Afrika för att kunna skaffa föda och råvaror till sin överdimensionerade befolkning. Nu har de börjat i östra Europa. Ett femtioårigt arrendeavtal i Ukraina ska tillförsäkra god tillgång till spanmål. Kineserna har ingen avsikt att stanna där. Kina är fortfarande en kommunistdiktatur, men en som idag använder kapitalism som första vapen. Kommunisterna är som vi konstaterat ateister. De kommer inte att ge sig för muslimer, judar eller kristna. Skulle de vilja snegla åt religiöst håll så har de egna gamla traditioner på området. De tar hellre upp den tråden än att snegla på något från väst. Från Kinas horisont är islam en västlig religion.

Det val som jag föreslår är enkelt. Låt oss enas om att västvärldens demokratier och republiker bäst försvaras med en sekulär borgerlig kapitalistisk politik. För den som undrar vad borgerlig innebär i sammanhanget är jag beredd att föreslå en enkel definition. Den offentliga delen av BNP får aldrig överstiga 35%.

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Religionskrigets vinnare

  1. Errbe skriver:

    Bländande logiskt !

    Tack för lektionen.

    Men vilka väntar du dig skall bli missionärer för sekularism ?

    En tro måste väl bemötas på sitt eget plan, det religiösa alltså ?

    • mats skriver:

      Jo, du har helt rätt om ateismens missionärer. Historiskt har det funnits kanske ett par riktigt goda per sekel. Inte ens en per generation. Det gäller alltså för oss som inte är fullt så bra att ändå hålla tvivlet uppe tills nästa Voltaire, Russel eller Hitchens dyker upp.
      Det är inte säkert att en tro måste mötas på deras spelplan. Enligt de troende lyckas djävulen övertyga tillräckligt många att spela på hans sida.
      Rimligen bör det även finnas möjlighet att förlägga spelet på logikens plan istället för på vidskepelsens. Alla har inte kapacitet att hänga med på logiken, men en stor majoritet måste antas ha det.

  2. Niklas skriver:

    Var och en blir salig på sin fason!

    Sedan avfärdar jag religion, men uppmuntrar till andlighet. Religionen påbjuder att du ska följa andras (t.ex. kyrkans) sanningar om t.ex. rätt och fel. Andlighet uppmuntrar dig att söka din egen sanning.

    Sedan när det gäller BNP, så snackar ju bibeln om ett tionde, alltså 10%. offentliga medel av BNP.
    /Niklas

Kommentarer inaktiverade.