Bok om Bush pekar ut Putin

Han verkar ha haft bättre koll på läget än han fått erkännande för och även bättre än vad Obama tycks ha. George W. Bush har smädats både i USA och i Sverige. Här har han utmålats som korkad enbart på grund av att han är republikan och räknas som konservativ, samt att han är från Texas förstås. I Norden verkar det vara norrbottningar, skåningar, danskar och finnar som förstår sig bäst på texasbor, övriga är för småsinta och inskränkta.

Den artikel jag läst är en sammanfattning av en bok om Bush presidenttid. Boken kommer ut i dagarna. Det artikeln fokuserar på mest är relationen till Vladimir Putin. Att den mannen inte är klok, det visste vi sedan tidigare, men svenska media har misslyckats med att beskriva hur fullständigt skvatt galen han är. Föreställer er den värsta nidbild känner till om Silvio Berlusconi och så klistrar ni den bilden på en paranoid spion med machokomplex och vapenfixering. Et voilá, där står Vlad P.

George Bush gjorde sitt bästa för att få med Putin i västvärldens gemenskap av demokrati och mänskliga rättigheter. Men Putins KGB-inokulation hade uppenbarligen gjort honom immun mot sådana tankegångar. Vid ett tillfälle frågade han Bush varför denne inte helt enkelt ändrade den amerikanska konstitutionen så att han skulle kunna sitta kvar på livstid. Nej, det var inget skämt. Putin skämtar inte om sådant.

Efter att ha läst den ganska långa artikeln blir det mycket lättre att förså varför Georgien, Ukraina och de baltiska staterna vill ha minsta möjliga med kreml att göra. Den paranoida Putin vill ha en krans av stater runt Ryssland som skydd mot västligt inflytande och insyn.

Den perestrojka och glasnost som företrädarna Gorbatjov och Jeltsin försökte implementera i den ryska statsapparaten, för att åtminstone skapa en grund för demokrati, måste ha varit något av det mest skrämmande Putin upplevt.

Ändå tycks Bush om och om igen ha ansträngt sig för att få Putin med på den västliga sidan. Vid flera tillfällen har han gått emot sina rådgivare och påmint dem om vikten av att få med sig Putin. Bush ville ha Putin innanför tältet (pissandes ut, istället för utanför pissandes in) i spelet mot framför allt Kina.

Detta misslyckades hela tiden. Putin envisades med att fortsätta leka kalla kriget och stödja varje stat eller rebellrörelse som bråkade med USA. Likt de gamla enväldiga tsarerna plågade han utan tecken på samvete också de egna medborgarna, i synnerhet sådana som inte ansågs vara äkta ryssar. Tänk tjetjener, kosacker, gerogier, abchaser och azerbadjaner.

Utmanare om Rysslands framtida politik har alla undanröjts oavsett om de varit journalister, multimiljardärer, ex-KGB, flickor som protesterat mot könsrollerna eller miljöaktivister. Om de inte avrättats så har de slängts i finkan och nyckeln kastats bort.

Lyckades inte Bush göra något alls åt denna tyranns vanföreställningar om den moderna världen? Ja, det bästa han verkar ha gjort är att han lyckades förhindra ett kärnvapenkrig, Ryssland mot resten av världen. Boken är amerikansk, liksom författaren. Man kan ha invändningar mot beskrivningarna och tro vad man vill. Men en sak är fullständigt klar, världen kommer inte att bli en trygg och bra plats förrän kommunistnomenklaturan är bortrensade från såväl Ryssland som Kina. Därtill måste den nuvarande vänsterhegemonin inom EU rensas ut innan vi själva hamnar i samma förtvivlade läge som ryssar och kineser.

När Putin skickar ryska bombplan på övning mot Sverige och Polen så är det inte för att de ska få flygvana. För honom är det allvar och taktiska förberedelser för eventuell konflikt. Kanske till och med en baktanke om en strategisk ockupation.

OS i Sotji kommer att bli ett enda långt och oavbrutet hyllande av Putin, den store ledaren och landsfadern.

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Bok om Bush pekar ut Putin

  1. Åke Sundström skriver:

    Återigen en utmärkt oneliner:

    ”Därtill måste den nuvarande vänsterhegemonin inom EU rensas ut innan vi själva hamnar i samma förtvivlade läge som ryssar och kineser”.

    Men den leder till en följdfråga: Hur skall man förstå att våra svenska Allianspartier med sådan entusiasm omfamnar denna vänsterhegemoni? Är svaret måhända att regeringen är lika insnöad i flummigt vänstertänkande som ledarfigurerna i EU? Och värre än så: aktiva supporters till deras destruktiva planekonomiska lekstuga, den som har skapat dagens svårlösta ekonomiska problem.

    Positivt att näringslivet nu äntligen reagerar, genom sitt kritiska upprop härom dan. I huvudsak välformulerat och förnuftigt, fast lite tandlöst i brist på konkreta krav eller förslag. Men Reinfeldt har inte backat från sin förlöpning att kalla vår närande sektor ett ”särintresse”, så vi skall inte vänta oss att han skall bry sig om vad ett sådant har att säga.

    En liknande, och snarast värre, dumhet är hans påstående – i försvaret av den s k arbetslinjen – att hemmaföräldrar som tar hand som egna barn, inte utför något arbete. Gamla högerledare må rotera i sina gravar, dagens opportunistiska nymoderater håller tand för tunga – bortsett från några få, inkl en f d vice partiledare, som haft kurage och förstånd att lämna detta vilsegångna parti.

    Och om nu en förment liberal regering rullat tummarna i snart 8 år, vad då förvänta sig av en socialdemokratisk? Jo, kanske djärvare tag, om Löfven orkar hålla fast vid stilen som pragmatisk norrlänning med fötterna på jorden och mod att ibland gå sin egen väg, som han gjorde som Metall-ordförande. Den som djärvs utmana småpåvarna vid Norra Bantorget, kan säkert också ta sig ann en genomkorrumperad EU-byråkrati.

    • mats skriver:

      Till din fråga ”Hur skall man förstå att våra svenska Allianspartier med sådan entusiasm omfamnar denna vänsterhegemoni?”
      Jag kan inte förstå annat än att de tycker makten är så ljuvlig att inneha, att de inte vågar göra något för att störa den rådande ordningen. Möjligen saknar de även vilja, förmåga, insikt eller något annat som krävs för att göra något konstruktivt med makten

  2. Åke Sundström skriver:

    Maktförtjusningen kan man till nöds svälja. Det är svårare med den ideologiska dubbelmoralen: att predika marknadsekonomi och samtidigt försvara (eller passivt acceptera) EU:s planekonomiska systemfel.

    Fast det finns förvisso inslag av logik i galenskapen; även på hemmaplan vårdar ju Alliansen ömt ett antal liknande fattigdomsskapande systemfel, som man av uppenbara ideologiska skäl borde ha ägnat de senaste sju åren åt att skrota eller i grunden reformera. Att missa chansen att redan 2006 avskaffa hyresregleringen (införd som krigslag 1940!) är ett svek av obegripliga dimensioner. Inte minst mot bakgrund av att Tage Erlander redan på 50-talet var beredd att ta detta naturliga steg. Men när folkpartiet, då med professor Bertil Ohlin som ledare, försöka vinna taktiska poäng på att kritisera förslaget, drog Erlander tillbaka propositionen (författad f ö av en ung Assar Lindbeck).

    Ohlin, som vunnit den s k folkhushållningsdebatten mot Gunnar Myrdal, blev en trefaldig svikare, mot sin vetenskap, mot nationen och mot sina liberala väljare. Hans efterträdare i dagens politik fullföljer detta sorgliga arv, de har ingenting lärt och ingenting förstått.

    Men i dag är det Fredrik Reinfeldt och hans nymoderater som går i spetsen för återtåget från liberala och konservativa traditioner. Till partiledarens största, men samtidigt mest tragikomiska, fadäser hör hans försäkran om att han inte ens vet vad ordet MARKNADSHYRA betyder!

    Så talar socialismens kreatur! För att nu parafrasera Olof Palmes mest lysande tal.

  3. Johan skriver:

    ”Putin envisades med att fortsätta leka kalla kriget och stödja varje stat eller rebellrörelse som bråkade med USA”.

    ”Som bråkade med USA”, haha, jag skrattar på mig…

Kommentarer inaktiverade.