Postliberalism?

Jag har försökt få syn på liberalismen och hur den försvarar sina kärnvärden (som jag uppfattar dem), individuell frihet, avtalsfrihet, marknadsekonomi, personlig pursuit of happiness mm. Men det är svårt att få syn på det.

Från vänster har man sedan länge gnagt sig in på liberalismens område. Nästan all liberalism har i två steg socialiserats. Först som social-liberarlism och sedan som renodlad socialism. Liberalismen har inte orkat stå emot och försvarat individen mot kollektiviseringen, mot övergreppen, mot inkorporeringen i välfärdsstaten.

Från konservatismen har liberalismen attackerats för sitt samröre med socialismen, beskyllts för värdenihilism, bespottats för ateism. Nu har uttrycket postliberalism dykt upp där den religiöst färgade konservatismen gör ett kollektiv anspråk på all borgerlighet i namn av att liberalismen är död.

Vem dräpte liberalismen? Var det socialisterna och de konservativa gemensamt, eller var det liberalerna själva, genom att inte försvara sig mot bägge de kollektivistiska ideologierna?

Om vi håller oss till Sverige och tittar på hur Folkpartiet-Liberalerna försvarat liberalismen, kan vi se följande. Man har inte försvarat individen på arbetsmarkanden. Man har accepterat fackens överhet över löntagarna. Man har inte försvarat småföretagarnas möjligheter att vara just småföretagare och inrätta sin arbetsdag och verksamhet som det passar den enskilde företagaren. Denne må sedan vara bonde eller skräddare.

I alkoholpolitiken har folkpartiet alltid ansett sig veta bättre än medborgaren vad denne bör dricka, samt när, var och hur. I skolpolitiken har kravet varit att eleverna ska lära sig något, men det har varit oklart vad och hur. Kampen mot flumskolan har ansetts vara deras paradgren, men börjar allt mer likna just flum när veligheten tilltar och resultaten uteblir. Individen i skolan var finns den i folkpartiets Sverige?

I invandringspolitiken har man försvarat såväl invandrare som flyktingars rätt att inte anpassa sig till det svenska samhället. På vilket sätt har det gynnat individerna, såväl gamla som nya svenskar? Detta är kanske det största felsteget folkpartiet tagit.

Folkpartiet har i samma anda inte heller försvarat jämlikheten. Man har istället anammat den vänsterideologiska jämställdheten. Den som går ut på att män och kvinnor ska, inte vara jämlika, utan jämställda. Fast kvinnor ska ha en viss fördel för att, för att? Jamen, för att det är så jobbigt att vara kvinna fattar du väl! De mest framträdande kvinnorna i FP idag är de två rabiata feministerna Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm, den återanvända Marit Paulsen samt Cecilia Wikström med goddag yxskaft som standardreplik. Den självständigt tänkande Nyamko Sabuni är djupt saknad.

Familjepolitiken har blivit därefter. Familjerna ska inte få välja. Nu ska politikerna bestämma över en månad till i föräldraförsäkringen. Hela välfärdspolitiken bygger bara vidare på socialdemokratiska axiom. Så lite privata initiativ som möjligt. Det offentliga ska vara alla goda gåvors givare. Visst, för syns skull kan man gå med på lite privat verksamhet här och där, bara det inte stör den offentliga sektorn. Nu ska friskolor inte längre få ägas från riskkapitalbolag, sådana med kortare ekonomisk horisont än 5-7 år. Hur många bolag finns det idag med en tydlig ekonomisk horisont längre bort än så?

De uttalar fortfarande en obruten tro på klimathotet och förstår inte de ekonomiska konskvenserna av den inslagna vägen av klimatpolitik. Än mindre förstår de hur naturvetenskapligt sågat de modeller klimatpolitiken bygger på, har blivit. Varken partiledaren Jan Björklund eller den ekonomiska talespersonen Carl B. Hamilton, ger något förtroendefullt intryck. Ingen av dem verkar kapabel att ta in ny information.

Går man in på folkpartiets hemsida för att få veta vad de verkligen beslutade på stämman som avlöpte i helgen, så hittar man bara snömos. ”Du som tänker libert, rösta libert, nä jag förstår inte”, sa en gång en väljare med stockholmsdialekt i en intervju om partiernas slogans i ett val för några decennier sedan. Att han läste fel och det skulle vara ”Du som tänker liberalt, rösta liberalt!” spelar förmodligen ingen roll. Budskapet blir inte tydligare ens om man läser det korrekt.

Postliberalismen, den verkar ha kommit redan när socialister och konservativa beslöt att leka kallt krig. Men liberalerna märkte inget, för de var inte ens med på spelplanen. Om sedan det där kalla kriget började 1848, 1859, 1914, 1917, 1933, 1939, 1945, 1953, 1957, 1961 eller 1968, det spelar nog mindre roll. Det tog för liberalernas del i alla fall inte slut 1989. Där någonstans börjar utmaningen för folkpartiet och alla partier som kallar sig liberaler och menar det uppriktigt.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.