Flexibel integration

Nils Lundgren har skrivit en rapport för Forum för EU-debatt, Flexibel integration. Den är inte tjock, endast 47 A5-sidor text i generös storlek, alla som har lite intresse av EU-politik orkar läsa den. I den kortfattade historiska belysningen tar han upp några viktiga frågor om ”samarbetet” inom unionen. Enkelt uttryckt fungerade det bäst när det var som minst. Det vill säga, när staterna upprättade mellanstatliga överenskommelser om ömsesidig tolerans, acceptans för samma regelverk eller rent ut samarbete i en väl avgränsad fråga.

Subsidiaritetsprincipen nämner Lundgren som ett avgörande nyckelbegrepp för hans beslut att rösta för svenskt medlemskap. Så var det även för mig. Men det var egentligen detta falska löfte som möjliggjorde den kvävande överstatlighet vi nu sett växa fram, och som fortfarande växer. Där är Lundgren lika kritisk som jag, men lite mer inlindat. Han förordar en flexibel integration, en möjlighet för medlemsländerna att välja vilka frågor de vill samarbeta om och även med vilka de vill samarbeta om detta. Frivilliga avtal är en sund princip, har alltid varit.

Lite oroande är det dock att på slutet läsa att Lundgren tror på klimathotet. Han borde vara så intelligent att han genomskådat den bluffen. Men han kanske måste spela med i detta elaka spel så länge det pågår, för att kunna bli hörd i dessa andra frågor?

På sista sidan talar han även för kulturell mångfald. Men poängen med den är ju att det är olika mellan länderna, inte att alla länder inom sig har en komplett blandning av kulturella uttryck! Det är ju nämligen inget uttryck alls för kultur. Det är i verkligheten rena motsatsen, den totala bristen på kultur!

Man kan läsa mer om Forum för EU-debatt här.

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Flexibel integration

  1. Jan Suhr skriver:

    Det är skrämmande hur lite det hörs om EU-frågor i svensk media. De flesta har väl ingen bevakning på plats i Bryssel längre.

    Det blir lätt att köra över folket när ingen får veta något. Hittade härom dagen ett ämne som säkert kommer upp snart. EU vill begränsa användningen av Kanel då det innehåller ett ämne som är giftigt i stora mängder. Sverige har tydligen lyckats kringå förslaget medans danskarna inte kan slippa undan.
    http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/eu/10538172/Traditional-Danish-pastries-threatened-by-EU-cinnamon-ban.html

  2. Nils Lundgren skriver:

    Två invändningar:

    1. Jag kom ut som klimatskeptiker redan 2009 i en artikel i Ekonomisk Debatt nr 5 tillsammans med Marian Radetzki. Titeln var En grön fatwa har utfärdats och den följdes upp med repliker på ilskna motinlägg i nr 7 och nr 8 samma år.

    2. När jag på sista sidan talar om ”kulturell mångfald” syftar jag naturligtvis på ett EU där nationalstaterna har kvar sina nationella kulturer.

    Jag rekommenderar därtill en ny uppsats i ämnet av min hand ”EU och euron – en institutionell analys”, kap 6 i boken Överlever euron – sex ekonomer om eurokrisen (Fores 2013). Boken kan nog fås gratis från tankesmedjan Fores.

    Uppsatsen inleds med ett citat från Arnold Toynbee:

    En civilisations slutliga sammanbrott tenderar att föregås av upprättandet av en allomfattande stat

    och avslutas med ett citat från den ledande företrädaren för forskningen på området institutionell ekonomi, Douglas North, där denne sammanfattar sina slutsatser om varför det politiskt splittrade Västeuropa kom att dominera världen ekonomiskt, politiskt och kulturellt från 1600-talet:

    Det var de dynamiska konsekvenserna av konkurrensen mellan fragmenterade politiska enheter som resulterade i en utpräglat kreativ miljö … Det var just frånvaron av en storskalig politisk och ekonomisk ordning som skapade den nödvändiga miljön för ekonomisk tillväxt och ytterst för mänsklig frihet.

    Läs den!

    Nils Lundgren

    • mats skriver:

      Jag beklagar missförståndet, men undrar om det kan bero på en otydlighet i texten. Tyvärr har jag inte möjlighet att hålla reda på vad alla offentliga personer tycker i en viss fråga.

      Ditt svar reser ett par frågor. Marknadsför du ditt ställningstagande tillräckligt bland dina bekanta och människor du träffar?
      Är du medveten om att ett parti som skulle ta tydlig ställning mot klimatbluffen och pedagogiskt förklarar varför, skulle bli Sveriges största parti i kommande riksdagsval?

  3. Åke Sundström skriver:

    Nils Lundgren (NL) är otydlig – både om klimatet och om subsidiaritetsprincipen, den som alla EU-ledamöter säger sig hylla, men totalt struntar i.

    Sant, i fatwa-artikeln 2009 redovisades Richard Lindzens mördande kritik av IPCC:s ”klimatmodeller” samt dennes tes om negativa (temperaturstabiliserande) ”feedbacks” – som en politiserad FN-panel valt att bortse från. Där bemöttes också en rad andra osanna påståenden, t ex om havsnivån, oväder och den s k försiktighetsprincipen.

    Men det underliga var att inlägget hade så lite, nästan ingenting, att säga om den mer avgörande åtgärdssidan och om de ekonomiska aspekterna. Inte ett ord om totalt meningslösa avtal av Kyotokaraktär eller om den svenska ”gå före”-principen. I NL:s aktuella skrift hittar jag, lika lite som Mats, några invändningar mot den inte fullt lika galna EU-varianten av samma doktrin.

    Och har NL som parlamentsledamot i Bryssel tagit några initiativ för att följa upp din kritik i Ekonomisk Debatt? Det verkar inte så. Varför då åberopa denna artikel? Annat än som något slags alibi?

    Medförfattaren, Marian Radetzki, har än tydligare ägnat sig åt konsten att försvara helt motstridande åsikter. Å ena sidan på goda grunder kritiserat IPCC och vår klimatpolitik. Men samtidigt, som beställare av skriften ”Kärnkraft och miljö” (SNS), men också i senare sammanhang, accepterat påståendet att koldioxidskatten är en sakligt välmotiverad miljöavgift. I själva verket är CO2-skatten en rent fiskal pålaga, utan någon reell koppling till klimatet. Men den är politiskt ”nyttig” som Potemkinkuliss för att dölja ett politiskt dubbelspel och ett demokratiskt övergrepp.

    Inte heller du, Nils Lundgren, har såvitt jag vet tagit avstånd från koldioxidskatten, navet i vår dåraktiga svenska klimatpolitik. Jag kan i det stycket ha missat något, så klargör gärna lite tydligare var du står i dag. Vill du t ex förneka att koldioxidskatten innebär oförsvarliga mångmiljardsubventioner till kärnkraftsbolagen? Hur bra stämmer detta med din förr så hyllade kamp mot välfärdsstatens heliga kor? Eller med att du ”kommit ut” som liberal efter din tidigare hemvist i det statsbärande partiet?

Kommentarer inaktiverade.