Multikulti 3

Under hela efterkrigstiden har Europa (åter)uppbyggts samtidigt som födelsetalen sjunkit och bekvämligheten ökat. Arbetskraftinvandring har varit ett accepterat och nödvändigt fenomen i hela västeuropa. Resonemanget tycks vara att nu har VI krigat för sista gången, VI har bestämt oss fred. Men saken är den att det kan man inte ensidigt bestämma sig för. Européerna tycks tro att eftersom de sinsemellan gjort upp om fred så är de skyddade mot allt och alla. Men världen är mycket större än så.

Redan tidigt kom många turkar till Väst-Tyskland och Danmark för att arbeta och, de har inte integrerats med tyska eller danska normer och värderingar. En unik dansk studie, utförd av Eyvind Vesselbo omfattande 145 turkar invandrade 1969 och 1970, visar att samtliga turkar hämtat sina fruar i Turkiet, även nya vid behov. Detta mönster har fortsatt i andra och tredje generation med mindre än en handfull undantag. Endast en har gift sig med en ickemuslim. Den studerade gruppen turkiska invandrare har vuxit från dessa första 145 stycken till nästan 2813 år 2000.

År 1988 publicerade den indiskfödde brittiske författaren Salman Rushdie boken Satansverserna. Det är en lekfull och fantasifull anspelning till bland annat en muslimsk tradition som säger att Muhammed en gång lade till tre verser i Koranen som hyllning till tre gudinnor. Men att han senare ångrade sig och strök verserna. Boken väckte ett raseri i den muslimska världen och ayatollah Khomeini utfärdade en fatwa, en dösdom mot Rushdie för hädelse mot islam. Han lever sedan dess med ständig och rigorös bevakning. Den Svenska Akademien och kända vänsterintellektuella har inte förmått ta tillräckligt tydligt avstånd från islams högsta ledares brutala motvilja mot tryckfriheten, vår tryckfrihet!

Den islamistiska aggressionen mot USA 11 september 2001 behöver jag väl inte orda detaljerat om. Alla som tror att det är en bluff arrangerad av amerikanerna själva eller att de dragit på sig ett rättmätigt straff, är mer än lovligt okunniga om verkligheten och islamismens inställning till mänskligheten.

Under 1990-talet hade Pim Fortuyn i Holland seglat upp som en kontroversiell figur när han talat om det misslyckande den multikulturalism som främst europeiska socialister försvarade, hade inneburit. Multikulti hade inte inneburit någon integration, den hade tvärtom skapat segregation och motsättningar. De nya européerna ville inte vara européer, de ville bara bo här och ta del av våra rikedomar och förmåner. Han smutskastades av sina landsmän som högerextremist och nazist, innan han mördades i maj 2002 av en djurrättsaktivist som ansåg att beskrivningen av Fortuyn i media som rasist var tillräckligt för att göra honom fredlös.

Strax därefter var jag i Amiens i Picardiet i norra Frankrike. Amiens är den största staden vid floden Somme och ligger i den södra delen av det område där sommeoffensiven stod och stampade 1916. Det är en vacker jordbruksbygd, men där finns fortfarande högar av krigsbråte som inte blivit uppröjt. Krigsmonumenten är många.

Jag var där för titta på en match i amerikansk fotboll. Sveriges U-19 landslag skulle kvalspela mot Frankrike för ett slutspel i Skottland senare på sommare. De franska värdarna gjorde allt för att få oss att känna oss välkomna, speakern kallade det för ett ”friendship games” Alla franska spelare sprang in på planen med varsin minnes-Tshirt i handen som överräcktes till de svenska spelarna. Alla svenskar i publiken fick en liknande Tshirt. På vår stod det Supporter, på spelarnas stod det Team.

Strax före halvtid öppnade arrangören portarna och släppte in fattiga arabiska ungdomar utan att kräva entréavgift av dem. Allt i avsikt att visa hur generöst och vänligt Frankrike var. Det märktes i stort sett omgående att det beslutet var ett misstag. De nyanläda ungdomarna hade ingen kunskap om spelet och visade heller inget intresse för det. Istället betraktade de uppmärksamt åskådarna, som om de letade efter något. De sökte efter offer.

I halvtid satt jag kvar på min plats och några av svenskarna i närheten bad mig vakta deras tillhörigheter, vilket jag naturligtvis lovade göra. Strax kom där ett par araber i 14-15 årsåldern och frågade om de fick sitta på de tomma platserna. Jag sa att det gick bra i pausen tills mina bekanta återvände. Som brukligt i amerikansk fotboll är det en liten show i halvtid, så även här. Flera av de arabiska ungdomarna uttryckte ringaktning för de cheerleaders som uppträdde. De som hade satt sig framför mig visade emellertid större intresse för svenskarnas kvarlämnade tillhörigheter. Jag sa på (dålig) franska åt dem att låta bli. De förstod varningen, men började istället ägna sig åt att provocera genom att smygande och stegvis fösa ner filtar och sjalar från bänkarna för att till synes tanklöst trampa på dem. Nu sa jag åt dem att lämna platserna eftersom mina vänner snart skulle återvända. De låtsades inte förstå. En viss oro spred sig bland de franska åskådarna inför detta uppträde. Jag förvånades över att de inte själva reagerade mer. Till slut ledsnade jag och lyfte ut en av gossarna i gången och sa i mycket tydliga ordalag, inkluderande några milda svordomar, åt honom att omedelbart försvinna från platsen. Efter att först ha tvekat, fann han för gott att lämna oss. En fransman som satt snett bakom mig sa några uppmuntrande ord till mig. När matchen var slut och vi gick ut genom grindarna var de arabiska ungdomarna där. De cirkulerade utanför utgången så de medvetet skulle vara ivägen och tvinga åskådarna att kliva åt sidan för att passera. Särskilt mot kvinnor och flickor var de ibland ohövligt närgångna, som om de ville poängtera något. Jag gick dock rakt fram och vägrade vika, stirrande den i ögonen som eventuellt övervägt någon dumhet. Som vanligt när man markerar sin kännedom om den andres dåliga avsikter viker de undan och ger upp ansatsen. Sverige förlorade matchen och missade slutspelet. Men mitt bestående minne är att jag förevisats beviset för att Frankrike kapitulerat för islamismen.

Om man inte vågar säga ifrån till slynglar, av rädsla för att kränka dem, vilken attityd kommer man då att inta mot huliganer? När dessa huliganer sedan blivit fullfjädrade kriminella eller samhällsomstörtande terrorister, hur många är vi då som vågar säga ifrån?

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Multikulti 3

  1. Åke Sundström skriver:

    Nyttiga historielektioner om multikulturen, Mats. Nu senast kritiserar du,med all rätt, Svenska Akademien och ”kända vänsterintellektuella” för att inte tillräckligt tydligt ha tagit avstånd från fatwan mot Rushtie. Men det gäller sannerligen inte bara vänstervridna professorer och författare, utan i nästan lika hög grad den borgerliga s k intelligentian. Den tystnaden är väl mest anmärkningsvärd?

    Och det handlar ju inte bara om fatwan utan generellt om de frihetliga rättigheterna och synen på maktfördelningen mellan stat och individ. Revolutioner sägs som bekant äta sina barn. Samma svekfulla tendenser utmärker även Alliansens regemente, låt vara att Reinfeldt redan före valdagen 2006 ”kom ut” som socialdemokrat, bara en hårsmån till höger om Göran Persson. En taktisk fint, trodde många, men det var på riktigt. Vi har tidigare konstaterat att Sverige saknar partier går att definiera som liberala eller konservativa, ens med ett stort mått av välvilja. Funktionssocialismen har segrat på walk over. Precis som den multikulturella doktrinen.

    • mats skriver:

      Kommit ut som socialdemokrat! Den var underbar!
      Vi hade ju några borgerliga som uttalade sig tydligt mot fatwan, men alldeles för få och numera tycks ingen längre komma ihåg detta monumentala svek mot yttrandefriheten.
      Två artiklar kvar om multikulti.

      • Åke Sundström skriver:

        De borgerliga protesterna har varit anmärkningsvärt få, det är vi ense om, men min kommentar handlade om det felaktiga i att brännmärka ”kända vänsterintellektuella”, när din kritik egentligen riktas mot intelligentian i allmänhet – med vissa undantag, sannolikt däribland t o m en och annan vänsterintellektuell. Problemet är inte höger eller vänster, utan en ryggradslös hållning, en kapitulation inför den radikala islamismen och dess terrormetoder.

        Sant förstår att vänsterideologier generellt är ett större hot mot centrala frihetsvärden än mer liberala rörelser, men ser man till den förda politiken så är skillnaden mycket liten,i varje fall vad Sverige anbelangar. De mest uttalade och okritiska anhängarna av multikulturen återfinns som bekant inom folkpartiet och i vår förment liberala press, medan flera s k gråsossar varit mer klarsynta.

        • mats skriver:

          Jo, folkpartiet är ju ett sorgeämne i sig. De verkar ha gått från principen, ”jag är beredd att in i döden försvara din rätt till en annan åsikt.” Till principen, ”jag är beredd att dö för att du ska få förtrycka andra i namn av din åsikt.”
          Det är en viss skillnad och det senare är inte fullt så liberalt som man vill göra gällande. Jag ser det inte som någon omöjlighet att moderaterna är det enda partiet i Alliansen som klarar 4%-spärren vid nästa riksdagsval. Då, om inte förr, kommer borgerligheten att känna det som om de sålt smöret och tappat pengarna.

Kommentarer inaktiverade.