Äganderättens totala förfall

Vart är västvärldens demokratier på väg i äganderättsligt hänseende? Ett par exempel. I Eskilstuna har kommunen antagit en ny översiktsplan. Där anges att ett bostadsområde i Folkesta ska exploateras till fromma för handel och logistik. Det blir med andra ord omlastningsterminaler och jättevaruhus/gallerior.

När planen blev känd försvann över natt möjligheten att ens få ett värde på ett marknadspris på någon av 28 villorna i området.

Några få har accepterat ett förlikningsbud från kommunen, men ett tjuotal fastighetsägare har vänt sig till Centrum för rättvisa för att bestrida kommunens handläggning av ärendet. Det innebär bland annat att man anser att kommunen brustit i sina förarbeten och inte visat att det är ett angeläget allmänt intresse att de nya verksamheterna hamnar just i detta område och inte heller att det intresset är starkare än de boendes intresse av att kunna bo kvar och förvalta sin egendom.

Det där med kunna visa på ett angeläget allmänt intresse ingår i såväl grundlag som miljöbalk och EKMR. Det är alltså inget påhitt från fastighetsägarnas sida. Det är ett skydd för äganderätten och en skyldighet för kommunen att redovisa på ett tillfredsställande sätt.

Till detta kan vi lägga den senaste Strandskyddsutredningen som ansåg att äganderätten inte är något hinder för ett utökat strandskydd. Mer om det en anan gång, här nöjer jag mig med  konstaterandet att det är häpnadsväckande att myndigheter inte ser äganderätten som något som ens på minsta vis är något att ta hänsyn till i myndighetsarbetet.

Jag har tidigare skrivit om de konfiskatoriska ingreppen staten gör i England och Danmark i det heliga miljöbevarandets namn.

I USA trodde man ju att äganderätten skulle vara starkare skyddad. De har ju exempelvis ingen gummiparagraf av typen allemansrätt att hänvisa till. Miljödepartementet EPA har dock varit föregångare i att med miljön som förevändning utsläcka äganderätten. Jag har skrivit om det flera gånger.

I Los Angeles har nu ett antal markägare med lite större tomter (typ: torp) fått veta att allt ska bort från marken och de får inte bo kvar. Vi talar här i flera fall om människor som bott på sin mark i decennier, odlat sin egen mat, ordnat sin el via solfångare och vindsnurror. Alltså i största allmänhet skött sig själva och inte stört någon.

I en del fall har inspektörerna funnit det befogat att komma i skydd av kravallpolis, ifall de boende skulle bli upprörda över att bli vräkta från sin egen mark! Någon bättre förklaring än ”klagande grannar” (flera hundra meter bort), ”osnyggt utseende på byggnaderna” och liknande, har inte givits. Med tanke på att dessa fastigheter ligger i utkanten av den svällande storstaden kan man kanske misstänka att det även här finns bakomliggande intressen som vill använda marken för andra ändamål, men inte göra rätt för sig.

Det här inlägget postades i Äganderätt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Äganderättens totala förfall

    • mats skriver:

      En intressant och tänkvärd problembeskrivning. Däremot är förslaget till problemlösning allt för torftigt. Att tvinga alla elever tillbaks till en likformig statlig skola känns inte som en väg framåt.

      • Thomas Gunnarson skriver:

        Tja…
        Jag tänkte mer på resonemanget om samhället i stort…
        Att någon slags naturlag gör att alla samhällen går mot en slags upplösning…
        Eller som man ibland säger epoker…
        Är vi måhända i slutet av en epok?

        Att förstatliga skolan kommer att bli en stor valfråga…
        Därför att den är fullständigt meningslös.
        Möjligen att det kan vara en tanke från politikens sida om att återta kontrollen över något i samhället….
        Från Stocholm alltså.
        Sådant som skolan kan manju diskutera i det oändliga…
        För i de flestafall har man ju gjort ”walk over”…
        Byråkratin eller ”marknaden” styr….

        • mats skriver:

          Tanken på en epok mot sitt slut är inte dum och inte ny. Fin de siècle har inträffat flera gånger, inte minst Y2K är en sådan mental gräns.
          Postmodernismen har försökt beskriva det nya, utan att i mitt tycke träffa rätt.
          På engelska brukar man säga att vi lever i ”the post war era”. Den har innehållit så olika saker som ett kallt krig, en nyfödd judisk stat (vilket enligt bibeln borde föranleda världens undergång), månfärder, pop och rock, murens fall, EU, datorisering och mobiltelefoner, miljö- och klimatångest,med mera.
          För att vi ska lämna the post war era måste något som verkligen gör slut på den, bryter banden, inträffa. Vad skulle det kunna vara tro?
          Vetenskapens förfall i västvärlden?
          Islams erövring av Europa?
          Kristen religiös väckelse?
          Neodarwinism?

          Eller så blir det kanske bara en ständig kontinuerlig-diskontinuerlig strukturomvandling av efterkrigstiden.

Kommentarer inaktiverade.