Politisk populism i vetenskapens utkanter

Jag har tidigare skrivit om Danmarks randzonelov, lagen om randzon mot vattendrag. Myndigheterna motiverar det med skydd för naturen och då särskilt vattenmiljön. Samtidigt vill man ge allmänheten tillträde till privat mark där inga avsalugrödor ändå odlas. Povl Blak Bojer är först att få saken prövad i domstol. Hans försvar för att inte ha åtlytt lagen är att den strider mot grundlagens skydd för äganderätten.

Jag har blivit tveksam till det naturvetenskapliga faktaunderlaget för beslut, så jag har kontaktat forskare vid SLU. Min uppgiftslämnare önskar vara anonym, vilket i sig ger en indikation på hur känslig denna fråga är. Jag ringde för att utröna om det finns en generell grundmetod för att mäta utlakning. exempelvis så att man alltid mäter uppströms den förmodade utsläppskällan så att man kan kalibrera bort sådana utsläpp som tillförs vattendraget innan det når själva provplatsen. På det viset skulle det bli enklare att jämföra olika studier. Men så enkelt var det inte. Någon utarbetad standard finns inte.

Ett generellt kantzonspåbud är ett trubbigt verktyg. De är effektiva endast på en bråkdel av de platser där de anläggs. Det har vetenskapen konstaterat, men det har fått dåligt gehör hos politiker och myndigheter. Vad man från vetenskapens sida vill åstadkomma är en minskad utlakning av kväve och fosfor. Det vill man göra för att den näringen inte ska ställa till problem där den hamnar och för att den ska göra den nytta den kan göra där den ska vara, på åkern. Fosfor är normalt fastlagt till mineralpartiklar (lerpartiklar). Med en bevuxen kantzon hindras det mesta av partiklarna att sköljas ut i vattendrag. En kantzon med exempelvis rajgräs kan dock även skapa problem. Växten tar upp fosfor från marken. När växtcellerna sprängs på grund av omväxlande frysning och tining under vintern kan löst fosfor sköljas ut i i vattendraget under vårfloden. Så även om den bevuxna kantzonen minskar transporten av fosfor som är bunden till lerpartiklar, är det stor risk för att förlusterna av löst fosfor ökar – man löser alltså ett problem och skapar ett annat. Vidare förs inte vatten uniformt över en åker till kanten av ett fält och ut i ett dike eller vattendrag. Huvuddelen perkolerar och leds bort via täckdiken eller rinner bort på ytan i rännilar. I ett modernt jordbruk är kantzoner därför tveksamma som en generell motåtgärd för att minska fosforförluster. Povl Blak Bojer skulle därför även kunna åberopa vetenskapen, och inte bara grundlagen, som stöd för sitt handlande.

Fånggröda är däremot en effektiv motåtgärd för att minska framför allt kväveläckage. En fånggröda täcker hela arealen över vintern och plöjs sedan ner på våren. Det behåller näringsämnena och bidrar till god mullhalt och mikroliv i jorden. Utlakningen blir inte mindre med ekologisk odling, snarare tvärtom. Politiskt gör man tyvärr så att man tar bort miljöstöden som ger bra effekt och behåller de som ger betydligt sämre effekt. Det vore billigare och effektivare att betala för en handfull rådgivare som kan förmedla vetenskapens rön till lantbrukarna (utan kostnad eller tvång för dessa) än att för politiska poänger kasta ut generella stöd till populistiska åtgärder (symbolpolitik). En annan avigsida är att kostnaderna för denna politik läcker resurser som kunde använts produktivt och nyttigt till annat.

En stilla undran. Ekologisk produktion promotas av våra myndigheter högt och lågt. De gör det trots att det vetenskapliga underlaget är bristfälligt för att förorda ekologisk produktion ur miljösynpunkt. De gör det trots att produkterna blir dyrare. De gör det trots att näringsläckaget inte minskar, våra jordar utarmas. De gör det trots att folkligt stöd saknas, vilket man kan utläsa av svenskarnas köpvanor. Det är endast en liten högljudd akademisk (som trots sin utbildning har dålig koll på jordbruksverksamhet) klick som i ångest ropar efter ekologiskt. Det skulle vara intressant att se en sammanställning av de djurskyddsärenden som blivit omskrivna på senare år. Är det gårdar med konventionell produktion som blir måltavlor för myndigheternas fatwa?

Det här inlägget postades i Äganderätt, Miljö och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Politisk populism i vetenskapens utkanter

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Som jag sagt flera gånger tidigare, ”randzoneloven” är danska socialisters sätt att påtvinga landsbygden en form för ”allemansrätt” under tveksamma auspicier. Fortsättning följer garanterat.

  2. Anders Rydén skriver:

    Eftersom Danska bönder tar emot jordbrukssöd har de väl i praktiken inte mycket att sätta emot.
    Vill de som betalar ut stöden att det skall vara en randzoneloven lär det bli så, annars ryker väl stödet?
    Tänk så billigt de har sålt sin bestämmanderätt.

    • Åke Sundström skriver:

      Du berör, Anders, ett dilemma av både moralisk och juridisk innebörd. Är det så att den som tar emot allmosor av staten därigenom naggar sin förfoganderätt i kanten?

      Man kan inte generellt påstå att danska bönder – eller svenska – tar emot större bidrag än vad som kan anses vara rättvist mot bakgrund av de villkor som råder i andra länder och som styr de inhemska böndernas villkor, via importpriserna.

      Men vad Sverige beträffar (troligen också Danmark) vågar man nog påstå att de stora jordägarna på de högproduktiva markerna är otillbörligt gynnade, d v s subventionerade. Medan de mindre jordbruken tvärtom arbetar under sämre villkor än de skulle ha på en fri global marknad (genom lägre priser på fodersäd, gödningsmedel mm). Så storbönderna har till synes sålt ut sin moraliska dispositionsrätt, medan flertalet bönder bevarat sin.

      Varken de stora eller de små jordbruken har dock själva valt den situationen de befinner sig i. De är vinnare eller förlorare i ett politiskt spel och borde därmed anses ha kvar sin moraliska och juridiska rätt att fritt disponera sina ägor, dock med bivillkoret att tredje part inte kommer till skada, t ex via läckage till vattendrag. Enligt de referenser Mats åberopar tycks nyttan med kantzoner vara ganska liten.

      Till saken hör att den överdosering av konstgödning som ger denna typ av skador samtidigt är en produkt av jordbruksstödets utformning. Det är alltså sina egna ovisa beslut regeringarna i efterhand försöker korrigera genom ingrepp i förfoganderätten.

      • Samuel af Ugglas skriver:

        ” Är det så att den som tar emot allmosor av staten därigenom naggar sin förfoganderätt i kanten”?
        Varför skulle Skatteverkets chef annars ha för anledning att jaga skattesmitare när det alltid är någon annan som måste vara med och betala kedjebrevet?
        När socialismen var ung såldes/köptes ideologin för att ”nästan” gjordes till offer och ”behövde” skydd av ”tredje man” (politikerna).
        Det praktiserade maffian långt före Marx/Lenin.

    • mats skriver:

      I tillägg till det Åke skriver kan man hävda följande. Om inte villkoret att upplåta en randzon fanns med när man avtalade om bidraget så är det omoraliskt och ett oursäktligt avsteg från västerländsk rättstradition av staten att införa det i efterhand.
      När det gäller statsbidrag till enskilda vägar i Sverige är det så att om man accepterar bidraget så är man skyldig att upplåta vägen till allmänheten. Statsbidrag är ett otyg som ska undvikas.

      • Åke Sundström skriver:

        Korrekt resonerat, skulle jag tro, utan att vara juridiskt sakkunnig. Men ditt tillägg är förmodligen en mer kontroversiell och komplicerad fråga. Skulle gissa att våra finansministrar ifrågasätter din tolkning att ett bidragsbeslut kan jämställas med ett avtal. Naturrättens principer överträds ofta i politisk praxis. Fast det är förstås ingen ursäkt.

      • Anders Rydén skriver:

        Avtalen omförhandlas väl med jämna mellanrum?

        Problemet är, som jag ser det, att eftersom jordbruket finansieras genom offentliga medel tycker en del organisationer att de har rätt att lägga sig i hur de stöden skall utformas.
        Helt i linje med det du själv sa, ett demokratiskt spel.
        Dessa organisationer driver sina egna agendor som de tycker är viktigast.
        Så fort bonden, i detta fallet, tar emot bidragen har han samtidigt öppnat upp för att alla dessa organisationer skall kunna ställa sina krav på honom.

        Bonden får då en kravlista som i sin helhet är omöjlig att uppfylla.

        Är någon förvånad att få, eller inga, vill göra jobbet med att bruka jorden under dessa förhållanden?

        • Samuel af Ugglas skriver:

          Din kommentar förklarar precis hur det fungerar. Du kunde lagt till att ”maten” betalas till dels med offentliga medel. Personligen har jag lite svårt att se vad offentlig finansiering av jordbruket (livsmedel) har med så kallad ”demokrati” att göra. Vi riktigt längtar efter möjligheten och orken för Mats att han reder ut begreppen.
          Här skall Du få något annat att bita i: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/nya-eu-regler-en-seger-for-battre-mat_8927118.svd

          • Anders Rydén skriver:

            Så fort det är skattepengar inblandade blir det per automatik en demokratifråga förr eller senare.
            Handen som ger är alltid över den som tar emot.

            Din länk var inte mycket att bita i, det är samma mönster som med skolavårdoomsorg löfterna samtliga sju etablerade partier ,de senaste decennierna, har lovat att de skall ta tag i om de vinner valet.

            Det jag mest undrade över efter jag läst artikeln var hur mycket konsultfirman fakturerade moderaterna för att skriva debattartikeln.

Kommentarer inaktiverade.