Sälja är silver, service är guld

Under lång tid har välutbildade människor förutsatt att utbildning är den enda vägen ur fattigdom och elände. Ju högre utbildning, desto bättre liv. Men är det sant?

Hur hög utbildning har en Zlatan Ibrahimovic, en Benny Andersson, en Bert Karlsson?

För hundra år sedan ansågs en studentutexamen vara en hög utbildning. Idag är det näst intill värdelöst. För 50 år sedan var en högskoleexamen en hög utbildning och en doktorsexamen något för endast ett fåtal. De flesta av dessa fick välavlönade arbeten i förhållande till sin epok och sin examen.

De senaste hundra åren har också LO och sossarna hävdat att utbildning är vägen ut ur fattigdom. Men det är också vägen bort från arbetarklassen. Som om fysiskt arbete vore något att skämmas för. Människokroppen är skapt för arbete. Utan det förtvinar inte bara vårt skelett, våra muskler, våra cirkulatoriska och respiratoriska organ samt metabolism. Utan fysiskt arbete förtvinar till och med vår tankeverksamhet.

Likväl finns såväl en politisk som facklig och ekonomisk ambition att bortrationalisera fysiskt arbete. Alla ska pressas genom en högskoleutbildning för att slippa fysiskt arbete. Men arbetslivet har inte behov av så många högskoleutbildade medborgare. Med automation och datorisering behövs väldigt få av de som utbildas för att hålla produktionen igång.

Därför uppfinner man ständigt nya konstlade arbetsuppgifter för de övertaliga högutbildade. De får bli tjänstemän och byråkrater i den ständigt svällande ofantliga sektorn. Med uppdrag att allt mer noggrant övervaka allt mer betydelselösa paragrafers efterlevnad. De mer försigkomna av dessa avancerar till att bli paragrafinnovatörer i sina kollegors och politikernas tjänst. Expertsamhället ersätter frihet och demokrati. Som exemplifieras i denna debattartikel i DN.

Kunskapens och behörighetens segmentering (kallad kompetens) gör medborgarna obehöriga att styra sina egna liv. Minimilöner och fackens utbudsmonopol på arbetskraft gör det än svårare att bara vara normalbegåvad och arbetsvillig. Du är inte fri och inte anställningsbar utan de rätta stämplarna i pannan.

Det finns dock en del av arbetslivet där människor fortfarande gör sig bättre än maskiner och datorer. Det är i kontakten människa till människa, i serviceyrken. Men eftersom de anses oönskade av arbetstagarnas företrädare (facken) och ovärdiga den med utbildning uteblir dessa viktiga arbetsuppgifter från arbetsmarknaden. De fungerar allt mer sällan som instegsjobb och de som fortfarande har dem blir allt sämre på att förstå vad service egentligen är.

Men många fler är i en servicebransch än vad de själva tror. När jag för 40 år sedan började köra taxi var det helt klart ett serviceyrke. Idag är det en sällsynthet, kunderna är bara störande inslag i en verksamhet med dålig lönsamhet. Att vara hantverkare med arbetsuppgift att genomföra ett ROT-arbete hos en privatperson är tveklöst ett serviceuppdrag. Du ska göra kunden nöjd. Då brukar det ordna sig med betalningen.

Läkare, tandläkare, sköterskor och vårdpersonal, ja till och med deras administratörer är egentligen i första hand servicepersonal. Deras uppgift är att göra kunden nöjd genom att göra det kunden begär. Att denna marknadskommunikation inte fungerar kan vi tacka välfärdsstaten för. I sin ambition att hjälpa alla lika mycket har den diskvalificerat medborgaren från att påverka sin egen service. De som ska tillhandahålla servicen har blivit autonoma kravmaskiner.

Lärare är också i stora stycken ett serviceyrke. Men den kåren har fastnat i ett ohjälpligt träsk av byråkrati och kan inte längre fullgöra sina åtaganden mot kunden. Dessutom har denna utveckling inneburit att allt fler mindre lämpade personer söker sig till yrket med sjunkande förmåga att tillhandahålla rätt service och relativt sett sjunkande löner som följd.

Vad är då grundorsaken till alla dessa missförhållanden? Ja, kan det vara karriärismen, som jag beskrivit vid flera tillfällen under tidigare år? Karriärismen är i vart fall inte utan skuld. Där finns således ett rejält snår med ogräs att börja rota i om man vill börja åstadkomma en förändring till det bättre.

Jag har lånat rubriken från Thomas Svensson, framgångsrik VD på Söderberg & Haak.

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Sälja är silver, service är guld

  1. Åke Sundström skriver:

    En helt riktig tes, Mats. Utbildning är ingen patentmedicin, som Löfven och många med honom tycks tro. I vårt förmenta kunskapssamhälle missförstås och överskattas värdet av kunskap.

    Ett lands välstånd beror i allt väsentligt på valet av ekonomiskt system: marknadsekonomi eller planekonomi – eller mellanformer som vår svenska blandekonomi. En välskött marknadsekonomi, som Schweiz i dag och förhoppningsvis Sverige i morgon, är självgående, med statens uppgifter begränsade till att (bättre än nu) sköta sådant som måste skötas av ”det allmänna”, ingenting annat.

    Det viktiga är inte att ligga vid den s k forskningsfronten, utan att vara bäst på att tillämpa nya forskningsrön och annan ny kunskap. Vi har i Sverige varit ganska duktiga i det senare avseendet, men är att på väg att förlora detta försteg genom att satsa otals miljarder på statligt dirigerad forskning och allt fler högskoleelever i ämnen utan värde på arbetsmarknaden. Samtidigt som det råder det brist på kvalificerade verkstadsarbetare och hantverkare, högproduktiva yrken som dock i vår självöverskattande snobbkultur haft låg status. Björklund pratar om problemet, men gör ingenting åt det.

    Grundforskning kan förtjäna statligt stöd, men tillämpad forskning är en naturligt del av de kunskapsintensiva branschernas egen verksamhet (t ex läkemedel). Konkret vore det välmotiverat att avveckla de statliga s k kunskapsstiftelserna (de f d löntagarfonderna), och i ställa använda en del av dessa pengar till slopad dubbelskattning av företagens vinster, för att generellt förbättra (normalisera) deras konkurrensvillkor.

    En annan åtgärd i effektivitetshöjande riktning vore att slopa studiebidragen och avgiftsbelägga universitetsutbildningen, men däremot behålla möjligheten att på strikta villkor erhålla studielån garanterade av staten. Det skulle minska dagens omfattande slöseri i form av felutbildning. En studieväg till arbetslöshet är framför allt en tragedi för de unga som låter sig styras av statens falska omsorger och kortsiktigt lockande erbjudanden.

    Det handlar, kort sagt, om att förvandla högskolan och utbildningssektorn från ett tärande systemfel till en närande del av marknadsekonomin.

  2. Niklas skriver:

    Utbildning är bra. Ju mindre utbildning, desto större inbildning. Det bästa är dock visdom, d.v.s. att kunna tillämpa sina förvärvade kunskaper i praktiken.

    Sedan är det mycket viktigt att poängtera att utbildning behöver inte nödvändigtvis vara knuten till just högskola och universitet, utan det kan lika gärna vara någon form av lärlingssystem. Alla är ju som bekant inte läshuvuden och icke läshuvuden har inte på universitet och högskola att göra (som studenter alltså).

    • Åke Sundström skriver:

      Vad betyder ordet inbildning? Du kanske menar inbillning – motsatsen till bildning och visdom?

      Lärlingssystem har länge varit ett av det tyska undrets hemliga vapen, men hittills tabu här hemma. Naturligt nog, eftersom det gamla arbetarpartiet vill ta död på arbetarklassen: Alla skall gå i högskalan, tycker Löfven. Vår ofta väldigt pragmatiske SAP-ordförande intar i den här från frågan en dogmatisk och riktigt obegåvad hållning. Att Alliansen så länge vägrat opponera mot denna attityd är förstås ett ännu större svek

      • Niklas skriver:

        Tydligen inbillade jag mig igår att inbillning stavades inbildning. :)

Kommentarer inaktiverade.