Svensk mat

Det har på sistone talats mycket och i upprörda ordalag om att svenska kommuner inte köper svensk eller närproducerad mat. Jag har svårt att stämma in i klagokören. Sverige tillämpar särregler för jordbruket, särregler som inte godkänts av EU. Det plus vårt nordliga läge gör det dyrare att producera många av de livsmedel som behövs för en näringsbalanserad måltid. Att kräva råvaror producerade med svenska ogiltiga särregler skulle direkt bestraffas av EU. Det är alltså riksdag och regering samt deras myndighet, Jordbruksverket som ska ha kritiken.

Fri handel, internationella avtal om harmonisering av regler, IT-utvecklingen, med mera, allt detta går obevekligt i en enda riktning. Detta går inte att stoppa med nostalgiska krav på svenskodlat. För den som värnar om svensk landsbygd, svenskt lantbruk, svensk kulturmiljö, med mera, finns det bara ett krav att ställa. Återupprätta en stark äganderätt, där markägaren, bonden, själv får bestämma hur hans mark ska skötas för att kunna producera varor till ett pris som får varan såld och producenten kan leva på.

Det är fullständigt befängt att tro att man kan rädda svensk landsbygd genom att ta ifrån denna landsbygd bestämmanderätten över sin egen utveckling. Det är befängt att tro att man kan behålla en struktur och en kultur som var utvecklad för en annan tid, genom att kräva produkter från denna tid men till priser anpassade till vår tid och vår tids konkurrens, produktionsmetoder och efterfrågan. Det är befängt att tänka sig att folk som inte är direkt beroende av landsbygdens utveckling, som inte har sitt enda levebröd på landsbygden, som inte ska ha bevara ett socialt liv med andra människor på landsbygden, ska tillåtas bestämma över landsbygdens villkor.

Dessutom måste man som skattebetalare ställa sig frågan, vill jag att kommunen slösar bort mina skattepengar på kravspecifikationer som inte är befogade? Om man accepterar omotiverad överkvalitet i en kommunal verksamhet, vad är det som hindrar att man gör det i all? Varför inte låta hemtjänstpersonalen åka Cadillac eller Bugatti på hembesöken?

P.S. Ett sätt att beskriva dårskap är att begå en handling som ger ett negativt utfall, och sedan upprepa samma handling om och om igen, i hopp om ett positivt utfall.
Centralstyrning, tjänstemannastyre, byråkrati, detaljregler utan förankring i verkligheten har vi provat i jordbrukspolitiken både i Sverige och i de flesta länder i världen. Varje gång med negativt utfall.
Vi vet, av erfarenhet att det är det som brukar beskrivas som ”bondens öga och hand” som får jordbruket att blomstra. D.S.

Det här inlägget postades i Äganderätt, Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Svensk mat

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Hur länge kommer den socialistiska doktrinen att överleva, den som säger att ”får jag din röst lovar jag att livsmedel skall du få till priser som är näst intill gratis”!
    Att socialisterna upptäckte möjligheterna att stjäla pengar från konsumenterna genom skatter, just på livsmedel är ett senare tiders fenomen.

    • mats skriver:

      Den doktrinen, att lova mat till folkmajoriteten till under produktionspris, sägs ha varit starkt bidragande till Romarrikets fall. Vissa lärdomar kommer svårare än andra.

      • Thomas Gunnarson skriver:

        Det är i praktiken kört….
        Slakterierna håller på att packa ihop.
        Mejerierna bryr sig inte om Sveriges få mjölkbönder.
        Åtminstone inte ARLA som snart är ett multibolag.
        De åtgärder som man borde gjort för åtta år sedan vill ingen göra ens nu när krisen står inför dörren…
        Rädde sig den som kan.

  2. Åke Sundström skriver:

    Återigen: Skjut på rätt pianist! Skyll inte på ”tjänstemännen”, Mats. Med större rätt kan man gissla vår maktlojala forskarkår. Också den består i huvudsak av tjänstemän, men det var väl djurskyddsinspektörerna och andra småpåvar du åsyftade, skulle jag gissa.

    Jordbrukskrisen är, givetvis, ett resultat av den politik som formulerats på Helgeandsholmen och framför allt i Bryssel. Vi har ett felkonstruerat subventionssystem, som gynnar de stora gårdarna på de bästa jordarna, men försämrar situationen för en majoritet av jordbrukarna. Det är alltså en fråga om inkomstfördelningen olika producentgrupper emellan, men också om konsekvenserna av kostnadshöjningar beslutade i riksdagen. Jordbrukets egna organisationer gör sig medskyldiga genom att så ensidigt föra storböndernas talan och strunta i småbruken.

    De konkreta problemen handlar om en inoptimal struktur: för höga priser på spannmål, men för låga på en del animalier. Samt orimligt höga, klimatrelaterade, skatter på insatsvaror som gödningsmedel och bensin. Men överdriv inte genom att tala om svenska livsmedelspriser som är ”näst intill gratis”, jämföra med Romarrrikets sönderfall eller påstå att allt redan är kört.

    Och det är sannerligen inte, bäste Samuel, enbart ”socialisterna” som ”stjäl pengar från konsumenterna”. Alliansen är i stort sett lika duktiga på det området, men så är ju också deras politik till ca 97 procent densamma som ”socialisternas”. Kanske är det så du menar och i så fall instämmer jag gärna.

    Mats har givetvis rätt i att böndernas ”egenmakt” har undergrävts (och bör återupprättas), men också i det fallet har alla partier del i skulden, inte minst det parti som påstår sig föra landsbygdens talan.

    • mats skriver:

      Jag anser nog att tjänstemännen är en del av det självspelande pianot och därför bör ta en del av kritiken. Sedan är det naturligtvis olika mellan tjänstemän hur central del de har i detta.
      Forskarkåren, ja. Men de sitter delvis i samma sorts rävsax som bönderna. De är beroende av politisk välvilja för sitt uppehälle. På ett sätt hade idealet varit som i det antika Grekland, att de som forskade var ekonomiskt oberoende. Tyvärr skulle de bli väldigt få, relativt sett förmodligen färre idag än för 2500 år sedan!

    • Samuel af Ugglas skriver:

      Helt rätt Åke, det var faktiskt en folkpartist som förslavade befolkningen på landsbygden, Juni 1932. Socialisterna häpnade av förvåning och har sedan dess utvecklat systemet med att stjäla egendom av alla sorter, man kallar det för skatter. Alliansen är inte intresserad av att bryta ordningen men vi som tydligen inte förstår sammanhangen skulle vara ytterst tacksamma för förslag från dem som vet bättre hur vi skall återupprätta en snart ödelagd produktionsapparat och befria en landsbygdsbefolkning som dagligen kränks och förnedras av oavsättliga, skattefinansierade så kallade ”tjänstemän” med privata agendor.

      • Åke Sundström skriver:

        Jag tyckte jag bidrog med några konkreta förslag, som att kräva en snar reformering av EU:s jordbrukspolitik och slopade klimatpålagor på traktorbränsle, el och gödningsmedel. Men jag hävdar ju också att bilden är splittrad. De stora jordbruken är snarast otillbörligt gynnade, medan småbönderna drabbas värst av EU:s och riksdagens samlade dårskaper.

        Till bilden hör att i stort alla (utom den politiska nomenklaturan) berörs negativt, på ett eller annat sätt, av att Sverige inte längre är en fungerande demokrati, utan mest liknar en parlamentarisk diktatur – eller en partiapparaternas. Dock är jag faktiskt optimist, i den meningen att folkstyret nog kommer att återupprättas, men många helt onödiga problem tvingas vi dras med i väntan på den frihetliga motrevolten: klimatnojan, rättsrötan, det oerhörda statliga slöseriet mm mm.

Kommentarer inaktiverade.