Klimathotsvillfarelserna har inte helt övergivits för en mer realistisk syn på verkligheten, trots ett ganska tydligt budskap om ändrad inriktning från EUs ledare. Energy-Cities är en sammanslutning av europeiska lokalpolitiker som helt försvurit sig åt klimatalarmismen. Med fler än tusen medlemmar (städer) i ryggen har de skrivit till Herman van Rompuy och Europarådet med krav på bindande mål om 40% energieffektivisreing till år 2030 och en ökning av förnyelsebara bränslen med 30%.
Visst, man kan sätta politiska mål, men politikerna kan inte uppfinna den för ändamålet nödvändiga teknologin. Inte heller är det rimligt och vart fall inte förenligt med deras demokratiska uppdrag att fullständigt föröda sitt samhälle för att nå utopiska mål.
De kallar den försiktiga tillnyktringen i Kommissionen för ett alarmerande uttryck för det demokratiska underskottet. Klimatalarmismen och villfarelsen är uppenbarligen så djupt inbäddad i våra politiska och byråkratiska system att det liknar de mest skrämmande sci-fibeskrivningarna om främmande organismer som etablerar sig i människan som värddjur. I dessa allegoriska beskrivningar brukar det inte gå att avlägsna de främmande organismerna utan att värden, människan, dör eller blir permanent dysfunktionell. Det är skrämmande hur denna okunnighet så snabbt kunnat få ett sådant genomslag i en monoton, monoman hegemoni. Inte ens teorierna om rasbiologin fick så snabbt fotfäste eller fick så genomgripande konsekvenser för samhället. Här finns inte heller ”hoppet” om ett världskrig som avslöjar den falska lärans vidrigheter. Vi kommer mödosamt att få dissekera och avlägsna klimathotet från samhällskroppen i små stycken under lång tid framöver.
RSS – inlägg
Undrar om inte intelligenta politiker ser igenom klimatbluffen men inser också att allt förtroende för politiker, journalister och vetenskapsmän står på spel. Och demokrati bygger på just detta förtroende. Vem kommer då att gripa makten?
Detta inlägg, i synnerhet tredje stycket, är nog din allra bästa sammanfattning av klimatdebatten. ”Det är skrämmande hur denna okunnighet så snabbt kunnat få ett sådant genomslag i en monoton, monoman hegemoni.” Den meningen är särskilt drabbande. För visst är det smått overkligt med alla dessa professorer och andra s k experter, som så okritiskt tillber detta nya beläte, växthusspöket. T o m Klas Eklund, den välkände läroboksförfattaren.
Thomas W bidrar med en fundering om att många egentligen vet, men tiger av rädsla för att sanningen skall få väljarna att ta avstånd inte bara från makteliten utan också från demokratin. Den senare risken är minimal, folkstyret kommer tvärtom att vitaliseras om alla plötsligt börjar tala sanning.
Jag tror mer på Machiavelli. Han skulle teckna bilden av förment godhjärtade politiker som lovar att rädda oss från undergången med hjälp av sina koldioxidskatter och elbilsprogram – med diktatorisk makt som betalning och gengåva.
Sant, ganska många inser att dessa ”krafttag” ingenting alls betyder för klimatet, men de välkomnas ändå av partierna därför att de legitimerar ett högre skattetryck och befäster den politiska nomenklaturans maktställning. Samt fixar mat på bordet (som Johan Norberg uttryckt saken) åt deras korrumperade rådgivare. Att demokratin undermineras låter sig få störas av.
Nu har dessutom de två största partierna, s och m, ett direkt egenintresse i denna sak. Växthusspöket råkar nämligen vara kärnkraftens bästa (och numera enda) vän. Utan de extrema straffskatterna på kol och olja avslöjas reaktorprogrammet – Palmes räddning undan ”fattigstugorna” – som efterkrigstidens allra största felinvestering: alla satsade pengar har i realiteten gått förlorade.
Tage Erlander influerades av Lenins okunniga, men ivriga, tal om elkraftens speciella betydelse. Samtidigt stöttade högern av gammal dåliga vana den tidens viktigaste företag, ASEA, vars dotterbolag ASEA-ATOM spelade en nyckelroll i sammanhanget.
Dessa lojaliteter lever fortfarande, av omsorg om historieskrivningen och – som du själv nämner – partiernas förtroende. Sanningen om vårt kärnkraftsbyggande är nästan lika farlig som den om Estonias förlisning. I båda fallen kommer de två stora partierna att göra ”vad som krävs” för att fullfölja mörkläggningen. Bl a försvara klimatpolitiken, med näbbar och klor. Och de får hjälp av miljöpartiet, som i sin maktiver och krassa populism vill slippa tala om sin gamla kärnkraftskritiska hjärtefråga. En ohelig allians, om någon.
Usch, nu blev jag riktigt rädd! Håller med er båda att det verkar som det är de politiker som är bäst på att luras som erövrar makten. Men vilken blir då konsekvensen för folket?