Sten-Arnes penningar

Sten-Arne gjorde för en tid sedan en lång kommentar till min artikel om SVT och deras åsiktsbedrägeri de kallar för Din Röst. Jag tyckte Sten-Arnes inlägg var så intressant, rent av uppseendeväckande, att jag lånar ett stycke som utgångspunkt för mina egna tankar. Jag hoppas Sten-Arne förlåter mig för rubriken. Min parafras på en känd boktitel är en homage till hans sätt att tänka till om den offentliga beskrivningen av pengar.

 

Effekten av 1990 års skattereform som beslutades av S och FP har SVT presenterat som att den skulle ha en låginkomstprofil. Min åsikt är att denna reform var det största kollektiva rånet på låginkomsttagarna i modern tid, då man inte samtidigt gjorde en lönerevision. Skattesänkningarna var så kraftiga att inkomsttagarna med en lön före skatt på en miljon kunde sänkt sin lön med 480 000 kronor utan att förlora. Halvmiljoninkomsttagaren kunde likaledes sänkt sin inkomst med 200 000 kronor och trehundratusenkronorsinkomsttagaren kunde sänkts med 100 000 kronor. Fyra år efter skattereformens genomförande hade statsskulden ökat från 600 miljarder till 1400 miljarder.

 

Efter denna makalösa omfördelning till ombudsmän och tjänstemän i den övre hierarkin har det blivit populärt att skaffa sig jord-och skogsbruksfastigheter, helst med jaktmöjligheter. Dessa personer kan inte äta sig mer än mätta, så deras nya köpkraft avspeglar sig inte i ökad matkonsumtion eller högre produktpriser för bonden.

Däremot så visar sig deras köplust på fastigheter i höga förvärvspriser för den som vill bruka jorden. Det gör ekvationen ohållbar för de verkliga jordbrukarna. De nya ”godsherrarna” må önska lönsamhet i sin skog och god jaktlycka åt sig själva. Men egentligen tillhör de den klass av naturbetraktare som JRFs förbundsordförande Solveig Larsson beskriver i ledaren till senaste pappersutgåvan av Jakt & Jägare. Ledaren kommer troligen på nätet om ett tag. Ledaren dessförinnan, som i viss mån leder fram till den senaste finns här. Detta verkar vara en kortad version av den ledare jag avser, en debattartikel i ATL

Tidigare brukade man säga att statens kaka är liten men säker. Vi hade också en princip om att det privata näringslivet skulle vara löneledande och det offentliga följa efter på en lägre nivå. Detta bland annat för att kunna hålla en stor offentlig sektor utan att den överskred 50% av BNP, som ger en ”magisk” skattegräns. Med denna reform blev statens ledande tjänstemän en löneledande grupp i samhället, medan de ”vanliga” offentliganställda, sköterskor, biträden, lärare, vaktmästare etc. blev ytterligare nedväxlade i inkomstligan. Lika fullt finns det partier längst till vänster som vill cementera och öka på denna ordning genom att kräva totalt förstatligande och inga vinster i välfärden. Politiken, ”det möjligas konst”, är en i sanning svårbegriplig konstart.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Sten-Arnes penningar

  1. Thomas Gunnarson skriver:

    Någonstans där var brytpunkten då den ”nya vänstern” blev ”det nya arbetarpartiet”…
    När man lämnade sina ”socialistiska drömmar” för att bli välbetalda tjänstemän i offentlig eller privat regi…
    Det finns massor av exempel på detta.
    Inom bankvärlden, t.ex…

  2. mats skriver:

    Pengar luktar inte. I vart fall luktar inte skatter, tydligen.

    • Hans Röös skriver:

      På politisk nivå talas det idag, inom nomenklaturan, om att reprisera ”den lyckade skattereformen 1990”, som det heter i de kretsarna. Blåsa Svensson en gång till – svensson märkte ju ingenting förra gången och med medias hjälp kan det nog lyckas dem att tysta alla försök att få upp frågan till debatt. Den censuren var ju framgångsrik även inför 1990 års skattereform.

      • mats skriver:

        Några år därefter kommer man att behöva upprepa stölden från pensionärerna. För vanligt folk har ju levt över sina tillgångar.
        Är inte detta också ett sätt att (miss-)sköta en repressiv stat?

  3. Åke Sundström skriver:

    Fördelningspolitiken är en viktig fråga, som de stora partierna har alla anledning att försöka tiga ihjäl. Det är mest problematiskt för Löfven och hans partivänner att bemöta kritiken mot att de rika i så hög grad har gynnats, eftersom deras kärnväljare finns på förlorarsidan. Staten och kapitalet sitter i samma båt, som proggarna skaldade om, men det är inte längre staten som håller i styråran, något som partiledarna ogärna medger. Den demokratiska illusionen om att all makt utgår från folket, med riksdagen som folkviljans uttolkare, måste till snart sagt varje måste upprätthållas

    Efter den socialistiska skördetiden, 70-och 80-talen med hejdlös penningrullning och extrema Pomperipossa-skatter, var en skattereform helt nödvändig. Men Carlsson och Feldt ljög förstås om dess innebörd, som Sten Arne så tydligt visar, och Anders Borg kör nu liknande valser om jobbskatteavdraget och andra förmenta jobbskaparprojekt, som i själva verket enbart omfördelar jobb utan att skapa några nya. 2/3-samhället är den förda politikens logiska konsekvens. Den omvända Robin Hood-profilen har senare stärkts ytterligare, med bl a slopade arvs- och förmögenhetsskatter.

    Partierna sitter fast i sina egentillverkade rävsaxar. Ingen har kurage att göra det som ”alla” vet måste göras, d v s banta den överstora offentliga sektorn och skrota de värsta systemfelen, bl a klimatpolitiken och hyresregleringen. Eftersom kapitalet numera rör sig fritt på världsarenan, och flyr om villkoren försämras, så blir det löntagarna och pensionärerna (och barnbarnen) som får ta stötarna. Det är ganska enkel matematik – men politisk dynamit.

Kommentarer inaktiverade.