Tillgänglighet, för alla?

Integrationsminister Erik Ullenhag FP, berömmer regeringen för att de föreslår en lag som ska tvinga privata näringsidkare att bekosta fler anordningar som gör det möjligt för funktionshindrade att besöka de privata lokalerna. Det citerade stycket nedan är Ullenhags avslutning på debatt-(skryt)artikeln i SvD den 3 mars.

Och nu kan vi lägga ännu en pusselbit då regeringen föreslår att bristande tillgänglighet ska ses som diskriminering. Det är ett sätt att markera att självklara åtgärder för tillgänglighet inte ska ses som en gåva från goda givare utan en rättighet. Ett tillgängligt samhälle är centralt för människors självbestämmande och delaktighet. Tillgängliga verksamheter upplevs också ofta som bättre av människor som inte har funktionsnedsättningar. Det handlar om individens frihet, en frihet som innebär att varje individ i så stor utsträckning som möjligt har makt att forma sitt eget liv.

För de flesta svenskar, såväl friska som funktionshindrade är bilen ett av de viktigaste hjälpmedlen för att nå den tillgänglighet som är nödvändig för att få vardagen att fungera. Varför är då regeringen och partierna runt om i landet så måna om att försvåra för bilismen? Det är trängselskatter, avstängda gator, borttagna parkeringsmöjligheter, samt mer eller mindre hot och krav om att medborgaren ska ge upp sin personliga frihet och falla in i kollektivet.

När man klivit ur bilen eller bussen anträffas andra svårigheter, avsiktligt anlagda av människor som anser att de förskönar miljön. Man behöver inte ha speciellt svårt för att gå, inte ha fått en diagnos om handikapp, för att det ska vara svårt att gå på kullerstensgator. Parkgångar med djupt krattat löst grus är ett annat hinder i offentlig miljö. Liknande grusfällor används i Formel 1 racing för att snabbt stoppa bilar som kört av banan. Att ta sig fram med rullstol på kullersten eller i dylika grusfällor är ingen sinekur. Men de är populära bland dem som designar offentlig miljö.

Långa promenadstråk anläggs mellan parkeringsplatser, hållplatser och de lokaler man faktiskt vill besöka. Med hjärtbesvär eller andningsproblem är det ofta oöverstigligt att tvingas till egentransport som närmast förutsätter att man är ung och frisk.

Många människor, kanske främst äldre, som fortfarande betraktas som friska, har dock krämpor och tillstånd som gör att de inte för egen maskin med lätthet förflyttar sig längre sträckor. Med den förda bil- och kollektivtrafikpolitiken blir det allt fler människor som behöver assistans för sina dagliga resor. Det är politiskt skapat utanförskap och politiskt skapad brist på tillgänglighet.

Som kompensation föreslår Ullenhag att privata verksamheter på sina fastigheter, med egna medel ska tvingas dölja den otillgänglighet som det offentliga skapat. Skillnaden är avgrundsdjup mot den tro på medborgarens egen förmåga att skapa sig en fungerande vardag som Tove Lifvendahl redovisar i sin ledare 2 mars.

Det här inlägget postades i Äganderätt, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Tillgänglighet, för alla?

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Kan man tänka sig ett bättre exempel på en individ som tvingar sina medmänniskor att göra det han i sin innersta fantasi aldrig skulle drömma om att göra själv. Stackars Ullenhags grannar att ha en sådan människofientlig varelse boende i närheten. Orkar han ens larma brandkåren när det börjar brinna hos grannen? Svensk social ingenjörskonst på världsnivå, är det månne det Myrdalska Nobelpriset som hägrar? Burrrr!

Kommentarer inaktiverade.